Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅLA, v.2 imper. sg. (i bet. 2) hål.
Ordformer
(hol- 1604. holl- 1698. hål- 1558—1561. håll- 1856—1885).
Etymologi
[av t. holen, hämta, hala; etymologiskt identiskt med HALA, v.2]
(†)
1) hämta; få, erhålla. Migh hoppes the (dvs. danskarna) skole ther intet håle. Svart Gensv. I 7 a (1558). Konung Cristiern (skickade) .. vth tijt 3 rotar, tijt 5 rotar .. att håla något godt till lägret. Dens. G1 167 (1561).
2) = HALA, v.2 2. Han kan bode fyre (dvs. fira) och hola. SvOrds. B 2 b (1604).
Särsk. förb. (†): HÅLA DÖR. sjöt. till 2, = HALA DÖR. Rosenfeldt Tourville 7 (1698). —
HÅLA IGEN. till 1: hämta igen, ta igen. Wåre Vndersåther .. wilde än sielffue wrekie samme öffuerwold (av ryssarna) och håla sådana theris schada hoss them igen. G1R 14: 106 (1542). —
HÅLA NER. sjöt. till 2, = HALA NED 2. Rosenfeldt Tourville 7 (1698). —
HÅLA UT. sjöt. till 2, = HALA UT 3. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Schulthess (1885).

 

Spalt H 1720 band 12, 1932

Webbansvarig