Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLARA kla3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr nor. klare, varav d. klare (i bet. 2), ävensom t. klare, kläre, klarhet; avledn. av KLAR]
1) i sht sjöt. klar (molnfri) fläck l. strimma på en eljest mulen himmel, öppning mellan molnen; äv.: tillfälligt lättande i dimma o. d.; jfr KLAR 3. Widegren 894 (1788). I detsamma visade sig, midt framför honom, en ny klara på himlen. Sparre Sjökad. 511 (1850). Stenfelt Skepp. 203 (1903). Holmström LändStränd. 2: 65 (1919). — jfr MORGON-, NATT-KLARA.
2) (i fackspr.) klarvatten (se d. o. 2); äv. (föga br.) om jämn o. glatt yta på is; jfr KLAR 11. (Sv.) Klara på is, (fr.) endroit glissant. Weste (1807). Lilljeborg Fisk. 1: 615 (1884). Spridda ”klaror” såg man visserligen i isen, .. men där fanns tydligen ingen väg för ett fartyg att komma fram. Ymer 1904, s. 60. Duse Pingv. 105 (1905).

 

Spalt K 1120 band 14, 1936

Webbansvarig