| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLAR kla4r, adj. -are (Apg. 26: 13 (NT 1526) osv.) ((†) superl. -est Preutz Kempis 464 (1675), Broman Glys. 1: 357 (1713); -st ÖB 117 (c. 1712: klarste, sg. best.)). adv. = (†, Hund E14 51 (1605), Fosz 432 (1621)), -T (FörsprEbr. (NT 1526) osv.).
— jfr AZUR-, BLÅ-, BLÄND-, DAGG-, DAGS-, DIAMANT-, ETER-, GLAS-, HALV-, HEL-, HIMMELS-, IS-, KÄLL-, LJUS-, O-, SILVER-, SPEGEL-, STRÅL-, VATTEN-KLAR m. fl.
A)
1) ljus, lysande, glänsande; ren (i färgen l. glansen). Min (dvs. Didos) hwijta leeders klara allabast. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 120. En afton såg .. (Härkuller) Hilmer (en avliden frände) komma til sig i en klar sky. Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). Klart skimrar i violers krans .. / En källa där med azurglans. Stagnelius (SVS) 2: 146 (1821). 146 pärlor, orientaliska samt klara och jämna. RiksdRevStatsv. 1904, s. 178. (†) Hans clädher wordo klår och ganska hwijt så som snyö. Mark. 9: 3 (NT 1526; Bib. 1917: glänsande). — särsk.
a) om lysande kropp (sol, måne, stjärna, eld, låga o. d.) l. om ljus l. sken o. d.: lysande, skinande; ofördunklad; äv. (i fackspr.) om ljus l. sken, i överförd anv. äv. om lanterna o. d.: ofärgad (motsatt röd l. grön o. d.); om sol o. måne o. d. äv.: icke bortskymd av dis l. moln o. d. (jfr 3 b). Ett klart sken, ljus. Solen gick ned klar. Det var klart solsken hela dagen. Skina, lysa, skimra klart. Elden brinner klart, dvs. med klar låga. Hans ansicte skeen så som clara solen vthi hennas crafft. Upp. 1: 16 (NT 1526). När Regn- och slagge-Dagen / Förgåt med Åske-Slagen / Blijr Solen åter klaar. Lucidor (SVS) 408 (c. 1670). Om nattetijd i klara måna-skeen. Spegel TPar. 95 (1705). I Kungaborgen lyste ljusen klara. Geijer Skald. 28 (1811, 1835). Än tindra .. (stjärnorna) klart / öfver fjällets topp. Därs. 35. Klar lanterna. Ramsten o. Stenfelt (1917). — särsk. (i vitter stil) i bild l. bildl. uttr. (jfr g). Stiernhielm Jub. 116 (1644, 1668; i bild). Diktens himmelska sol sken klar helst öfver din (dvs. Kellgrens) afton. Tegnér (WB) 9:158 (1841).
b) blank, blänkande, glänsande, skinande; äv.: fri från fläckar l. beläggning (rost l. ärg o. d.), fläckfri, ren; i sht om föremål av glas l. metall o. d.; äv. i bildl. uttr. Ett klart spegelglas. Här haffwe Swenske en klaren spegel, / Huru Danske hålla theris breff och segel. Svart Gensv. G 7 b (1558). Krögarn .. / Skurar bränvins pannan klar. Bellman (SVS) 1: 118 (c. 1775, 1790). Blyerts, blandad med ättika, ingnides på spiselhällen för att hålla denna blank och klar. Montell Frun 12 (1898). jfr (†): Klar Hvitting (dvs. fisken Albula immaculata Lin.) .. Är .. lik med (fläckig ”vitting”) .., dock skild .. med det han är utan fläckar. Linné MusReg. 78 (1754).
c) om färg: ren, ljus, hög; äv.: intensiv, lysande; äv. i överförd anv., om föremål som har dylik färg; äv. bildl. (med anslutning till 8—10). En klar Kopparfärg på silke. Westring SvLafv. 2: 17 (1805). De små eleganta sekretärerna med sina inläggningar i ljusa, klara träslag. MeddSlöjdF 1891, s. 76. Länge torde det .. dröja, innan forskningen blir i stånd att skänka .. (K. XII:s) bild fullt tydliga drag och klara färger. Hjärne K12 III (1902). Klart blå skjorta. Nordström Amer. 185 (1923). — jfr FÄRG-KLAR.
d) om öga l. blick: lysande, glänsande, tindrande; äv.: som icke skymmes av ngt (t. ex. av tårar), ogrumlad; om blick äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., övergående i bet.: öppen, ren, frimodig o. dyl. l.: glad, leende o. d. (jfr g β). Barnets ögon tindrade (l. lyste) klara av glädje. Hon har klara blå ögon. Så fåår han (dvs. Tobias) sina syyn, och hans öghon bliffua klaar. TobCom. F 2 a (1550); jfr 6 a. Äfven om mina ögon vore klara (så att jag kunde se tydligt), kommer ju icke något fartyg. Runeberg 4: 245 (1836). Fast smärtan skar hans närver, / Log blicken klar och god. Bååth GrStig. 110 (1889). Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901).
e) om hud l. hy o. d.: ren, ljus, skär. Berchelt PestBeg. A 6 a (1588). Hännes klara hud .. vardt (gm puder) något förstäld. Weise 2: 152 (1771). Hyn (hos B. Gripenberg) är klar, och hela typen verkar mera nordisk än finsk. Nordenstreng Gripenbg 245 (1921).
f) (†) i allmännare anv.: ljus, upplyst. I det samma stod jag inne uti en klar och stor stuga. Dalin Arg. 1: 300 (1733, 1754).
g) bildl. (jfr under a, b, c, d). Du röner sjelf ju nog dess (dvs. skaldekonstens) nytta hög och klar? Bellman Gell. 38 (1793). Något af hennes milda och klara väsen tycktes gå öfver i hans. Bremer Grann. 2: 25 (1837). Nu blev det på en gång skinande klart inom henne. Lagerlöf Troll 2: 79 (1921). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i (ä.) t.] (†) skön; härlig; ”strålande”, ”lysande”; om person äv.: högtstående, förnäm, ”illuster”. Gudh (har) them för theris dödh / Hulpit och giffuit them seger klaar. Holof. 31 (c. 1580). Klaar Latijn. Helsingius (1587; med hänv. till Herligh Latijn). Hertigh Lutun een Herre klar, / Som Churfurste i Saxen war. Sigfridi C 2 a (1619). Then klara Nachtigal. Runius Dud. 2: 2 (c. 1708).
β) (i sht i vitter stil) om ansiktsuttryck o. d.: som är fri från sorg l. bekymmer l. vrede o. d.; ljus, leende, vänlig, glad; öppen, ren; motsatt: dyster l. mörk. Hans växt är ädel och hans panna klar. Stagnelius (SVS) 1: 57 (c. 1815). (Den dödes) klara anletsdrag. Atterbom Minnest. 2: 328 (1824). Bergman TrAllt 44 (1931).
2) (mer l. mindre) genomskinlig, genomsiktig; icke grumlig; äv.: genomlysande; i sht i fråga om vätska äv.: icke förorenad l. grumlad, fri från grums l. orenlighet o. d., ren; äv. substantiverat, i uttr. det klara (av ngt) o. d., motsatt: fällning l. bottensats o. d. Klar som kristall. Klart glas. Klar lampa, om elektrisk glödlampa, motsatt: mattslipad l. mattetsad. Klart vatten. En klar älv, sjö, källa. Klara tårar. Klart öl, kaffe. Klar soppa l. buljong o. d., motsatt: redd soppa osv. Clart eller skäärt wijn. VarRerV 29 (1538). Lätt (brännvin) 8 daghar stå vthi tempereret rum, sedhan sijle thet klare grant aff. Berchelt PestOrs. H 7 b (1589). Steenen war så klaar, att een grant kunne see igenom honom. VDAkt. 1674, nr 123. (Steklarna) hafva fyra klara vingar, med hvilka de flyga omkring. Berlin Lsb. 128 (1852). LB 3: 374 (1903; om kärnmjölk). (†) Thet clara aff ägget (dvs. äggvitan). BOlavi 12 a (1578). — särsk.
a) om frukt: vars skal o. yttre delar äro mer l. mindre genomskinliga. Att sylta klara Kjörsbär. Nordström Matlagn. 187 (1822). Klara astrakaner. Abelin Frukt 214 (1902).
b) (†) i överförd anv.: gles, genomskinlig; i sht om spets l. vävnad o. d. Skogen (är) durchsigtig och klar. Bellman (SVS) 1: 148 (1790). (Mössan) är gjord af lent blått- eller rosenfärgadt gaze, kantadt med små klara spetsar. MagKonst 1839, s. 128. Finare klara eller öppna väfnader. Forssell Stud. 2: 307 (1880, 1888).
c) [urspr. väl om klart (rent) brännvin, motsatt malörtsbrännvin, ”besk”, o. d.] (vard.) substantiverat, om brännvin; i uttr. en klar (pl. två osv. klara), en sup (brännvin), ”dram”, snaps, ”jamare”. Löwstädt BrLustig 5 (1826; motsatt en ”besk”). Jag tror vi ta oss en sup på fisken — fru Strömquist, langa hit två klara. Blanche Tafl. 2: 103 (1856). Han beklagade, att han inte kunde bjuda på en klar, för litern hade gått sönder under slagsmålet. Engström Glasög. 51 (1911). Blomberg SkeppSkulda 27 (1923). jfr: (Av två pannor finkel) blef vid klarandet aderton och nitton och någongång .. tjugu kannor klart. Bengts Vargt. 21 (1915).
3) om dag l. himmel l. luft o. d.: ljus, strålande; fri från dis l. moln o. d.
a) om dag(en) l. natt(en) l. om himmel(n): ljus, ljusfylld, lysande, strålande; ofta med anslutning till b o. svårt att skilja från detta; särsk. (numera föga br.) i uttr. på (förr äv. om) klara dagen, förr äv. vid klar dag o. d., (midt) på ljusa dagen. Tå thet wälsignade Oblatet om klara liuse Daghen medh vptände Waxlius .. bäärs öfwer Gaturna til then Kranka. Schroderus Os. III. 2: 10 (1635). Mot klara himlen stadigt stod hans (dvs. den vandrande skaldens) öga. Geijer Skald. 27 (1811, 1835). (Sv.) vid klar dag: (lat.) medio die. Lindfors (1815). Nordens klara, ofta norrskenslysta, vinternatt. Geijer Häfd. 45 (1825). Nu är våren här med klara dagar. Melin Dikt. 2: 119 (1904). På klara dagen. Auerbach (1909). Med ett tjut av glädje gled han (från den mörka gången) ut i Guds klara dag. Johansson Myrh. 276 (1918). — särsk. i de bildl. uttr. ngt ligger l. lägga l. ställa (ngt) i (en) klar (l. klarare) dag o. d., se DAG II 1 h β.
b) om himmel l. luft l. väder(lek), i överförd anv. äv. om tidsmoment (dag, natt, årstid o. d.): fri från dis l. dimma l. moln, dimfri, molnfri; äv. i sådana opers. uttr. som det är l. blir klart o. d. Klart, nästan klart (i väderleksrapport). En klar morgon gör ofta en mulen dag (ordspr., anträffat tidigast 1863). (Ngt kommer o. d.) som en blixt från klar himmel, se BLIXT 1 a α β’, HIMMEL 1 i β. Thet bliffuer clart wädher, för ty ath himmelen är rödh. Mat. 16: 2 (NT 1526). Antalen på mulna och klara dagar äro efter omständigheter skiljaktige både i afseende på tid och orter. Bergman Jordkl. 2: 37 (1774). Lika mulen som morgonen varit, lika klar blef middagen. Carlén Köpm. 1: 346 (1860). Klar morgon lofvar stor dag. Heidenstam Folkung. 2: 45 (1907). — jfr FROST-, HÖST-, KVÄLLS-, MORGON-, MÅN-, SOL-, SOMMAR-, STJÄRN-, VINTER-, VÅR-KLAR m. fl. — särsk. i bildl. uttr. Runius (SVS) 2: 97 (c. 1712). Här, här, i klar som mulen tid, / Med lycka hård, med lycka blid, / Det Finska folkets hjerta slog. Runeberg 2: 4 (1846).
4) ren, pur, skär; skirad; oblandad, obemängd; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv.; numera, utom i b, bl. ngn gg med anslutning till 1 l. 2. Upp. 14: 10 (NT 1526; i bild). En centener klart guld. 2Mos. 25: 39 (Bib. 1541; Bib. 1917: rent). Clar talgh. RA I. 2: 457 (1573). Klara (dvs. reda) pengar. Serenius G 4 a (1734). Af pur klar glädje voro de (dvs. de skeppsbrutna) allesamman likasom ifrån sig. Eurén Kotzebue Orth. 3: 45 (1794). (Frejas) tårar blefvo förvandlade till det klaraste gull. Fryxell Ber. 1: 4 (1823). Grafström Kond. 255 (1892). — särsk. bildl.
a) (†) ren, oskyldig; om yttrande o. d.: sanningsenlig, ärlig; äv. i uttr. klar från (synd o. d.), fri från (synd o. d.), övergående i bet. 11 d (slutet). Alla skrymtare art är, ath the hålla (dvs. anse) sigh sielffua clara och reena. FörsprRom. 3 a (NT 1526). Hoo kan säya Iagh är reen j mitt hierta, och klaar jfrå mina synder? Ordspr. 20: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: fri ifrån synd). Samloms här / Med klara samveten och glada hjertan. Wecksell DHjort 77 (1862).
b) (fullt br.) om Guds ord l. dess predikande l. tolkande o. d.: ren, oförfalskad; numera stundom anslutet till 9; vanl. i förb. ren och klar; äv. ss. adv., i förb. lära l. predika Guds ord rent och klart o. d. Thet rene och klare ewangelium. G1R 4: 75 (1527). Ath clara gudz ord motte bliffua predicat kringom alth rikit. Därs. 253. Ther som Gudz Ord warder reent och klart predikat. Swebilius Cat. 2: 54 (1689). Guds rena och klara Ord. PH 5: 3099 (1751). Fehr Und. 250 (1894).
B)
5) om ljud l. ton l. röst, i överförd anv. äv. om musikinstrument l. om strupe o. d.: fri från biljud l. dämpning o. d., ren (o. hög), klingande, ljus; äv. övergående i bet.: distinkt, tydlig (jfr 8); förr äv. dels: högljudd, dels: gäll, hög. En klar och fyllig sopran. Barnens klara skratt ekade i parken. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 83 (1540). Repterningen (av minnesläxan) är tyyst, vpläsandet är klart. Schroderus Comenius 734 (1639; t. texten: laut). Nå, klar i strupen nu, (att sjunga) Bål i Bäcken! Jolin Mjölnarfr. 54 (1865). Klosterklockan klingar klart / i sommarljumma natten. Melin Prins. 14 (1885). Hans klara stämma hördes öfverallt. De Geer Minn. 2: 41 (1892). (Vid förtätning av lungblåsorna vid lunginflammation) höres vid anslag på bröstkorgen ingen klar ”lungton”. Wretlind Läk. 7: 86 (1899). Trumpeten smattrar hög och klar. Runeberg Dikt. 38 (1909). — jfr KLOCK-, METALL-KLAR. — särsk.
a) om språkljud (vokal): ren; förr äv.: ljus, hög, motsatt: djup, dunkel. Skilnad emellan klart och mörkt a. Hof Skrifs. 75 (1753). Liljegren Runl. 26 (1832). (A-ljudet) är .. det renaste och klaraste af alla språkljud. NF 1: 1 (1875). Klara vokaler och rena konsonanter. Oljelund GrRidd. 126 (1926).
b) bildl. Dikten snart på andra toner gick: / ej fullt så klingande, som förr, och klara, / men mera djupa, mera underbara. Tegnér (WB) 9: 14 (1840). Stycket (dvs. Franzéns dikt ”Selma”) har en klar, melodisk skönhet. Wirsén i 3SAH 2: 181 (1887). SvD(A) 1934, nr 58, s. 4.
C)
6) om syn l. förstånd l. uppfattning o. d.: skarp, klarsynt, redig.
a) om blick l. syn, förr äv. om öga: skarp, genomträngande, skarpsynt, klarsynt; äv. bildl. (med anslutning till b o. c); ss. adv. äv. övergående i bet.: tydlig, distinkt (jfr 8). Se klart; jfr 8. Syr. 23: 19 (1536). Lius Dagh och klaar Ögon, giöra bästa kiöpet. Grubb 464 (1665). Lifs-Pulfver, eller Universal-Præservativ .. gör klar syn. Bruno Gumm. 103 (1762). (J. A. Gripenstedt) hade .. en klar blick i alla frågor. De Geer Minn. 2: 39 (1892). Denna klara syn har inte blott kommit hans eget företag till godo utan (osv.). SvD(A) 1933, nr 101, s. 24.
b) om förstånd l. intellekt l. ”huvud”: som har lätt att intränga i, överblicka o. ordna ett tankematerial, genomträngande, skarp, redig; om person: som har ett skarpt o. redigt förstånd l. intellekt, som tänker skarpt o. redigt, äv.: som uttrycker sig l. framställer ngt överskådligt, lättfattligt o. tydligt (jfr 9); om person äv. i uttr. klar i huvudet l. (vard., skämts.) i knoppen (jfr 7). Ha, äv. vara ett klart huvud. Vara klar i uppfattningen l. framställningen av ngt. Japhet är förståndet, klar och säker. Fahlcrantz 2: 16 (1825, 1864). A(dlersparre) har måhända ännu mera ett klart än ett djupt förstånd. Wrangel BrinkmTegn. 214 (i handl. fr. 1827). Såsom talare var .. (H. G. Lagerstråle) redig, klar och sakrik. De Geer Minn. 2: 76 (1892). Klar i knoppen. PT 1905, nr 239, s. 3 (oeg., om en talgoxe). NordT 1929, s. 249. — jfr FÖRSTÅNDS-, TANKE-KLAR.
c) om uppfattning, föreställning, tanke, insikt, kunskap, omdöme, beräkning o. d.: skarp, redig, säker; ss. adv.: skarpt, redigt, säkert, tydligt. Bilda sig en klar uppfattning av ngt. Han visade i denna sak ett klart omdöme. Klar beräkning. Han hade inte en klar tanke i sitt huvud. Tänka klart (och redigt). Klart inse ngt. Hwar som thet laas förstodh thet klaar, / Hwadh thet för en Historie war. Fosz 432 (1621). Uppfattas .. (prästens) sköna kall med klar insigt, .. så blifva ock dess verkningar .. välsignelserika. Oscar I Straff 123 (1840). (Han) fattade .. allting .. klart och gjorde allting .. väl. De Geer Minn. 1: 34 (1892). SvTeolKv. 1932, s. 5.
7) om person (l. själ l. ande), dels: som är vid fullt medvetande l. full sans, redig, äv. (i sht vard.): opåvärkad av rusdryck l. narkotiskt gift o. d.; dels (numera i sht vard.): som är vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok; äv. i uttr. klar i huvudet l. (vard.) i knoppen (jfr 6 b); äv. i överförd anv., om tid då ngn är ”klar”. Berthollus Lachmannus är icke aldeles klar, uthan swagh j hufwudet. ConsAcAboP 1: 395 (1649). Till sista stund var hans ande klar. Wieselgren Bild. 482 (1882, 1889). Kaptenen .. måtte inte varit riktigt klar i knoppen att döma efter den kurs han styrt. Cavallin Stevenson o. Osbourne 52 (1898). Jag har tagit mig några stadiga klunkar (av glöggen) och är inte klar. VLitt. 1: 509 (1902). Så fort han hade en klar stund, talte Hedvig med honom om barnet. Siwertz Sel. 2: 78 (1920).
D)
8) som kan tydligt ses l. höras l. förnimmas, tydligt förnimbar l. uppfattbar, distinkt; särsk.: vars detaljer tydligt framträda; äv.: överskådlig, redig; äv. bildl. Klart tryck, (i sht boktr.) ”rent” tryck. Ett klart och redigt mönster. Handschrifften är i sigh sielff lius och klar. SthmTb. 1595, s. 242 b. Då hörs i fjerran än, men hvar sekund mer klart, / Den stolta Björneborgska marschen ljuda. Runeberg 5: 115 (1860). Marthas bild står fullkomligt klar framför mig. Cederschiöld Riehl 1: 109 (1876); jfr a. De stora vinster, som genom .. omdaningsarbetet tillförts museet, äro (bl. a.) .. klarare gruppering och vackrare anordning. 2NF 37: 695 (1925). — särsk.
a) om medvetenhetsakt l. medvetenhetstillstånd: tydlig, ofördunklad, distinkt; skarpt framträdande l. förnimbar; fullt medveten. Ha en klar minnesbild av ngt. Minnas ngt klart. När jag om morgonen upplät mina ögon, såg jag, att min Adam redan var klart vaken. Bremer Grann. 1: 9 (1837). Det klara och tydliga förnimmandet. Boström Propæd. 3 (1851). (Då) en hand på låset väckte dem .. till klara förnimmelser. Hallström Händ. 78 (1927).
b) filos. om förnimmelse, föreställning l. begrepp: som är bestämt skild från andra förnimmelser osv. (l., om förnimmelse, från subjektet självt), utan att likväl förnimmelsens osv. innehållsmoment äro distinkt fattade. (Begreppen indelas i) klara och mörka. Lallerstedt Slutk. 5 (1739). I vidsträckt mening är hvarje föreställning klar, hvaraf jag är medvetande. Lidbeck Anm. 213 (1811). Borelius Log. 3 (1863). Schéele Själsl. 67 (1894).
9) som är lätt att uppfatta l. förstå; (lätt)-begriplig; tydlig, ”genomskinlig”; redigt tänkt (o. uttryckt); belysande, upplysande; ofta i (de tautologiska) förb. klar och tydlig l. klar och redig o. d. Giva en klar framställning (av ngt). Ha en klar och enkel stil. Hans mening är ju klar, fastän han uttryckt sig illa. Lämna klara upplysningar, uppgifter, klart besked; jfr 10. Giva en klar bild av ngt. Yttra sig klart och tydligt l. klart och redigt. FörsprEbr. (NT 1526). (Profeten) förmörkrar .. medh wilia sijn klara och liwsa ord. FörsprDan. (Bib. 1541). Goda och klara Lagar. Lallerstedt Dygdel. 106 (1746). Hvad du ej klart kan säga, vet du ej. Tegnér (WB) 3: 96 (1820). Ett korrekt, klart och elegant språk. Cederschiöld Skriftspr. 3 (1897). Tolstojs konstnärliga storhet ligger klar i dessa scener. Böök 4Sekl. 155 (1928). — särsk.
a) i sht telegr. i uttr. klart språk, motsatt: hemligt språk (chifferspråk l. kodspråk). Presstelegram skall .. affattas på s. k. klart språk. SFS 1881, nr 68, s. 3. 2UB 10: 76 (1906). TelegrFS B 21: 81 (1926).
b) (†) om redogörelse, räkenskaper, protokoll o. d.: som tydligt o. riktigt återgiver de värkliga förhållandena, exakt. (Han) haffuer giort oss en godh klar Regenskap. G1R 10: 55 (1535). (Att) vi .. måtte bekåmme clart register ock viss lengd .. på adelens godtz (m. m.). RA I. 2: 49 (1561). (Rörande alla inför domstolen avdömda saker) äger Häradzhöfdingen .. hålla wisse och klare domböcker. Lagförsl. 432 (c. 1606). Widegren (1788).
c) om sak l. förhållande (ofta affär l. mellanhavande mellan personer o. d.): utredd, klargjord, klarlagd, bragt på det klara (jfr e); äv. närmande sig l. övergående i bet.: uppgjord, avgjord o. d. (jfr 12 a). Hans sak ær icke alstingis saa clar som han til æffwentyrs föregiffwit haffwer. G1R 4: 14 (1527). Aff hvem thet är skedt, är intet klart. RP 6: 69 (1636). Det komiska medeltidsdramats ursprung är vida mindre klart än det allvarligas. Sylwan (o. Bing) 1: 145 (1910). Om jag vore som ni, så skulle jag laga, att jag finge det klart med rättvisan. Lagerlöf Körk. 178 (1912). Därmed är saken klar. Nilsson FestdVard. 187 (1925).
d) i uttr. göra (ngt) klart (för ngn l. sig), göra (ngt) tydligt l. begripligt, klargöra, utreda, klarlägga (ngt för ngn l. sig); med sakligt subj. äv.: ådagalägga, visa, uppenbara (ngt); i uttr. göra (ngt) klart för sig, äv. göra sig (ngt) klart, äv.: lära sig inse l. betänka l. besinna (ngt); vara l. bliva l. stå o. d. klar för ngn, äv. (i sht i vitter stil) vara osv. ngn klar, till fullo inses l. förstås av ngn, vara väl bekant för l. känd av ngn, vara uppenbar för ngn; ha l. få (ngt) klart för sig, tydligt (komma att) inse l. förstå (ngt) l. ha (ngt) sig bekant l. väl känna till (ngt), ha l. få (ngt) på det klara, vara l. komma på det klara med (ngt) (jfr e), ha l. få reda på (ngt). Göra ngt klart för ngn. Innan du tar detta steg, bör du noga göra klart för dig, vad följderna kunna bli. Ty daghen gör clart hwilkit j eeldhen openbart wardher. 1Kor. 3: 13 (NT 1526; Bib. 1917: skall göra det kunnigt). Först böra vi .. söka göra oss klart, hvad som egentligen är att förstå med .. Jerusalems rike. Melin Pred. 3: 135 (1852). Det blef mig snart klart, att (osv.). De Geer Minn. 1: 135 (1892). Från början hade det stått klart för Orvo, att han icke kunde föra sitt folk öfver floden. Ahrenberg StRätt 208 (1899). Snart fick han klart för sig var han befann sig. Lagerlöf Holg. 2: 280 (1907). Hennes mission hade blifvit henne (dvs. Jeanne d’Arc) klar. Hallström Skepn. 96 (1910). Pietro hade redan mannen klar för sig. Janson Lögn. 277 (1912). Hellström Storm 31 (1935).
e) i uttr. vara l. bliva l. komma på det klara (jfr 12 a β) med, stundom över ngt l. ngn, stundom ha ngt l. ngn på det klara, fullt inse l. förstå l. känna till ngt l. ngts sammanhang l. ngns karaktär l. planer o. d.; äv. bringa ngt på det klara, reda ut, klarlägga, klargöra ngt. Snoilsky (1865) hos Warburg Snoilsky 176. Mycket, som rörer Almqvists historia, (skall) troligtvis aldrig kunna bringas på det klara. Lysander Almqvist 5 (1878). Ett stilla .. väsen, som kommit på det klara med sig sjelf. Wirsén i 3SAH 2: 440 (1887). (Naturforskarna) äro på det klara med att ingen annan metod än den empiriska är giltig. Larsson Stud. 87 (1894, 1899). Henriette (till Maurice:) .. jag släpper icke taget förrän jag har Dig på det klara. Strindberg HögreR 292 (1899). Att det nya (student-)mötet måste få en något annan karaktär än de tidigare var man på det klara över. Böök Hazelius 186 (1923). Hellström Storm 82 (1935).
f) i överförd anv., med personl. huvudord, i uttr. vara l. bliva l. göra sig klar över, äv. på, i sht förr äv. med, förr äv. om ngt, ha resp. få osv. en klar föreställning l. ett klart begrepp om l. klar insikt i ngt, vara resp. bliva på det klara med ngt (se e); äv. med inf. l. att- sats: ha resp. få klart för sig l. vara fast besluten att (osv.). Det var godhet, tanke och lif i deras ord; man kände att de voro klara med sig sjelfva och med lifvet. Bremer Pres. 142 (1834). När och hvar (jag sett de inträdande), / Derom till en början var jag mindre klar. Wennerberg 1: 101 (1881). Han var klar med sig själf, att han skulle aldrig göra steget tillbaka från herre till dräng. Geijerstam FattFolk 2: 115 (1889). Sköld var genast klar på situationen. Didring Malm 2: 40 (1915). (Jag) blev klar över, att jag var ute på en högst egen expedition. Wägner NattS 37 (1926).
g) (mindre br.) ss. adv., övergående i bet.: öppet, ärligt, utan omsvep, rent ut. At iagh min Bicht må tala / Klart vth. Fosz 166 (1621). Runeberg 5: 134 (1863). Säg klart hvad du och de andra viljen! Rydberg Vap. 276 (1891).
10) tydlig, utpräglad; bestämd, avgjord; otvetydig, uppenbar; evident; oomtvistlig, obestridlig, ostridig; ofta i (den tautologiska) förb. klar och tydlig, förr äv. klar och ljus, klar och uppenbar o. d.; äv. (med anslutning till 1, 2 o. 3) i jämförelser ss. klar som solen, dagen, vatten o. d. Detta är för honom den klaraste sanning. Giva ngn ett klart (och tydligt) svar, klart besked; jfr 9. Säga ngt i l. med klara ord; jfr 9. Klara fakta, skäl, bevis. Klara skyldigheter, rättigheter. En klar fordran, skuld. Hans brottslighet är klar. Ett klart och tydligt lagbrott. Stå i klar motsättning l. strid mot ngt. Gå efter klara linjer i ngt. Klart (och tydligt) visa l. bevisa l. ådagalägga ngt. En klart utpräglad karaktär. Thet dogh wppenbara clar lögn och forræderie ær. G1R 2: 128 (1535). Det är så klart som Solen at (osv.). Rudbeck Atl. 1: 83 (1679). Saken är .. klar och omotsejeligh. Carl XII Bref 122 (1712). Vatten, på vanligit sätt uttalt, är ett klart tvåstafveligit ord. Hof Skrifs. 198 (1753). Jag tycker i sanning det vara klart som dagen, att (osv.). AdP 1789, s. 595. Det är ej genom undantag utan genom direkt lag som klar rätt skall skyddas. Samtiden 1873, s. 133. Professurerna (inom filosofiska fakulteten) voro ännu (dvs. 1593) ej klart begränsade. Annerstedt UUH 1: 94 (1877). Han hade en klar seger i spjutkastning. TIdr. 1897, Julnr s. 43. Någon klar tendens kan icke utläsas ur resultaten av de landstingsval vilka förrättades på lördagen. DN(A) 1934, nr 251, s. 1. — jfr SJÄLV-, SOL-, ÖGON-KLAR. — särsk.
a) (numera ngt vard., mindre br.) i uttr. vara klart av ngt o. d., (tydligt) framgå l. (be)-visas av ngt o. d. Thet är clart för ögon, aff same witnisz breff, ath han är vskyllig i saken. G1R 11: 265 (1537). At til tron fordras kunskap och uplysning, är klart af Apostelens Pauli ord. Nohrborg 461 (c. 1765).
b) i uttr. klara papper, handlingar som tydligt o. otvetydigt l. ostridigt ådagalägga ngt visst förhållande; i sht i fråga om affärer l. förhållande till myndigheter o. d.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; förr äv. i uttr. klart skuldebrev, klar obligation o. d. Klara obligationer. HSH 31: 32 (1663). Fast än jag kommer med en klar vexel. Dalin Arg. 1: 105 (1733, 1754). Tullen kan icke förmås att lägga obstacler i vägen (för resan). Papperen äro klara. Topelius Fält. 4: 153 (1864). Auerbach (1909; bildl.). Den finske sjömannen, som anhölls, hade klara papper och fick återvända till sin båt. SvD(A) 1934, nr 34, s. 3.
c) (ngt vard.) om person: som otvetydigt l. avgjort l. utpräglat är (det l. det); avgjord, bestämd. (Hof) visar .. sig .. vara en klar och skarpsinnig anhängare af fonetisk stafning. Noreen VS 1: 205 (1903). Greys närmaste man .. var klar ryssvän. Nordensvan (o. Langlet) 31 (1914). SvTidskr. 1925, s. 40.
d) (numera i sht vard.) mer l. mindre utpräglat övergående i bet.: självskriven, given, ”naturlig”, självklar; särsk. i uttr. det är (så) klart o. d., ofta med förstärkande tillägg, ss. (klart) som dagen l. solen l. vatten o. d., vard. (urspr. ironiskt) äv. som korvspad; äv. (vard.) ss. adv. klart, givetvis, naturligtvis. Widegren (1788). Anders och Eva skulle nog blifva ett välbergadt par och lyckligt — lyckligt, det var klart som dagen. Blanche Tafl. 230 (1845). Sundin. Nå, fröken Kerstin, ä’ det roligt att vara hemma igen? Kerstin. Ja, det ä’ klart. Wahlenberg Vakt 26 (1890). Ingenting får brista (i fråga om begravningen), / (han har) köpt en stockholmskista, / klart af första klass. Tigerschiöld Dikt. 3: 63 (1893, 1898). Att Jutta-käringen är med om det, det är då klart som korfspad. Roos Helgsm. 2: 119 (1896). Djur få ju inte sändas pr post, det var så klart. Lundh EnsFolk. 81 (1926).
E)
11) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.; anv. synes företrädesvis tillhöra sjömansspr. o. utgår åtm. delvis därifrån (jfr a, b)] (i sht i fackspr.) fri från sådant som belamrar l. hindrar fri rörelse l. sikt o. d., stundom allmännare: fri från ngt; i uttr. klar från l. för (i b äv. av) ngt, i vissa förb. samt i b äv. klar ngt; särsk. i uttr. gå klar (ngt l. för ngt); äv. i mer l. mindre bildl. anv. Szå at bothnnen och gruffuon (vid Salbärget) är clar och reen. G1R 9: 257 (1534). PH 6: 4800 (1758). Innan man inlät sig i en sjödrabbning, gjordes skeppen klara från lifsmedel och allt öfverflödigt gods. Palmblad Fornk. 2: 202 (1844). Från de gnostiska dimmorna och spökbilderna är Elgströms verldsåskådning klar. Atterbom Minnest. 2: 102 (1847). Horisonten var klar, intet segel kunde spåras i norr. Rydberg Frib. 361 (1857). Bollen (gick) ofta .. klar för slagen. NTIdr. 1900, Julnr s. 21. Kusten blef (på grund av vindens riktning) alldeles klar från is. SD(L) 1902, nr 438, s. 5. Smith (1916). Sjöberg Horn Trad. 155 (1928; i bild). IdrIMar. 1935, s. 89. — särsk.
a) sjöt. om tåg, kätting o. d.: som löper fritt o. obehindrat; äv. ss. adv. i uttr. löpa klart l. klart löpande o. d. Röding 1: 854 (1794). Klart löpande om tågvirket. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Smith (1916). Klart klys, klara kättingar. Ramsten o. Stenfelt (1917). Klar talja. Därs.
b) i sht sjöt. om l. med avs. på fartyg l. farkost (äv. luftfartyg l. flygmaskin), i uttr. gå l. komma resp. föra l. styra l. hålla o. d., om fyr: leda o. d. klar l. klart (ngt l. av l. för ngt), gå l. föra, om fyr: leda (fartyg osv.) fri (fritt) från (hinder o. d.), utan att kollidera (med annat fartyg) l. stöta på (kust l. grund o. d.) l. få in sjö o. d.; äv. bildl. Skogman Eug. 2: 59 (1855). Kan tvifvel uppstå, huruvida .. (fartygen) med bibehållen kurs komma att gå klara af hvarandra. SFS 1859, nr 9, s. 2. Gå klar en udde. Konow (1887). Flertalet trodde .., att det skulle lyckas den gamle sluge politikern (dvs. Freycinet) .. att gå klar äfven Panamaskandalens skär. VL 1893, nr 9, s. 3. För att hålla båten klar sjöarne. SDS 1896, nr 569, s. 2. Den hvita sektorn från Sandhamns fyr leder klart för grundet. PT 1902, nr 5, s. 2. Att hålla klart. Smith (1916). NDA(A) 1929, nr 98, s. 10.
c) (i sht i fackspr.) i fråga om trafikled, avlopp o. d.: fri från hinder; äv. bildl.; särsk. i sådana uttr. som visa klart (om signal l. person som giver signal), det är klart, äv., elliptiskt, bl. klart o. d. Ställa signalen för l. på l. till klart. Semaforen stod på klart. Är banan klar? De Geer Lillie 15 (1880; bildl.). (Numera) gifves (vid järnväg) .. signalen ”klart” mestadels med grönt ljus. Cronstedt PVetA 1895, s. 8. Den röda flaggan visar klart. TurÅ 1910, s. 130. Klart farvatten. Smith (1916). SvD(A) 1934, nr 192, s. 16.
d) (numera bl. vard.) bildl., om person: fri, befriad (från ngt). Ingen så til ofärd binnes, / At ju något medel finnes, / Der ifrån bli fri och klar. Nordenflycht QT 1745, s. 120. Min föresats att hålla mig klar från kort och sprit. Zilliacus Hågk. 144 (1899). — särsk. (†): fri från skuld l. beskyllning l. tillvitelse o. d.; jfr 4 a. VDAkt. 1651, nr 203. At han .. wille giöra sig klar för lägersmåhlet med Montelia. Därs. 1736, nr 148. Serenius (1741).
F)
12) [anv. synes utgå dels från 9 c, dels från 11] (utom i fackspr., i sht sjöt., numera ngt vard.) färdig, i ordning, redo.
a) om sak l. förhållande: i ordning, iordningställd, färdig; i vederbörligt l. godt skick; avgjord, avslutad; expedierad; uppgjord; äv.: redo, parat (för användning l. för avgörande o. d.); ofta i uttr. göra klar, göra i ordning, färdigställa, avsluta, göra upp. Banan (kanalen) blir klar för trafik den 1 juli. Programmet för festen är nu klart. Jag hoppas att saken snart blir klar l. att snart få saken klar. Klart till Stockholm osv., meddelande av interurbantelefonist, när det begärda numret är uppringt. OPetri Send. B 4 a (1528). Så att all tingest wåre till reede och clare, när man wille tage bygningen före. G1R 16: 628 (1544). Szå hafver hann lickvell sin reckenskap om sidher klar giortt. OxBr. 5: 70 (1614). Iag .. giorde min Musqvet och Pistohler klar. HFinlÖ 1: 412 (1730). Dörrarna öpna, Fiolerna klara! Bellman (SVS) 1: 16 (c. 1770, 1790). Nu ha vi den affären klar! Strindberg RödaR 152 (1879). En del (hus-)byggen, som redan voro fullständigt förberedda och klara att sätta i gång. GHT 1934, nr 39, s. 6. — särsk.
α) i sht sjöt. o. sjömil. om fartyg l. farkost l., allmännare, om förhållandena ombord (äv. med tanke på besättningens beredskap): färdig till avgång l. manöver l. drabbning o. d.; om redskap l. maskin l. vapen o. d. ombord: färdig till omedelbar användning l. manöver o. d.; särsk. i uttr. klart (att göra ngt) l. klart för l. till ngt, ss. kommando- l. lystringsord strax före värkställigheten av en manöver l. ett arbete; jfr b slutet. Göra (skeppet) klart till drabbning. Flottan ligger klar till strid. Klart att vända! Klart till aktion! Klart för back! Klart — falla! Då Skutan giordes klar ifrån Wästeråhs. BoupptSthm 1673, s. 1133 a. Styrman gör klar Roorpinnan. Rosenfeldt Tourville 3 (1698). Gör klar en flagg med dukar hopafälde! Oscar II I. 1: 24 (1858, 1885). Andra ankaret bör alltid vara klart. Ekelöf Skeppsm. 122 (1881). Klart att låta gå ankaret! Smith (1916). Klar för lastning. Ramsten o. Stenfelt (1917). Ankaret klart, ropade kaptenen. TurForskn. 3: 25 (1918). Ombord på tulljakten gjordes kulsprutan klar till aktion. SvD(A) 1929, nr 129, s. 3. — jfr SEGEL-KLAR. — särsk. sjömil. i uttr. klart skepp, dels ss. beteckning för den högsta beredskapsgraden (i fråga om såväl personal som materiell) å krigsfartyg; dels ss. kommando för klargöringsarbetenas utförande o. för besättningens uppställning på drabbningsposterna; ofta i uttr. (göra) klart skepp till drabbning o. d. Dalman 29 (1765). När ordres gifves til Exercering, bör .. (uppbördsstyckjunkaren) enligt Reglementet utgifva, det som til klart skepp behöfves. ReglArméenFl. 1788, s. 38. Gör klart skepp till drabbning. Trolle Sjöoff. 2: 17 (1870). Wrangel SvFlBok 321 (1898). SvUppslB (1933).
β) (mindre br.) i uttr. vara l. komma på det klara (jfr 9 e), vara l. bliva i ordning l. färdig l. uppgjord o. d. Samtiden 1871, s. 20. Nå, då är allt på det klara! Wijkander OSam 105 (1875). VLitt. 1: 360 (1902).
ε) (numera mindre br.) i uttr. göra (en sak l. en skuld o. d.) klar l. göra klart (för sig, äv. med ngn l. sig emellan), göra upp (en affär l. räkenskaper l. en tvist o. d. med ngn); redovisa (för ngt); likvidera, betala (en skuld o. d.); äv. i bildl. uttr. Han haffde ffulmacht aff Alerdt drekop at gøre al ting klaar m[edh] lamb[re]ct helmis. OPetri Tb. 51 (1525; uppl. 1929). Sedan Skipparen hafwer giordt klart på Tullhuset. Stiernman Com. 1: 605 (1614). Landtzbockhollaren ärnar sigh op till Stockholm, att giöra klart för Landzböckerne. VDAkt. 1669, nr 168. (Kristus) ensam allas skuld vil klar och richtig giöra. Brenner Pijn. 102 (1727). I förhoppning att han skulle komma tillbaka och göra klart för sig. Arsenius Minn. 96 (c. 1895).
ζ) i uttr. ngt l. det l. allt (o. d.) är klart emellan ngra, äv. ngra ha allt klart emellan sig o. d., förefintliga l. alla mellanhavanden mellan ngra äro uppgjorda l. utredda, man har kommit överens l. gjort upp emellan sig; särsk. dels i fråga om ekonomiska förhållanden, dels i fråga om kärleksförklaring l. trolovning o. d. Thet anneth som han wpborith och wtgiffwit haffwer ær oss alth klarth emellom. G1R 2: 61 (1525). Nu är all ting klart mellan oss båda (, o. vi äro förlovade). Samtiden 1872, s. 299. TurÅ 1910, s. 107.
η) (†) ss. adv., övergående i bet.: till fullo, fullständigt. The .. wille strax på samme tijdh haffua henne (dvs. betalningen) klart vth. Svart G1 72 (1561). HärnösDP 1694, s. 244.
b) om person: färdig (med ngn l. ngt); äv.: redo, beredd, färdig (till ngt l. att göra ngt). HFinlÖ 1: 443 (1730). Klockan fyra på eftermiddagen, gjorde vi oss klara att gå i land. Gosselman Col. 1: 27 (1828). Dessa rader visa, huru tidigt Runeberg redan var klar med idén till inledningssången (till Fänrik Ståls sägner). Söderhjelm Runebg 2: 315 (1906). Snart voro de klara för avfärd. BygdFolk 1: 237 (1927). — särsk. sjöt. färdig till manöver l. arbete ombord som skall utföras gemensamt; i sht ss. kommando- l. lystringsord. Klara vid ankaret! Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Schulthess (1885).
(1 a) -BLEK. (i sht i vitter stil) klar o. blek, blekt lysande. Månen .. lyste .. med klarblekt sken öfver nejden. Rydberg Vap. 301 (1891). —
(6 a) -BLICK. (numera föga br.) skarp o. genomträngande blick; skarpblick; i bildl. anv. Atterbom Minnest. 2: 212 (1853). SvD(A) 1923, nr 62, s. 3. —
(1 c) -BLÅ. blå i en hög o. ren nyans; klart blå; lysande blå; äv. substantiverat i n. sg.: klarblå färg. En klarblå himmel. Klarblåa ögon. (Vi) sväfvade öfver den klarblåa insjön. Palmblad Nov. 3: 101 (1817, 1841). SvNat. 1916, s. 72. —
(1 c) -BRUN. brun i en hög o. ren nyans; klart brun; glänsande brun; äv. substantiverat i n. sg.: klart brun färg. Klarbruna ögon. Hiärne Förb. 57 (1706). Det klarbruna håret. Knorring Skizz. I. 1: 111 (1841). 4 klarbruna ädla hästar. Cederström Minn. 91 (1913). —
(1 b) -BULT, m. l. r. zool. benämning på den till fam. Gobiidæ (smörbultar) hörande fisken Aphya minuta Risso (Gobius minutus Lin.); jfr -STUBB. Lilljeborg Fisk. 1: 628 (1884). FoFl. 1930, s. 239. —
(2 a) -BÄR. vanlig benämning på körsbärssorter med ljusröda, syrliga frukter o. färglös saft. Stora klarbär. Små (l. allmänna) klarbär. Hedrén Mansa 86 (1803). Sonesson HbTrädg. 444 (1926).
Ssgr: klarbärs-kompott.
-saft.
-sylt.
(2) -DRANK. (i fackspr.) vid brännvinsbränning, benämning på det sista som destilleras över o. som redan börjat förlora sin klarhet (o. styrka). Fischerström 3: 323 (1787). TT 1872, s. 145. —
(2) -FLYTANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som flyter klar(t), klar o. flytande; äv. bildl. Sylvius Curtius 229 (1682). Wulff Dante 65 (1897; bildl.). Klarflytande honung. 2NF 11: 1291 (1909). —
(1, 2) -GLITTRANDE, p. adj. (i vitter stil, tillf.) Klaar-glittrand Jaspis. Lucidor (SVS) 281 (1673). —
(1 c) -GRÅ. jfr -BLÅ; äv. substantiverat i sg. n.: klargrå färg. Klargrått. Hiärne Förb. 56 (1706; substantiverat). Ett par klargrå beslutsamma ögon. Benedictsson Eftersk. 4 (c. 1885). —
(1 c) -GRÖN. jfr -BLÅ; äv. substantiverat i n. sg.: klargrön färg. Klargröna strån. Klargrönt löv. Ett klargrönt hav. Den mjuka, klargröna björnmossan. Dybeck Runa 1842—43, 2: 6. Solens sneda strålar komma gräset att lysa i klargrönt. Langlet Ryssl. 325 (1898). —
(1 c) -GUL. jfr -BLÅ; äv. substantiverat i n. sg.: klargul färg. Kall och klargul stod himmelen i öster. Ahrenberg Stud. 106 (1878). Klargula ringblommor. Pan 1925, s. 37. —
-GÖRA, -ing (PT 1758, nr 35, s. 3, osv.), äv. (numera mindre br.) -ning (PH 6: 4191 (1756: värfs klargörningen), Klint (1906)); -are (†, Juslenius 339 (1745; i bet. 2)).
1) (numera bl. tillf.) till 1. särsk.
b) till 1 c; med avs. på färg: göra klar o. ren. Tvättning och öfriga behandlingar (av den färgade varan), nödvändig för att upplifva och klargöra färgnyansen. TT 1876, s. 258.
2) till 2, 4: göra klar (o. genomskinlig); klara, skira. Ett halfft pund wäl klar giord Honung. Månsson Åderlåt. 22 (1642; möjl. icke ssg). Juslenius 339 (1745). Fischerström 1: 508 (1779).
3) (tillf.) till 5: göra (röst l. ton) klar, klara. Ström .. harskade sig ett par gånger för att klargöra rösten. Hofsten Barnh. 2: 5 (1885).
4) (i sht i skriftspr.) till 9 (d): göra (ngt) klart l. begripligt (för ngn l. sig); kasta ljus över (ngt); belysa, förklara, utreda, klarlägga (ngt); äv. (delvis med anslutning till KLAR 10): göra (ngt) tydligt (för ngn l. sig), tydligt meddela l. förehålla (ngn ngt) l. inskärpa (ngt hos ngn l. sig); äv. med sakligt subj.; äv. i p. pr. ss. adj.: belysande, upplysande, förklarande. Klargöra sina tankar för sig själv. Ett klargörande exempel. Ordets användningssätt och betydelse klargöras vanligen ytterligare genom ”fraser”, d. v. s. uttryck och vändningar, i hvilka det ingår. NF 12: 317 (1888). (Artedi) var den förste, som .. klargjorde skillnaden mellan art och varietet. Lönnberg Artedi 37 (1905). Hagberg VärldB 39 (1927).
5) till 11 c; med avs. på trafikled o. d.: göra klar (från hinder o. d.). Vid något så när jemnt snöfall .. (böra) dessa (snö-)-plogar förmå klargöra banan. TT 1881, s. 53. Skogvakt. 1891, s. 104.
6) (i sht i fackspr.) till 12 a: göra l. ställa i ordning; färdigställa (för användning o. d.). (Då) munstringzrullorne vore färdige och klar giorde. AOxenstierna 2: 313 (1618; möjl. icke ssg). (Ång-)pannans och maskinens klargöring. Frykholm Ångm. 293 (1881). Vi .. klargjorde fotografikamerorna (för att fotografera). TurÅ 1898, s. 4. särsk.
a) (†) med avs. på räkenskaper o. d.: göra upp, avsluta. HB 1: 274 (1580; i två ord, möjl. icke ssg). (Jag mottager icke gärna kyrkoräkningarna) förr än de mig .. klargiorde tillefvereras. VDAkt. 1731, nr 131.
b) till 12 a α: sjöt. o. sjömil. med avs. på fartyg l. farkost l. tackling l. segel l. redskap l. vapen o. d. ombord: iordningställa, göra klar (till avgång resp. manöver l. arbete o. d.); särsk. med avs. på fartyg (l. flotta): utrusta (för expedition o. d.); ss. vbalsbst. -ing förr äv. konkret: utrustning. Klargöra ett fartyg till aktion (strid, drabbning). Klargöra segel, årorna, gångspelet. Flottans klargörande. HC11H 11: 141 (1697). Med klargöring förstås alla de Persedlar som äro nödvändige utan afseende på expeditions beskaffenhet. Dalman (1765). Då en båt kallas, skall den så skyndsamt som möjligt klargöras. UFlott. 1: 161 (1882). Materielens reparation .. och klargöring för expedition. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 15. Därs. 1926, s. 813. jfr VARVS-KLARGÖRING.
Ssgr (till -GÖRA 6 b; sjöt. o. sjömil.): klargörings-arbete. KrigVAH 1883, s. 345. VFl. 1928, s. 110.
-persedel. (†) utrustningspersedel; i förb. klargörings- och utredningspersedlar. PT 1758, nr 42, s. 4.
-pänningar l. -pängar, pl. (förr) förskott å lön som sjökommenderad person fick uppbära för att utrusta sig för expedition. VDAkt. 1785, nr 315. 2NF (1910). —
(2) -IS. (mindre br.) (tunn) genomskinlig is; glanskis. Lignell Dal 1: 105 (1851). Heidenstam Birg. 36 (1901). —
(2, 4) -KOKA, v., -ning. (i fackspr.) koka (ngt) tills det blir klart (genomskinligt l. fritt från grums o. d.); skira gm kokning. Klarkokadt harts. Cnattingius 49 (1874, 1894). 2NF 30: 487 (1920). —
(2 a) -KÖRS. bot. namn på vissa arter av släktet Cerasus, körsbär; jfr -BÄR. Lyttkens Växtn. 749 (1910). —
(5) -LJUDANDE, p. adj. (klar- 1745 osv. klart- 1695) (nästan bl. i vitter stil) som ljuder klart, klart ljudande. Florinus Voc. 216 (1695). Trastarne spela / med klarljudande röst visor i vexlande ton. Lagerlöf Theokr. 178 (1884). —
(1 a) -LYSANDE, p. adj. (klar- 1615—1884. klart- 1615) (i vitter stil) klart lysande, klar o. lysande. Phrygius HimLif. 14 (1615). Hell, klarlysande måne. Lagerlöf Theokr. 18 (1884). —
(9, 10) -LÄGGA, -ning. [trol. efter d. klarlægge l. t. klarlegen] (i sht i skriftspr.) kasta ljus över (ngt), förklara, utreda, klargöra (se d. o. 4); ådagalägga, visa (ngt); äv. med sakligt subj. Klarlägga ett problem, ett (invecklat) förhållande, en företeelse, ett förlopp, ngts ursprung. Forskningen (har) allt mer klarlagt dragen af Oliver Cromwells lif. Stavenow EngRev. 123 (1895). Försöksvalet .. hade ju klarlagt ställningen. SvD(A) 1923, nr 38, s. 9. Därs. 1934, nr 14, s. 12. —
(2 b) -LÄRFT. (†) Klarlärft, skir, ett slags fin, tunn och lös, hvit linneväf. Almström Handelsv. 391 (1845). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(2) -MÄSKA, -ning. (i fackspr.) i fråga om ölbrygd: upphetta den tunnare (klara) delen av mäsken för sig till kokning o. därefter hälla den tillbaka i mäskkaret. TT 1873, s. 277 (: klar-mäskning).
(2) -PISS. (†) veter. lutterstall; jfr -STALLNING. Bure Häst. 27 (1801). Vennerholm o. Svensson (1892; med hänv. till lutterstall). —
(1 c) -RÖD. jfr -BLÅ; äv. substantiverat i n. sg.: klarröd färg. (Persikesorten) Bellegarde .., blommor små, klarröda. HbTrädg. 4: 55 (1874). En stor klick klarrött och orange. DN(A) 1929, nr 173, s. 7. —
(5) -RÖSTAD, p. adj. (i vitter stil) som har en klar röst. Lagerlöf Theokr. 131 (1884). Klarröstade solsvärtor. Heidenstam Skog. 4 (1904). —
(6 a) -SEENDE, n. bildl.
1) [jfr t. hellsehen] (numera mindre br.) visionärt seende; klärvoajans; jfr -SEENDE, p. adj. 2 a. CJLAlmqvist i Skandia 7: 74 (1819, 1836). Visionens eller klarseendets tillstånd. SvLittFT 1837, sp. 152. Lagerlöf Kejs. 280 (1914).
2) klarsynthet, skarpsynthet; jfr -SEENDE, p. adj. 2 b; stundom närmande sig l. övergående i bet.: intuition. Under särskilda ögonblick af inspiration, klarseende och aning. Palmblad Fornk. 1: 378 (1844). Byström-Lindhagen Galsworthy Arist. 115 (1919). —
(6 a) -SEENDE, p. adj. (klar- 1708 osv. klart- 1837) som har en skarp o. genomträngande syn, som ser klart, klarsynt.
1) (†) i eg. bem.; om person l. öga. Klarseande ögon. Block Progn. 131 (1708; i bild). Schultze Ordb. 4029 (c. 1755).
2) i oeg. o. bildl. anv.
b) som ser klart i andlig mening; som har lätt att bilda sig en klar o. riktig uppfattning av ngt; skarpsynt; om person l. förstånd o. d.; äv. i överförd anv., om yttring o. d. av klarsynthet i denna bet. Et klarseende förstånd. JournSvL 1798, s. 207. (Statsminister Sibbern) var en utmärkt diplomat, lika insiktsfull och fin som klarseende. De Geer Minn. 1: 229 (1892). En verklig klarseende självkännedom. Steiner MännLedn. 18 (1913). —
(11 c) -SIGNAL. (klar- 1895 osv. klart- 1924—1929) (i fackspr., i sht järnv.) signal som visar klart; signal att bana l. trafikled o. d. är klar; jfr -TECKEN. Cronstedt PVetA 1895, s. 10. Klarsignal (hade) gifvits, trots vexelns oriktiga läge. PT 1904, nr 181 A, s. 3. —
(6 b) -SINNIG. [jfr t. klarsinnig] (†) som har l. visar ett klart förstånd l. som göres med klar insikt o. d.; klarsynt (se d. o. 2). Hammarsköld SvVitt. 1: 2 (1818). Ett af de största och klarsinnigaste poetiska Snillen. SvLitTidn. 1820, sp. 231. Atterbom Siare 2: 11 (1843).
Avledn.: klarsinnighet, r. l. f. (†) klar(t) förstånd l. insikt; klarsynthet. Atterbom Minn. 292 (1818). Dens. PhilH 22 (1835). —
(6 b) -SINT, p. adj. (†) = -SINNIG. Omhägna våra lärosalar / Med manligt mod, med klarsint nit. Tegnér (WB) 9: 24 (1840). BL 13: 75 (1846). —
(10) -SKENLIG; adv. -en (Bremer Sysk. 2: 31 (1848)). (†) ögonskenlig, uppenbar, klar, tydlig. Bremer Pres. 234 (1834). Klarskenligt var att hon upphört att vänta. Schwerin Småsak. 3: 132 (c. 1838). Bremer Sysk. 2: 31 (1848; adv.). —
(1 a) -SKINANDE, p. adj. [jfr t. helleuchtend] (numera knappast br.) klart skinande, lysande, glänsande; äv. bildl. Schroderus Comenius 24 (1639). Then klarskijnande Solenes Lius. Thuronius Alm. 1665, s. 38. Den Helige Andas klarskinande kraft i ordet. Murbeck CatArb. 2: 227 (c. 1750). Dalin (1852). —
(6 a) -SKÅDANDE, p. adj. (numera bl. i högre stil) klarseende, klarsynt; äv.: visionär (jfr KLAR-SEENDE, p. adj. 2 a). Med en sierskas klarskådande aning. Zeipel Set. 1: 12 (1847). Ett klarskådande praktiskt förstånd. Atterbom Minnest. 2: 244 (1849). Rääf Ydre 1: 136 (1856). —
(2) -SLIPA, -ning.
1) tekn. slipa (glas) så att ytan blir glatt o. glaset därigm klart. UB 4: 536 (1873: klarslipningen). 2NF 9: 1280 (1908: klarslipningarna).
2) bildl. (med anslutning till KLAR 9): giva (ngt) en klar o. genomskinlig form. Talet hyfsar tankeförrådet; det klarslipar en del deraf til prydnad. Lantingshausen Young 1: 49 (1787). SDS 1926, nr 326, s. 12. —
(2) -STALLNING. (†) veter. = -PISS. Florman Abildgaard 39 (1792). Wahrman Manski o. Wolstein 161 (1807). —
(1 b) -STUBB, m. l. r. zool. = -BULT. Malm Fauna 435 (1877). (Stuxberg o.) Floderus 3: 546 (1904). —
(9, 10) -STÄLLA, -ning. [jfr t. klarstellen] (i skriftspr.) klargöra, klarlägga (ngt). För att klarställa förhållandet anföra vi .. (exempel) ur ett antal berömda fugor. Wegelius Musikl. 2: 71 (1889). NArgus 1928, s. 20. —
(5) -STÄMD, p. adj. (†) stämd i rena l. klara toner; äv. bildl. Ett alltid klarstämdt strängaspel. Atterbom i SvLittFT 1838, sp. 63 (i bild, i fråga om skald). Dens. Lyr. 2: 157 (1844). —
(5) -STÄMMIG. (i vitter stil) som har en klar röst l. stämma; äv. bildl. Atterbom SDikt. 1: 184 (1808, 1837; bildl.). (Härfågeln) låter sin klarstämmiga maka, näktergalen, kalla samman fåglarna till öfverläggning. Paulson Aristoph. 2: 13 (1903). —
(6 a) -SYN. bildl.
1) över det naturliga stegrad förmåga av inre åskådning; visionär syn; stark intuition; äv.: klärvoajans; stundom övergående i o. svårt att skilja från 2. Mimer 1839, s. 272. (Intuitionen) är en instinktakt, hvari vi med plötslig klarsyn komma i gemenskap med främmande lif. Böök SvStud. 234 (1913). Klarsynens (dvs. klärvoajansens) teori. OkändVärld 1932, s. 9 (rubrik).
2) (i sht i vitter stil) skarpsynthet, klarsynthet. Politisk, kritisk klarsyn. Hallström Våren 17 (1898). Kritiken öfver Atterbom .. är mästerverket af klarsyn och sanningskär rättfärdighet. Böök Geijer Minn. 96 (1915). —
(6 a) -SYNT, p. adj.
1) om öga l. person: som ser klart; ofta mer l. mindre bildl., övergående i bet. 2. Polhem Bet. 1: 16 (1721; bildl.). Klarsynta dygd, som ser, när mörker alt betäcker. Nordenflycht QT 1745, s. 27. Sundén (1886; i eg. bet.).
2) bildl.: som har l. vittnar om klar insikt i saker l. förhållanden, skarpsynt. Ett klarsynt förstånd. Klarsynt kritik, omdöme, omtanke. Klarsynt för, förr äv. på ngt. Bedöma ngt klarsynt. HC11H 6: 9 (c. 1700). En klarsynt och vältalig tänkare. Leopold 6: 178 (1786). De mera klarsynta bland de försvarsvänliga. DN(A) 1930, nr 31, s. 3.
Avledn.: klarsynthet, r. l. f.
(11 c) -TECKEN. (klar- 1927. klart- 1927) (i fackspr.) tecken att trafikled (bana o. d.) är klar; jfr -SIGNAL. SvD(A) 1927, nr 17, s. 3. —
(1) -TINDRANDE, p. adj. (i vitter stil) SColumbus Vitt. 147 (1667). Klartindrande tårar / Rullade ned på hans kind. Runeberg 1: 127 (1832). —
(9) -TÄNKT, p. adj. som tänker klart l. som vittnar om klar(t) tänkande l. tankegång. En varmhjertad och klartänkt skrift. Wieselgren Bild. 469 (1881, 1889). Den klartänkte Qvarnström. Nordensvan SvK 300 (1892). 2NF 23: 1282 (1916).
(8 a) -VAKEN. klart l. fullt vaken; äv., om öga l. blick o. d.: som vittnar om att ngn är fullt vaken; äv. bildl. Ligga klarvaken hela natten. Göra ngn klarvaken. Med klarvaken blick. FinKyrkohSP 5: 121 (c. 1778). Klarvaken iakttagelse. 2NF 21: 1437 (1915).
-VATTEN.
1) tekn. till 2: klart (rent, från grums o. d. fritt) vatten. JernkA 1888, s. 320. 2NF 31: 794 (1920).
2) (i fackspr.) till 11: från växtlighet o. dyl. l. från is fritt vatten (i hav l. sjö), klart vatten. Dahm GeogrElSkol. 11 (1858). Under tärnornas skri stakade jag ut genom vassen och var snart ute i klarvattnet. Kolthoff Minn. 67 (1897). Ingenstädes minsta antydan till klarvatten, blott is, is! SD(L) 1904, nr 1, s. 4. SvNat. 1934, s. 104. —
(1, 2 (a)) -VIT. klart vit; genomskinligt vit. Köttet (hos röd astrakan är) klarhvitt. Eneroth Pom. 2: 4 (1866). Högberg Vred. 1: 195 (1906). —
(3) -VÄDER. (mindre br.) klart väder. Choræus Bref 71 (1800). Blomberg BlVulk. 155 (1924). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.). —
(2 a) -ÄPPLE. [jfr t. klarapfel] i sht trädg. benämning på en viss sorts sommaräpple av vitgul (genomskinlig) färg. Eneroth Pom. 2: 11 (1866). Sonesson HbTrädg. 421 (1926). —
-ÖGD, p. adj.; -are; förr äv. -ögad, p. adj. ((†) superl. -ögnast CAEhrensvärd Brev 2: 342 (1799)). (-ögd 1656 osv. -ögad 1833 (i bet. 1))
1) till 1 d: som har klara (lysande l. glänsande) ögon l.: som har klar (vaken) blick; äv. (stundom med anslutning till 2 b nedan) mer l. mindre oeg. l. bildl. Ett klarögt barn. Verelius 34 (1681). Som klarögdt ny / ses växa, så tilltog nu glädjen derinne. Ling As. 232 (1833). Hans dotter växer upp till ett mönster af sund, klarögd och varmhjärtad kvinnlighet. Böök 1Ess. 174 (1913).
2) till 6: som ser klart, klarsynt.
a) (numera knappast br.) i eg. bem. Ekeblad Bref 2: 3 (1656). Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig (att se fel). Rydberg Ath. 245 (1859).
b) (i vitter stil) bildl.: klarsynt (se d. o. 2); numera ofta fattat ss. en bildl. anv. av 1; äv. i överförd anv., om tanke l. yttrande l. iakttagelse o. d.: som vittnar om klarsynthet. KKD 6: 176 (1709). En journalist .. rik på initiativ, klarögd, snabbtänkt, nästan kvicksilveraktigt rörlig. FinT 1929, 1: 289. Klarögd och livlig skildrarkonst. SvD(A) 1932, nr 305, s. 7.
Avledn.: klarögdhet, r. l. f. särsk. till -ögd 1 äv. bildl. Löwegren Hippokr. 1: 132 (1909). Hellström RedKav. 280 (1933; bildl.).
B [första ssgsleden är i -SIGNAL o. -TECKEN n. sg. (från uttr. det är klart o. d.), i de övriga adv.] (mindre br.): KLART-LJUDANDE, -LYSANDE, -SEENDE, -SIGNAL, -TECKEN, se A.
Spalt K 1102 band 14, 1936