Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUM hum4, interj.2 o. sbst.3, n.; ss. sbst. best. hummet.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr.; jfr HUMLA, sbst.1]
(mindre br.) dels ss. interj., återgivande vissa surrande ljud, dels ss. sbst. om detta ljud. Humm, är ett skårrande liud, som höres af Torndyflar, Bi, flugor etc. Schultze Ordb. 1984 (c. 1755). Maskiners och pennors, pappers och hviskningars sorl blefvo till ett långdraget hum—hum—sum—sum och i detta hummande och summande öppnades bakdörren. Berger Bendel 24 (1910).
Avledn.: HUMMA, v.3 [jfr d. humme, brumma, t. hummen, surra] (mindre br.) låta som ”hum”; surra. Berger Bendel 24 (1910).

 

Spalt H 1373 band 11, 1932

Webbansvarig