Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄKTA häk3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er TullbSthm 1534, s. 5 a, Topelius Fält. 4: 570 (1864: silfverhäkter)).
Ordformer
(hecht- (-ckt-) 1541—1742. hekt- (-ct-) 1534—1559. hächt- (-ckt-) c. 1600—1865. häkt- (-ct-) 1566 (: sølff hæct(or)) osv.)
Etymologi
[fsv. häkta, fängelse, boja, häkta; jfr d. hægte, häkta; av mnt. hechte, n. o. f., till mnt. hechten (se HÄKTA, v.1); samma ord som HÄFTA, sbst.]
I. (†) hårdt liv, förstoppning; jfr HÄFTA, sbst. 1. NordTBB 1928, s. 8 (1559).
II. [jfr motsv. anv. av nt. hechte, ä. t. hefte] (†) motsv. HÄKTA, v.1 II 1: styng varmed sår hopsys till hindrande av blödning o. underlättande av läkning. Tag ekebladh och .. lägg them på sårett, det drager skadan tillsammans att man icke behöfwer hächtor ther uthi. OMartini Läk. 37 (c. 1600). jfr: (Karlen slog) hånom medh een teen kanna en passligh skrome i hwfwdet, såm fäm heckter är. BtÅboH I. 3: 36 (1624).
III. motsv. HÄKTA, v.1 III.
1) om hake o. d. varmed ngt hopfästes.
a) liten hake av metalltråd, avsedd att jämte en hyska tjäna till hopfästande av klädesplagg o. d., hake (se HAKE, sbst.2 1 c); ofta i pl. om hake jämte tillhörande hyska; stundom liktydigt med: hyska. TullbSthm 1534, s. 5 a. Och skalt tu knäppa forlotten ther in til med hechter. 2Mos. 26: 33 (Bib. 1541). Manfolken (i Näsby) brukade för 50 år tilbaka ej annat, än grofva Vadmalskläder, kårta Råckar, med Häkter igenknäpte. VetAH 1757, s. 299. De (dvs. borgarna) äro Bönder med knappar i västen i stället för häktor. Tegnér (WB) 9: 584 (1844); jfr HÄKTE-KARL. Fatab. 1927, s. 101. — jfr AXEL-, BYX-, JÄRN- KAPP-, KJOL-, MÄSSINGS-, PAR-, SILVER-, TRÖJ-HÄKTA m. fl.
b) (numera knappast br.) spänne. Häkta på en bok. Meurman (1846).
2) (†) gillrat spjut, ”självskott”; jfr ARV, sbst.2 Ekman NorrlJakt 269 (1910; angivet ss. förekommande i ä. handlingar).
Ssgr (i allm. till III 1 a): A: HÄKT-KARTA. (i fackspr.) pappstycke på vilket (visst antal) hakar o. hyskor (för försäljning) äro fästa. TLev. 1905, nr 51, s. 1. —
-LYCKA, r. l. f. (†) hyska. NorrlS 1: 116 (1802). —
-MAKARE. (häkt- 1635 osv. häkte- 1635—1765) (i sht förr) person som tillvärkar (o. försäljer) häktor; i sht förr om kringvandrande (tillvärkare o.) försäljare; förr ofta övergående i bet.: lösdrivare, landstrykare, vagabond; jfr HÄKTESMAKARESPRÅK (se sp. 1924). SthmStadsord. 1: 47 (1635). Alle Judar, Landstrykare, Trådragare och Häcktmakare, som fara omkring Landet (böra) .. fasttagas, och til Kronans arbete brukas. PH 1: 530 (1723). De der äro inga rätte smålänningar, utan tattarbyke och häcktmakare, som endast få gå ofvan jord, emedan f-n sjelf skäms att hafva dem i blåkulla. Almqvist TreFr. 3: 122 (1843). Östergren (1928). —
-MAKERI. (†) tillvärkning av häktor. De .. små manufacturerne, såsom .. kamb-, borst- och hächtmakerij. RARP 16: 387 (1697). —
-RING. (häkt- 1797—1880. häkte- 1614—1773) (numera föga br.) hakring (se HAKE, sbst.2 ssgr). Han haff(ve)r .. på Wegzsiö marcknat sålt .. Nålremmar, Häckte ringar Och Kårdor. VRP(Jkpg) 9/5 1614. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 95. —
-ROCK. (i sht förr) rock som hopfästes med hakar o. hyskor. Wallin Vitt. 1: 388 (1805; uppl. 1878). Karlarnas högtidsdräkt utgöres (i Gagnef) af svart, nära fotsid häktrock af vadmal. Kôersner Dal 55 (1885). —
(III 1 b) -SKO, r. l. m. (häkt- 1821. häkte- 1737) (†) sko som hopfästes med spänne. Björner Samson 24 (1737). 2VittAH 13: 18 (1821).
B (numera bl. bygdemålsfärgat): HÄKTE-HAKE. (†) = HAKE, sbst.2 1 c. VarRerV 23 b (1579). Florinus Voc. 40 (1695). —
-KARL. (†) mansperson (av allmogeklassen) som använder häktor i sina kläder (jfr språkprovet från 1844 under HÄKTA, sbst. III 1 a). Det spända förhållande, som .. kom till utbrott mellan borgare och bergsmän, eller som det då hette, mellan ”knappekarlar och häktekarlar”. NoraskogArk. 5: 374 (1927; i fråga om förh. på 1760-talet). —
-MAKARE, -RING, -SKO, se A. —
-YSKA. (†) hyska. VarRerV 23 b (1579).

 

Spalt H 1918 band 12, 1932

Webbansvarig