| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLOTT, sbst.1, n. l. m. l. f.? (m. l. f.? BOlavi 181 a (1578: mykin flott)); best. -et; numera bl. ss. första led i ssgr FLOTT- flot3~ o. FLOTA- flå3ta~.
1) förhållandet att uppbäras av vatten l. ngn annan vätska o. föras l. driva omkring på (l. i) dess yta; i ssgr stundom mer l. mindre bildl.: kringirrande, kringströvande; numera bl. i ssgr; särsk. [jfr fsv. komen til flots] i uttr. komma till flotts, segla ut, låta segla ut. Ath skeppen kunde koma vtaff haffnen till flotz. GR 11: 47 (1536). Kome them (dvs. fetalieskeppen) till flodz. Därs. 67.
2) (†) om var o. en av de avdelningar i vilka laxen under hösten vandrar utför älvar l. strömmar. VetAH 1751, s. 118.
4) förh. att ngt rinner l. flyter fram o. d.; bl. ss. första led i ssgr.
5) [liksom d. flaad efter nt. vlote, efter lat. fluor] (†) om vätskeavsöndring l. flytning i kroppen l. kroppsdel; särsk. om sjuklig l. abnorm avsöndring o. flytning av vätska (var, slem l. dyl.) från ngn kroppsdel; fluss, katarr; menstruation; äv. konkret, om den vätska som avsöndras; jfr FLOD, sbst.3 8, FLUSS, sbst.1 Thätt flåth eller catarrus, som thu (dvs. hertig Johan) någre reszer tilförende haffve plägede. GR 28: 129 (1558). Tå haffuer icke then röde Colera sin naturliga gång eller flott vthi inälffuerne. BOlavi 196 b (1578). Enebär Wijn .. är och god för .. Flott i Hufwudet. IErici Colerus 1: 286 (c. 1645). Quinnor tienar .. (åderlåtning) / Til theras Flot .. / Effter Barnsbyrdan. Bondepr. C 6 b (1662). Hufwudets åthskillige Tilfall af Kalt eller Warmt Flåht. Kempe Graanen 68 (1675) [jfr t. der warme fluss, reumatism, der kalte fluss, katarr]. — jfr BUK-, HUVUD-FLOTT.
6) flytande aggregationstillstånd; bl. ss. första led i vissa ssgr.
-BOM, sbst.1 (sbst.2 se FLOTTE, sbst.2). (förr) av sammanlänkade bjälkar bestående, på vattnet flytande byggnad anlagd för avspärrande av sjöfart l. för befästningsändamål; äv. om bjälke i dylik byggnad. W(år) N. Herre .. lätt slå .. utöffwer wattnett en stark flottbom. HSH 2: 26 (c. 1550). Een flotbro medh weldige flotbomar. Svart G1 64 (1561). —
-BRO. (flotta- 1622. flotte- 1702—1740) [stundom anslutet till FLOTTE] på vattnet flytande, förankrad brobyggnad, vanl. med stockar l. pontoner till underlag; förr äv. om ett slags färja; förr äfv.: flotte. Svart G1 64 (1561). Fienden .. betiente sig af sina medhafvande Flotte-broer til Artilleriets öfverförande. Nordberg C12 1: 310 (1740). De binda sig flott-broar af rören, hvilka de bruka i stället för Båt eller Ekstock, då de draga not. Hasselquist Resa 106 (1750). En stor flottbro af åtta sammanbundna skeppsskrof. Emanuelsson Plut. 3:76 (1843). Samtliga flottbroar i hufvudstaden äro nu uppdragna. AB 1898, nr 31, s. 2. (Lidingöbron) är en omkr. 700 m. lång flottbro, som skall utbytas emot en fast bro. 2NF 33: 338 (1921). —
-BRYGGA, r. l. f. jfr -BRO. BerFältt. 1704, s. A 4 b. Ödmann StrSaml. 3: 82 (1788; i fråga om ett slags farkoster). I hela fästningen saknades materiel att bygga en flottbrygga. VittAH 25: 98 (1863, 1867). —
(4) -DIKE. (†) (mindre) avloppsdike på åker. Watnfohror eller flotdijke på åkeren. Linc. P 2 b (1640). —
-GRÄS. (flot(t)- i bet. 1 1675—1877, i bet. 2 1835 osv. flota- i bet. 1 1737 osv., i bet. 2 1877. flote- i bet. 1 1732)
1) (numera bl. med formen flota-) den med flytande, ofta flera meter långa blad försedda vattenväxten Sparganium natans Lin. Flottgrääs på watnet. VDAkt. 1675, nr 225. Linné FlLapp. 271 (1737; uppgivet från Småland). Han lefver som ko (i) flota græs (dvs. i goda omständigheter). Därs. 273.
2) (numera bl. med formen flote-) [jfr holl. vlotgras i samma bet.] det i vatten växande, med långa, smalt jämnbreda, flytande blad försedda gräset Glyceria fluitans R. Br., mannagräs. Wahlberg Foderv. 84 (1835). —
-HOLME, förr äv. -HOLMA l. -HOLM. [fsv. flotholmber, flotholme] mindre holme l. ö som driver omkring på vattnet, i allm. uppkommen därigenom att ett av växtrötter genomvävt parti av torv l. dyl. blivit lösgjort från stranden; jfr -TUVA, -Ö. Verelius 74 (1681). Fly- eller Flottholmar. Broman HelsB 176 (1707). Flotholma hafve han, som then vid land sitt fäster. JB 12: 4 (Lag 1734). —
-HOLTS. [jfr d. flaadholt (ä. d. flotholts), flöte, till flöten använd barrträdsbark, mnt. vlotholt, flotte] (mindre br.) fisk. till flöten l. flarn använd bark; jfr FLOTTE-TRÄ. Trolle Duvall 1: 221 (1875). SFS 1889, nr 43, s. 10. —
(jfr 2) -HUS. (i Norrland) fisk. benämning på ett slags för laxfångst avsedd, med ledarmar försedd, karliknande byggnad i vattnet med väggar o. botten åtminstone delvis av störar mellan vilka vattnet har fritt avlopp. I vrak- eller flåtthus .., af hvilka fiskebragder i Ragunda älfven 2. allenast äro, fångas Lax; .. i de senare inflyter Laxen af sig själf, och i det förra åter föses han in (på vissa tider). Tideman JämtelAfradsl. 23 (1750). —
-IS. (†) drivis; kringdrivande isflak. Nordberg C12 2: 536 (1740). LoF 1873, s. 121. Lundell (1893). —
(6) -JORD. (†) slam. (Letälven) må rensas från flåtjord och vrakskog, om sådant där eljes finnes. GLindberg Karlskoga bergsl. 102 (1897; efter handl. fr. c. 1771). —
(1?) -KVABBA. [möjl. till FLOTT, sbst.1 1 i en eljest icke anträffad bet.: tång; jfr FLOSS-TÅNG] (†) benämning på den vid Brasiliens o. Kinas kuster bland tång levande fisken Lophius tumidus Osbeck.; äv. benämning på andra fiskar av samma släkte samt själva släktet. Linné MusReg. 56 (1754). Brander NatH 30 (1785). —
(6) -LERA. (i vissa trakter) kvicklera; jfr -MO. Boije Landth. 198 (1756). (”Flottmon”) är ej vidare skild ifrån Flotlera än uti en mindre blandning af lera. Rinman 1: 510 (1788). Kajnybyggnaden i Mariefred .. har mött .. svårigheter, derigenom att bottnen, bestående af s. k. flottlera, förskjutit sig. SD(L) 1900, nr 506, s. 4. —
(4) -LÖSSNA. (†) geol. med lösare, flytande massa fylld spricka i bärgart. Cronstedt Min. 60 (1758). —
(6) -MO. (i vissa trakter) fin, föga lerblandad sand (mosand) som i vattendränkt tillstånd bildar en flytande massa; äv. allmännare: lös vattendränkt sand- l. mojord; kvicksand; jfr -LERA, -SAND, BJÖRK-MO, FLYT-, SYR-SAND, VIT-MO. Wallner Kol. 6 (1746). LAH 21: 6 (1863). Juhlin-Dannfelt 391 (1886). —
-MOSSE. [fsv. flotmosi] (†) gungfly. GR 17: 446 (1545). En lång beck, huilcken är på somblige ställe öffvertäckt medh flott moser. Gyllenius Diar. 13 (c. 1660). 1VittAH 1: 215 (1755). Hahnsson (1888). —
-NÄT. (i vissa trakter) fisk. nät som av vid övre tälnen fästa flöten hålles upprättstående i vattnet. LAH 25: 107 (1867). Ett slag av skötor äro de s. k. flottnäten, tätare bundna än övriga strömmingsnät. Hembygden 1910, s. 238. —
(5) -ORM. veter. en form av rots hos häst; jfr KUL-ORM, ORM, SPRING-ORM. ÅngermDomb. 15/1 1636, fol. 103. Wahrman Manski o. Wolstein 128 (1807). SFS 1863, nr 32, s. 14. —
(jfr 3) -SINDER. (i sht förr) metall. Flåttcinder, eller Skumslagg, kallas vid masugnarne en hvit, skummig och poreus slagg, liknande vanlig pimsten och är så lätt at han flyter på vattnet. Rinman (1788). JernkA 1827, s. 118. —
-SPÅN. (†) flytande spån. Dreffsand, Flottspån, sticka, Hööstrå som förgåtz. AAAngermannus (1587) hos LPetri DialMess. A 7 a. —
-STOCK, m. [fsv. flutstokker, mansperson som ostadigt far hit o. dit (eg.: stock som flyter på vattnet)] (†) person som flyttar hit o. dit, icke är bofast; jfr -TIGGARE, FLOTTE-SUGGA. GR 18: 40 (1546). Rålamb 13: 103 (1690). —
(6) -STÅL. [efter ä. t. flottstahl] metall. Rinman Järnförädl. 347 (1772). Flåttstål kallas yrt bränstål, som smälter alt för lätt och faller sönder vid vällhetta både uti härd och under hammaren. Rinman (1788). Hahnsson (1888). —
-TEG. (föga br.) parti av jord som vid översvämning lösgöres o. flyter till annan plats. Fennia XV. 3: 56 (1898). —
-TUVA.
1) flytande tuva. Linné Vg. 108 (1747). (Gåsjägaren i grässjön) var .. (snart) inne bland flottufvorna och dygrunden. TIdr. 1896, s. 135; jfr 2.
2) (mindre br.) gungfly; jfr -MOSSE. I ena fallet är det en ängs- eller kärrmark ..; i andra fallet är det en .. tufvig mosse, hvars randzon .. utgöres af ett flytande mosstäcke, benämndt gungfly eller flott-tufva. TT 1902, K. s. 56. —
-VASSE. [sv. dial. (Finl.) flottvasse, vass som växer i djupare vatten] (†) i djupare vatten växande vassbänk. (Fiskevatten skulle tilldelas henne) både thet wnder henness ängh och åker och så wdi thenn flottuasse där straxtt hoss. BtFinlH 3: 175 (1545). —
-VED. (numera knappast br.). fisk. Flottved, träd som i stället för kork nyttjas till flöten å fiskbragder. SPF 1857, s. 309. —
-Ö. (föga br.) jfr -HOLME. Den stora flotöön Delus .. hade en stoor skog. Hiärne 2Anl. 397 (1706). Bergman Jordkl. 208 (1766). Öman Milton 290 (1862).
B († utom i ssgn FLOTA-GRÄS 1): FLOTTA-BRO, -GRÄS, se A.
C (†): FLOTTE-BRO, -GRÄS, se A. —
-SUGGA, f. om ostadig kvinna som löper omkring; jfr FLOTT-STOCK, -TIGGARE. Han måste draghas medh een illa upptuchtat (hustru) och een flote sugga. Leuchowius Zader 251 (1620). —
-TRÄ. (†) till flöten l. flarn använd bark; jfr FLOTT-HOLTS. Floteträä eller Barck .. 1 hundr. Tullordn. 31/7 1648, s. C 1 a. —
Spalt F 858 band 8, 1925