Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ETIK eti4k, r. (l. f.); best. -en; pl. (i bet. etiskt system samt i bet. lärobok i etik) -er; förr äv. ETHIKA, r. l. f.; best. -an (Pfeiffer (1837)), stundom med lat. böjning (Lagförsl. 73 (c. 1609)).
Ordformer
(ethika (-ca) 1762—1837. et(h)ik 1820 osv.)
Etymologi
[jfr t. ethik, eng. ethics, fr. étique, av lat. ethica (ethice), gr. (ἣ) ἠϑική (τέχνη) av ἠϑικός, adj. till ἦϑος, ἒϑος, bruk, sed, sannol. besläktat med SED]
lära(n) l. vetenskap(en) om sedligheten; etiskt system. Den kristna etiken. Wettersten Phil. 11 (1762; möjl. rent lat. citatord). Boëthius Begrep 20 (1794). Den moderna naturalistiska etiken. Norström NMän. 16 (1906). — lärobok i l. framställning av etiken. Ahnfelt Et. 1: 144 (1890). — jfr SOCIAL-, VÄLFÄRDS-ETIK.
Avledn.: ETIKER~400 l. 302, m.||ig. person som studerar sedeläran, särsk. vetenskapsman som ägnar sig åt studiet av etiken; stundom: person som anlägger en etisk synpunkt på tillvaron. Andersson (1845). Schauman o. Christierson Gide 3 (1897). —
ETISERA, ETISK, se d. o.

 

Spalt E 753 band 7, 1922

Webbansvarig