| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALA ha3la2, v.2 -ade ((†) ipf. -te Tersmeden Mem. 3: 131 (1742). p. pf. -t Gosselman SNAmer. 2: 7 (1833: uthalta, pl.), Dens. Sjöm. 1: 65 (1839: uthalta, pl.)); i bet. 2 äv. (i fackspr. vanl.) imper. hal (Rosenfeldt Tourville 25 (1698), Ramsten o. Stenfelt (1917)); jfr SoS 1913, s. 138 ff. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf. (Haneson o.) Rencke 96 (1923), Östergren (1926)).
a) sjöt. taga in (proviant o. d.). En liten bäck flyter här (dvs. vid Angri) i hafvet, utur hvilken skepp, med något besvär kunna hala vatten. Bladh o. Hornstedt 98 (1783). Fregatten halade vatten och vin. Gosselman SAmer. 54 (1842). — jfr VATTEN-HALARE.
b) [jfr fsv. uthala o. liknande anv. i nt.] övergående i bet.: förvärva, vinna; stundom: köpa. Att E(ders) N(åde) wille .. skrifwa rådet till i Danska (dvs. Danzig) och hala them til eder. G1R 9: 385 (1534). Jagh haffuer tigh icke betalat, / Medh penningar silff eller guld, / Men tigh ifrå dieffuulen halat. Ps. 1572, s. 104 a; jfr Ps. 1695, 210: 2. Thet är än icke alt betalat / Som iagh tilförne haffuer halat. Fosz 543 (1621; nt.: dâr ik alsôdânes hebbe gehalet, / dat noch nicht al is betalet).
2) i sht sjöt. (med hjälp av de efter varandra fattande händerna l. av ett spel l. en vinsch o. d.) successivt draga till sig del efter del av resp. sträcka l. ”styvhala” (en lina, tross l. kätting o. d.); motsatt: fira, släcka; på samma sätt draga till sig l. förflytta (ett i en lina osv. fastgjort föremål); äv. om förflyttning gm bogsering; äv. abs.; äv. intr. (jfr c) i förb. med prep. i l. på. Hala brassarna, skoten, toppläntorna. Hala i l. på ett tåg. Hala på ankaret. Hala en lina styv l. hala styv en lina, äv. hala styvt en lina. Hala med lång(t) hal, se HAL, sbst. Hal i lä! kommandoord för halande av gigtåg o. gårdingar, innan seglen bärgas. Hala (ngt) ombord l. hem. Dalman 25 (1765). Hala det lösa, .. (dvs.) räthala en lös tågbugt. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Slutligen gaf gubben tecken att hala linan styf. Carlén Köpm. 1: 455 (1860). Fartyget halades på grundt vatten. KrigVAH 1886, s. 165. En förhalningskabel ”halas” för hand eller också lägges den omkring ett spel och ”vindas”. SDS 1919, nr 133, s. 9. (Vid upphämtandet av makrillgarnen) hala 3 man länken över en rulle strax styrbord om stäven. (Haneson o.) Rencke 177 (1923). — jfr FÖR-, RÄT-, STYV-HALA. — särsk.
a) (i sht förr) i uttr. hala efter (stundom under) sång, efter pipa. Hala efter sång: en man angifver 3 korta strofer af en sång; vid de tvenne första angifva de halande takten genom att låtsa som om de halade, och vid den tredje hala de på en gång. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Hala efter pipa brukas på örlogsfartyg i stället för efter sång. Därs. jfr (Haneson o.) Rencke 105 (1923).
b) [jfr holl. de halende part] i överförd anv., i uttr. halande part, den del av en taljlöpare o. d. vari man halar, löpande part; motsatt: stående l. fast part. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Smith (1899).
c) intr. (jfr ovan) o. refl.: gm halning förflytta sig (sitt fartyg), värkställa förhalning; bliva förhalad. När de intagit fulla Lasten, halade de til et annat ställe. TörngrenMål. 75 (1801). Med hjälp av ett rep hala sig uppåt ån. Östergren (1926).
3) i allmännare l. oeg. anv., dels (ngt vard.): med kraftansträngning l. svårighet forsla (släpa) l. transportera (ngt l. ngn) efter sig l. förflytta (ngt l. ngn från en plats l. ngnstädes hän), dels (vard., ofta skämts.) i fråga om mindre, lättare rörelser): draga; stundom: draga upp l. fram (ngt) l. framtaga (ngt); äv. intr., i förb. med prep. på. Under det man halade på huset, suckade (byggmästaren) djupt öfver den myckna tid, som åtgått (för att framforsla detsamma). Carlstedt Her. 1: 363 (1832). (Fiskaren) drog upp båten, halade högra handen långsamt ur bälgvanten. TurÅ 1910, s. 282. Farbror Gold halade med ett förstrött uttryck den tjutande Alfred efter sig. Siwertz Varuh. 284 (1926).
4) (vard., mindre br.; jfr dock ssgn POSITIV-HALARE) veva på (positiv); äv. med avs. på musikstycke som utföres på positiv; äv. abs. (”Santa Lucia”) Halad på positiv. Wennerberg Bref 2: 139 (1852). Jag (skall) låna mig pengar till ett positiv och sen skall jag gå ikring och hala. Fröding Brev 59 (1886). jfr (knappast br.): Hala dragspel. Månsson Rättf. 2: 121 (1916).
5) draga ut på (tid); förhala l. fördröja (ngt); äv. abs. l. intr.: dröja, ”söla”, vänta o. d.; numera bl. (ngt vard., föga br.) i förb. med prep. på l. med, i sådana uttr. som hala på tiden, hala med betalningen o. d.; jfr HALA UT 4. Hala förlänge är förlorat. PErici Musæus 5: 226 a (1582). Helsingius (1587; med hänv. till dröyia). Ryssarne (hava) efter sin vahne genom fåfenge ceremonier halatt och fördrögtt tijdhen. AOxenstierna 2: 257 (1616). Juden halade med sin inbetalning. AFSoldan (c. 1880) hos Aho Soldan 45. — jfr FÖR-HALA.
HALA DÖR10 4. sjöt. till 2: hala (ett tåg o. d.) styvt, eg. gm att hala det gm en talja o. d. Hal dör! kommandoord för halande av gigtåg o. gårdingar, innan seglen skola bärgas. Oxenstierna Vanderdecken 57 (1865). Ramsten o. Stenfelt (1917). jfr DÖRHALA. —
1) sjöt. till 2: gm halning framforsla (fartyg); äv. refl. Vid förhalning begagnas vanligen åtminstone ett varp föröfver att hala fram fartyget uti. Frick o. Trolle 217 (1872). VLitt. 1: 585 (1903).
2) till 3, dels (ngt vard.): släpa fram, dels (vard., ofta skämts.): komma fram med (ngt), taga fram l. sätta fram (ngt); äv. refl. Jag måste .. på stegar och brädlappar hala mig fram öfver den yttre svaga isen innan jag kom ombord (på båten). Wingård Minn. 4: 65 (1847). Hvad tänker du på, munskänk! .. hala fram punschen. Söderhjelm Brytn. 11 (1901).
3) (vard., mindre br.) till 4: veva fram (ett musikstycke på positiv). Jämmerligt och sorgmodigt halade musikanten fram sina preludier (på positivet). Väring Vint. 172 (1927).
4) (†) till 5: förhala. H:r Protectoren .. (i England har) i hele förlijdhen höst och in till dhenna daghen halatt wärckett fram, uthan att träffa medh K. M:tt (dvs. Karl X Gustav) någott sluth. RARP 6: 337 (1658). —
HALA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40. sjöt. till 2: dörhala, styvhala. Hala igenom lovarts-skot. Roswall Skeppsm. 1: 25 (1803). Smith NautOrdb. 159 (1916). —
1) hala (ngt) så att det kommer ombord l. in i en viss del av fartyget; äv.: hala (ett tåg) styvare, styvhala; äv i uttr. hala in på (ett tåg), utföra (styv)halning på (ett tåg). Hala Lijket in i Merssen. Rosenfeldt Tourville 15 (1698). Hala in på trossen! Janson CostaN 1: 211 (1910). Hala in det lösa på ett skot. Ramsten o. Stenfelt (1917).
2) gm halning transportera (ett fartyg) in (i en vik o. d.) l. fram (till en kaj o. d.); äv. refl. (Konungen befallde skeppen) hahla de andra skeppen in i viken emot grunden. Nordberg C12 2: 520 (1740). Fischerström Mäl. 12 (1785; refl.). Lagerlöf HomOd. 150 (1908). —
2) sjöt. till 2. Weste (1807). Man hissar flaggan och man halar ned den. Wrangel SvFlBok 68 (1897). Hala ned focken! Smith NautOrdb. 159 (1916).
3) till 3, dels (ngt vard.): nedsläpa, dels (vard., ofta skämts.): nedtaga; äv. refl. Jag halade mig genast ner utför klinten. Blanche Bild. 3: 75 (1864). Jag .. halade ner Encyclopædia Britannica. Cavallin Kipling Kung 22 (1897). —
2) sjöt. till 2; numera bl. med avs. på föremål som man har nedanför sig. Serenius Hhhh 4 b (1757). (Haneson o.) Rencke 130 (1923).
3) till 3, dels (ngt vard.): med besvär draga upp (ngt), dels (vard., ofta skämts.): taga upp (ngt). Andersson MickelR 40 (1900). Rökgrejorna halades upp ur fickan. Bergman HNådT 61 (1910). särsk. (ngt vard.) refl. Jökul .. häktade tag med yxan upptill (i muren), och halade sig upp efter skaftet. Lönnberg FnordSag. 1: 91 (1870). —
2) sjöt. till 2: gm halning förflytta (ett fartyg) ut (ngnstädes); äv. abs.; äv. intr., om fartyg: gm halning förflytta sig (förflyttas) ut. Lustig, jämte Törngren .. begåfvo sig til Carlskrona tilbaka, tacklade Fartyget, intogo Proviant och halade ut på Krono-Redden, klare at med första vind gå til Segels. TörngrenMål. 74 (1801). VFl. 1907, s. 178. Lagerlöf HomOd. 88 (1908).
3) [efter motsv. anv. av t. ausholen, eg.: göra en förberedande rörelse (bakåt) för att få bättre fart vid kast, rodd o. d.] vid båtrodd: sätta fart, hugga i, (börja) ro (med kraft); särsk. i imper. hal(a) ut! kommandoord. Styrmannen. Fort, toget loss, hala ut, och lät gå! Kellgren 1: 138 (1788). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stryk styrbord, hal ut babord. Ramsten NautHlex. 161 (1866). jfr: Hala villigt (dvs. ro med kraft). Konow (1887; kommandoord).
4) (numera föga br.) till 5: draga ut på (tid); äv. i förb. med prep. på. Som tiden således halas ut. VDAkt. 1752, F III 7. Här (i Petersburg) halas i allting ut på tiden. Wallin Bref 9 (1840). Björkman (1889).
-KIP. (hale- 1923) kip vari man leder en ända som skall halas; särsk. kip för genomförande av förtöjningstross. (Haneson o.) Rencke 116 (1923). —
-VANTE. vante använd till skydd mot skador vid halning (i klenare linor). (Haneson o.) Rencke 275 (1923). —
(jfr 2 a) -VISA, r. l. f. (hale- 1900) Bondesson Visb. 288, 296 (i visor upptecknade 1900; i rubrik).
B (bygdemålsfärgat o. folkligt): HALE-KIP, -VISA, se A.
-TROSS. SFS 1863, nr 38, s. 5.
Spalt H 70 band 11, 1930