Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HABITATION hab1itatʃω4n, l. 01—, äv. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 2) -er.
Etymologi
[jfr eng. o. fr. habitation; av lat. habitatio (gen. -ōnis), avledn. av habitare (se HABITABEL)]
1) abstr.: beboende, bebyggande; anträffat bl. i ssgn HABITATIONS-SYSTEM.
2) konkret.
a) geogr. om boningshus med tillhörande byggnader. Fennia VI. 1: 62 (1892). De små habitationerna, framför allt torpen, äro ganska få (på slätten omkring Mälaren). Ymer 1913, s. 386. Kristoffersson Färs 24 (1924).
b) (mindre br.) bot. i fråga om växt: plats där växt förekommer, växtlokal. För arterna framställas (av Agardh) nätta och fattliga artmärken .., habitationer, korta och lärorika beskrifningar (osv.). Wikström ÅrsbVetA 1829, s. 228.
Ssgr: (1) HABITATIONS-SYSTEM. (†) Jämtland .. (är) i många afseenden af särskild beskaffenhet, och äfven deruti att habitations-systemet efter flod-dalarne der nästan icke eger rum, såsom i det öfriga Norrland. Geijer I. 7: 250 (1829). —
(2 a) -TECKEN. geogr. å karta. BtRiksdP 1905, Saml. 1. I. 1: 9Hufvudt. s. 170.

 

Spalt H 6 band 11, 1930

Webbansvarig