| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLOTT flot4, adj.1 -are (bl. i bet. 3); n. o. adv. =; ss. adj. oböjl. i bet. 1.
1) i sht sjöt. om fartyg l. båt l. dyl.: flytande på vattnet, ej på grund; bl. predikativt. Komma, bli, vara flott. Göra, få båten flott. Fartyget ligger flott. Hålla sig flott. Flodtiden tog skutan flott. Flott akterut. Serenius (1741; under flotta). En del af oss arbetade med alla krafter, at vi skulle kunna åter flyta eller bli flott, som vi kalla det. Eurén Kotzebue Orth. 3: 57 (1794). (Ångaren Sofia) stod flott med akterskeppet. SD(L) 1897, nr 46, s. 1. — särsk. bildl. Jag väntade blott på att F. skulle bli flott, för att med honom göra sällskap. Törneros Bref 1: 316 (1829). Hjelm, den hedersmannen, blir .. icke flott (dvs. kommer ej upp sig igen) den här gången heller. Carlén Köpm. 2: 354 (1860). särsk. vävn. om fason i vävnad: obunden. Obundna (flott liggande) fasoner. Andersson Väfn. 107 (1880).
2) sjöt. i uttr. flott vatten, om vatten som är så djupt att ngt, i sht en farkost, kan flyta däri. Kl. 3 voro vi ändteligen utkomne på flott vatten. Bladh (o. Hornstedt) 53 (1799).
3) i överförd anv.
a) obunden av sparsamhetshänsyn, som icke knusslar, frikostig, ”gentil”; som slår på stort, överdådig; kräslig. Leva flott (på andras bekostnad). B., som alltid är flott, skänker nog en tusenlapp. Det gick alltid flott till i det huset. Middagen var flott. NF 8: 567 (1884). Flotta löften i apanagefrågan. VL 1906, nr 42, s. 2. Arnljot Gelline .. var så nordiskt flott, att han mitt i vildmarken spisade på silvertallrik. Heidenstam Dag. 81 (1909).
b) som försiggår utan minsta svårighet, utan att klicka o. d.; lätt o. ledig, flytande; stundom mera förbleknat o. närmande sig bet.: bra, utmärkt; i fråga om sport l. idrott stundom i bet.: med utmärkt form. Min tentamen gick flott. Hästarna togo hindren flott. En flott ryttare. Ett flott kast. Flotta hopp. (Om sin examen i Greifswald skriver Leopold:) Jag kan intet säga at man examinerade flott. Leopold (1782) i 2Saml. 7: 11. (Hästen) gick utan tvekan flott på hindren och tog dessa ganska ogeneradt. SD(L) 1894, nr 250, s. 7. C. (red) i flott traf fram till målet. GHT 1895, nr 233 A, s. 3. En någorlunda flott och obehindrad läsning af en sammanhängande text. PedT 1904, s. 377. Läsaren (må icke) föreställa sig, att alla torpedskott gå lika flott och lyckligt som dessa två relaterade. VFl 1911, s. 135. — särsk. i fråga om konstnärligt utförande, konstvärk l. dyl.: utförd med raska drag o. fulländad teknik, som väl träffar det väsentliga, schvungfull, rask, elegant. En bred och flott pänselföring. Hans stil är bred, livlig, understundom väl flott. Hans färglagda blyertsritningar äro hållna i ett särdeles sorgfälligt maner, oändligt skildt från nutidens ”flotta” sätt. Eichhorn Stud. 3: 193 (1881). Det hela .. med sin sorgfälliga och dock ”flotta” teckning. PT 1895, nr 230, s. 3. Ovidius’ flotta vers. SvHumT 1918, sp. 249.
c) otvungen, elegant (o. ledig), ”nonchalant”, vräkig. Flotta, något för lediga gester. Göra ett flott intryck. En stilig och flott löjtnant. Den är så dyr, denna flotta ungdomlighet. SD 1901, nr 271, s. 5. (Han) häller upp sin pilsner .. och säger med den erfarnes flotta säkerhet: (osv.). Koch Arb. 216 (1912).
1) till 3 a. Det ligger allt för stor benägenhet för flotthet i det svenska lynnet. VL 1908, nr 109, s. 2.
2) till 3 b. Hon är målad i pastell, med mycken ”flotthet” i klädningens veck och andra detaljer. PT 1892, nr 27 A, s. 3. (Teater-)Stycket gick ej med samma flotthet som man är van vid. SD 1893, nr 86, s. 6.
Spalt F 864 band 8, 1925