HAKE, sbst.4, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.
Etymologi
[jfr sv. dial. hake, tapper, modig man, skalhake, stor springare (om djur o. människor), hurtig karl, nor. hake, lymmel, skälm m. m.; jfr äv. sv. dial. (Smål.) bethake, oförskämd person; urspr. o. eg. samma ord som HAKE, sbst.2; jfr med annat avljudsstadium nor. haake, lång, mager person, person med långt, slött ansikte, isl. hákr, hänsynslös person, t. dial. haken, nedsättande benämning dels på girig person, dels på mager o. dålig häst]
(†)
1) om person: skälm, ”bov”, ”gök”; äv.: usling. Är det ick’ en Hake, / Som ta’r sig en Drake / Til Ächtenskaps Make? Brobergen 116 (1708). Hake kallas och then som arg är och utlärd på odygd. Spegel (1712). En hake eller oblyg yngling. Lind (1749; under hach). (Sv.) Hake, (lat.) nebulo, deceptor. Ihre (1769).
2) ss. benämning på snabb häst; anträffat bl. i ssgn SKAL-HAKE.
