| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FRAMGÅ fram3~gå2 (i vers ∪ — Lucidor (SVS) 47 (c. 1670), Skogekär Bärgbo Ven. 62 (c. 1650, 1680)), v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande i högre stil) FRAMGÅNGA ~goŋ2a, numera bl. -ade; se för övr. GÅ. vbalsbst. -GÅENDE; jfr FRAMGÅNG.
— jfr GÅ FRAM.
I. till FRAM 3: gå framåt l. fram (till ngn l. ngt).
1) (numera föga br. utom i vissa till det religiösa spr. hörande uttr.) om person (l. annan levande varelse): gå l. stiga l. träda fram (till ngn l. ngt). Ebr. 9: 24 (NT 1526). Lät oss trösteligha framgå til Nådhastolen. Därs. 4: 16 (Bib. 1541; NT 1526: framträdha). En tjock .. gumma .. utkom .. och linkade mot Nahum, som framgick och kyste hand. CFDahlgren 4: 124 (1831). Wirsén Vint. 298 (1890).
2) i sht mil. o. sjömil. om landt-, äv. sjöstridskrafter: rycka fram, anrycka, marschera fram (särsk. mot fiende som är under framryckning l. uppställd till motvärn o. d.). Framgå till anfall. Patrullen skall framgå till punkten A och därifrån spana mot B. Pansarbåtsdivisionen fick order att framgå mot (osv.). Dalin Arg. 1: 247 (1733, 1754). Förgäfves framgick Nils Dotta (mot förhuggningen) med stor dristighet. Strinnholm Hist. 3: 86 (1848). IllMilRevy 1898, s. 8.
3) med saksubj., särsk. om värksamhet l. sysselsättning, andlig rörelse o. d.: gå l. skrida framåt; utbreda sig, sprida sig; ofta med bibet. av härjande framfart. Där yxan, skogselden framgått. Om det skulle befinnas, .. att Christendomen, i de nejder den framgått, utrotat det grofva, afgudiska lynnet. Lehnberg Pred. 1: 38 (c. 1800). Från Nordal hade odlingen framgått uppefter Venern. Strinnholm Hist. 3: 36 (1848). Storskiftet började framgå öfver .. Finland. Odhner G3 2: 57 (1896). — särsk.
a) i sht tekn. i p. pr. i uttr. fram- och tillbakagående l. återgående rörelse (av kolv l. annan maskindel). UB 2: 65 (1873).
b) (numera knappast br.) göra framsteg, utvecklas, förkovras. Det är icke väl bestäldt med det lärjungaskapet, som .. går den andra dagen tillbaka lika mycket som det framgick den första. Thomander Pred. 1: 226 (1849). I en tid då alla vetenskaper raskt framgå. Nilsson Ur. 2: 147 (1862). Hahnsson (1888).
c) (†) hava framgång; förlöpa l. utfalla lyckligt, lyckas. Genom hans klookheet skal hans bedrägherij fram gå. Dan. 8: 25 (Bib. 1541). Münchenberg Scriver Får. 83 (1725).
4) (numera mindre br.) gå vidare (i en viss riktning), framhärda (i ngt); fortskrida, fortgå; pågå; hava sin gång. Prålet moste jw fram gåå, thet koste hwadh thet kosta kan, in til thess tå Gudh han kommer medh Pestilentz. PPGothus Und. F 5 b (1590). K. Johan framgick .. sin påbegynte väg, utan til at akta hvarken Pohlen eller Ryssland. Dalin Hist. III. 2: 144 (1762). Stadigt framgå på bättringens och rättfärdighetens väg. Strinnholm Hist. 3: 142 (1848). Hvad du (Kristus) denna natt och dessa den framgående dagens timmar utstått .., går jag förbi. Wikner Tank. 108 (1872).
5) (numera mindre br.; jfr dock nedan) i obestämdare anv. i fråga om en rörelse, utan att dess riktning framåt särskilt framhäves; ofta bl.: gå; äv. (numera knappast br.): gå förbi, passera; ofta i överförd o. bildlig anv. Ebr. 9: 11 (NT 1526). Thenna wäghen skal tw .. framgåå. Gevaliensis Jos. 10 (1601). (En man bör söka sig en hustru som) Stånder ej wid hwar knut, oc dem framgångande lastar. BrölBesv. 400 (c. 1670). (Vägvisaren) klättrade sig upföre en bergbrant, der ingen häst kunde framgå. Ödmann MPark 244 (1800). Inåtvänd .. framgick den unge studenten tyst sin bana. Weibull LundLundag. 216 (1891). Man .. måste låta tågen framgå äfven nattetid. RCronstedt PVetA 1896, s. 4. Hon som framgår, tyst och högtidshvit, / är dödens älfva. Karlfeldt FlPom. 65 (1906). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] (fullt br.) närmande sig bet.: gå till väga (så l. så), bete sig, handla, uppträda. LBÄ 42—43: 53 (1800). Lagstiftarne måste .. framgå med yttersta varsamhet. NDA 1875, nr 43, s. 2. TT 1896, M. s. 34.
6) om långsträckt terrängföremål (t. ex. väg, flod, ås) o. d.: hava sin sträckning l. sitt lopp, sträcka sig; löpa l. flyta fram o. d.; äv. i överförd o. bildl. anv. Fischerström Mäl. 15 (1785). Dalen, i hvilken Götaelf framgår. Nilsson Dagb. 31 (1816, 1879). Kolmården .. framgår med en höjd af 75—85 m. efter Bråviken. NF 15: 1238 (1891). Banan .. framgår öfver .. Värmlandsnäs. Därs. 19: 748 (1895). Rytmen (i ”Von Konow o. hans korporal”) är målande, den framgår i ett visst behagligt mak. Wrangel FänrStålSägn. 155 (1898).
II. till FRAM 4: med tanke särsk. på att ett mål uppnås l. att ngt når sitt slut, ävensom i överförda anv. vilka utgå från denna synpunkt.
1) (†) gå sin föresatta bana till slut. Skäre Häradzhöfdinge budkafla ..; then budhkafle skall framgå och eij nedherläggias. Lagförsl. 454 (c. 1606). — särsk.
a) bildl.: genomlida, utstå. Nu är ffulkomnat then helge scrifft, / iag haffuer thett alt framgongit. Ps. 1536, s. 99 (återgivande Jesus’ sista ord på korset); jfr Ps. 1695, 149: 7.
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: fullbordad; fulländad, fullkomlig. Det (är) endast under farandet efter en framgången helgelse, som sanna christna kunna åstadkomma något sådant. Schartau Pred. 230 (1824).
2) (†) om kvinna i förh. till hennes foster; äv. om foster (se d).
a) i uttr. framgå med barn, (gå havande o.) inom den närmaste tiden skola framföda barn. Nils Uhrwädher (kommer) hem och finner sin hustru framgåendhe medh barn. VRP 1680, s. 15.
b) i uttr. vara framgången med barn, vara fullgången (med barn). ÄARäfst 152 (1596). Hon war då nästan framgången medh sin Frijares .. barn. VDAkt. 1677, nr 286. Därs. 1725, nr 81.
c) tr. i uttr. framgå barn, gå havande med ett barn, tills det blir fullgånget. En quinna .. hafwer (enl. uppgift) misgångit barn och är i mistancke, hon skulle hafwa framgångit samma barn, och födde thz, och ingen war thärhoos. ÄARäfst 79 (1596).
d) i p. pf. i adjektivisk anv., om foster: fullgången. Detta mördadhe fooster .. är befunnit wara Ett framgångit foster. VRP 1695, s. 134. VDAkt. 1715, nr 402.
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (†) gå i värkställighet l. fullbordan. Rikesens rådh wille thet gifftermålet med greffue Henrics syster skulle framgå. OPetri Kr. 136 (c. 1540). Skall han effter framgången communication medh Churfurstinnan .. begifua sigh dijt. OxBr. 1: 144 (1620). Hvad vi föräldrar hafva beslutit, det skall framgå och icke tillrygga stå. Mellin Nov. 1: 182 (1865; arkaiserande).
4) om tid, ngns levnad o. d.: gå till ända, förflyta; vanl. i p. pf. GR 1: 81 (1523). Thenna Zedilvijsare .. ähr förorsakat taga sigh vitnisbörd aff sochnen om sitt framgågna lefvarne. VDAkt. 1660, nr 85. Den ljuse dag framgången är / Och natten re’n oss höljer. Ps. 1819, 438: 1. (Cavallin o.) Lysander 158 (1866).
III. till FRAM 5: framträda; visa sig; uppkomma.
1) (numera i sht i högre stil) framträda, visa sig; särsk. om solen l. annan himlakropp: gå upp, börja lysa, tändas; äv. bildl. Ingen måtte framgå på Tingh eller Stämpna .. för Fougdternes kortte affwiszningh. Tegel G1 2: 160 (i handl. fr. 1542). Ed. maj:t skall rädda .., sitt fädernesland, och dess ära skall framgå i full dag för verlden. UScheffer (1772) hos Odhner G3 1: 91. En af de stora verldshistoriska epoker, då tidens orm byter om skinn och framgår i föryngrad gestalt. Tegnér (WB) 3: 142 (1817). Det måste vara natt, innan solen framgår. Wallin 2Pred. 2: 51 (1818). Från himmelen helsad, / Han (dvs. den ur graven uppståndne Kristus) framgår i glans. Ps. 1819, 102: 1. Klara stjernor framgå öfver fjällen. Böttiger 2: 53 (1857).
2) (i högre stil) i uttr. framgå (sådan l. sådan) ur ngt, utgå (renad, stärkt, obruten osv.) ur prövningar, motgångar l. svårigheter o. d. Geijer II. 1: 39 (1825). Vi tro, att Byron framgått renad ur sina nederlag. VRydberg (1869) hos Warburg Rydbg 2: 207. Roos Strejk. 27 (1892).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] uppstå l. uppkomma (av l. ur ngt); leda sitt ursprung l. utgå från l. ur (ngt, äv. ngn); vanl. i förb. med prep. ur, äv. (i sht i högre stil) av. Beslutet framgick ur en stark opinion. Framgå som frukt l. resultat av ngt. Then helge ande framgåår aff fadheren och sonen. OPetri PEliæ f 2 b (1527). Neith, det andra gudomsväsendet hos Egyptierna .., af hvilket .. hela den materiella verlden framgått. Nilsson Ur. 2: 28 (1862). De ur latinet framgångna romanska språken. NF 13: 68 (1888). Christian Cavallin framgick ur ett prästerligt hem. Weibull LundLundag. 214 (1891). Sylwan (o. Bing) 1: 37 (1910). — särsk.: logiskt följa (av ngt). Ur sammanhanget mellan grund och följd framgår alltid en slutsats. Svedelius i SAH 54: 132 (1878).
4) [bet. utvecklad ur 3 slutet] bli tydlig l. uppenbar (av l. gm ngt); visa sig; vanl. följt av prep. av, stundom ur, i Finl. äv. (föga br.) från. Av det anförda framgår till full evidens att osv. Möller (1745). Af namnet på en sak framgår icke alltid nog tydligt beskaffenheten af saken sjelf. Wennerberg 1: 267 (1881). Huru länge Hjulström .. dröjde i Nykarleby, framgår icke .. från protokollen. FinMus. 1907, s. 84.
Spalt F 1315 band 8, 1925