Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GALL, sbst.1, numera bl. i ssgr GALL- gal3~.
I. († utom i ssgr) gäll klang, starkt ljud. Schroderus Lex. 25 (1637). — särsk. [fsv. ropa, skria, skräna op i gall] i uttr. ropa l. skria l. le l. kalla (upp) i gall, ropa osv. högljudt, med full hals. Förwår, iagh leer rätt vp i gall. Asteropherus 24 (1609). Man begynner att i gall skria emot Rådet. HSH 16: 201 (1769). Widegren (1788).
II. [sannol. överförd anv. av I, vilket i ssgr blivit ett allmänt förstärkande prefix; jfr sv. dial. (Södermanl.) gall-, förstärkningsord i ssgr, ss. gallhål, synnerligen hård (att slipa), ävensom isl. gallharðr, stenhård, samt GALGMÖRKER] med förstärkande bet., i ssgr.
-HOJA. (vard.) gallskrika; äv.: skråla. Hans hustru å alla ungarna .. kom in å skrek å gallhojade å åbäkade sej. Janson Gast. 98 (1902). Bergman Kerrm. 161 (1927). —
(II) -RUKA. (i slangspr., numera knappast br.) föraktlig benämning på nyintagen kadett. Pereswetoff-Morath Kadettm. 75 (1889). —
-SKRI. (i vitter stil) = -SKRIK. Gustaf III 3: 57 (1783). Vi (vilja icke) väcka med vårt gallskri. CAEhrensvärd Brev 2: 376 (1800). Lundgren MålAnt. 1: 377 (1851, 1874). —
-SKRIK. gällt, högljudt skrik. En mors gallskrik, som förlorat sin son. SP 1779, s. 1165. Dalin (1852; angivet ss. ”pop(ulärt) o. fam(iljärt)”). —
-SKRIKA, v. skrika högljudt l. med full hals. Gustaf III 2: 155 (1788). ”Aj!” gallskrek Wirström. Blanche Bild. 4: 28 (1865). Man kunde ha lust att gallskrika, så förtjusande var (ekorren). Beskow Greta 86 (1901). stundom bildl. Gallskrikande färger. Hemberg ObanStig. 80 (1896). —
Spalt G 41 band 10, 1928