Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FORTA fω3rta2, äv. fωr3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (äv. konkretare, se 2 slutet).
Ordformer
(foorta Arvidi 73 (1651))
Etymologi
[till FORT, adv. 5; jfr d. forte]
1) (ngt vard.) tr.: påskynda, få att gå fortare; i p. pf. stundom med adjektivisk bet.: hastigare än vanligt. Pulsen är .. naturlig och mjuk, endast litet fortad efter .. ansträngningarna. Lovén Anv. 18 (1838). Då fortade galten sitt lopp. Bååth Nordm. 55 (1898).
2) (knappast br.; se dock slutet) refl.: skynda sig. Schultze Ordb. 1270 (c. 1755). Tillsen .. / Att providören mer sig fortar / Med hvad till dagens högtid hör. Bellman SkrNS 1: 275 (1787). — särsk. (ngt vard., fullt br.) om ur l. klocka: draga sig före; jfr FORT, adv. 5 b β. Et Torn-Uhr, hvilket vi veta fortar sig. Printz Uhr 86 (1769). Då uret .. ännu visar en obetydlig fortning, så … Ericsson Ur. 301 (1897).
Särsk. förb.: FORTA PÅ10 4. (vard.) till 1: skynda på. Jag (sände) min betjent att efterhöra, om .. budbärarna redan gått, samt i annat fall forta på dem. Kongo 2: 56 (1888). Hon fortade på stegen mer och mer, och slutligen halvsprang hon. Dahlbäck Åbergson 250 (1914).

 

Spalt F 1182 band 8, 1925

Webbansvarig