| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAGG dag4, sbst.1, r. l. m. l. f. (m. Sahlstedt, Weste, Dalin (1850), Kindblad (1868); f. 5 Mos. 33: 13 (Bib. 1541), Rydqvist, SAOL (1874, 1900), Lundell, Tamm) ((†) n. Almqvist Drottn. j. 170 (1834)); best. -en.
1) benämning på den fuktighet som vid klar himmel i mikroskopiskt små droppar (hvilka sedan sammanflyta till större) utfälles (vanl. om aftonen l. natten o. särsk. rikligt om morgonen efter en varm dag) på hvarje kall yta gm kondensering af den vattengas som finnes i atmosfären; fordom o. ännu i den populära föreställningen uppfattad ss. ett fint, sakta fallande regn. Var. rer. 4 (1538). När daggen föll om nattena offuer läghret, så föll ock Man (dvs. manna) ther medh. 4 Mos. 11: 9 (Bib. 1541). Genom .. (Herrens) ord äro diupen åtskild, och skynar medh dagg drypande wordne. Ordspr. 3: 20 (Därs.). Konungens .. gunst är såsom dagg på grääs. Därs. 19: 12 (Därs.). Daggen swalar hetan. Syr. 18: 16 (Därs.). Medh dagg betäkte. Lex. Linc. (1640; under gemmans). Thet faller Dagg. Därs. (under rorat). Medh Dagg besprengde. Därs. (under roscidus). Enär (dvs. när helst) Daggen är i Gräset. Kiöping Resa 97 (1667). Tå stoor dagg faller, är tekn til klart wäder. Meyerus Alm. 1673, s. A 6 b. Fruchtsam dagg. Verelius Ind. 100 (1681). Sommarens liuflige nätter, då .. Jorden utaf Daggen svalkas. Ehrenadler Tel. 63 (1723). Dagg .. äro små vattudroppar, som vid klar himmel om sommaren glest och sakta nedfalla. Wallerius Hydrol. 6 (1748). Daggen .. lägger sig (icke) lika på alla kroppar. Berzelius Kemi 1: 294 (1808, 1817). När Rimfax fnyste, dröp dagg i dalarna neder. Tegnér 2: 58 (1813). Hvem vårdar den späda (linden)? Du jord, gif din must, / och din dagg, o! du himmel, gif du! Dens. 1: 103 (1825). Äfven utan regn kan jorden på sina ställen fugtas af den dagg, som faller om aftnarne. Berlin Läseb. 394 (1852, 1866). Gräset .. dryper af dagg. Scheutz Jorden 95 (1856). Genom byn vi följdes åt / .. Till blåa sjön och stranden, / I perlor klädd af daggens gråt. Runeberg 5: 56 (1860). Det andeliga .. kommer ofta tyst som en solstråle, stilla såsom värmen, omärkligt såsom en dagg i morgonstunden. Genberg 2: 92 (1862). När .. daggen börjar afsätta sig. Hildebrandsson Buchan 117 (1874). Gräset glittrar i daggens bad. Wirsén Dikter 123 (1876). Den sörjandes tårar kännas som en urkall dagg på den dödes bröst. Rydberg Vap. 342 (1891). Stig ut en sommarmorgon i tidig sol, medan ännu ”daggen ligger på” och se gräset i dess rika pärlskrud. Abelin Villaträdg. 42 (1903). — jfr AFTON-, ARLA-, HELVETES-, HIMLA-, KVÄLLS-, MAJ-, MIDSOMMAR(S)-, MORGON-, NATT-, PÄRL(E)-, SÄRLA-DAGG. — särsk.
a) (föga br.) i förb. daggen brister, daggen faller. När daggen brustit och det är dag. Lybeck Dikter 1: 93 (1888, 1890).
b) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Drag in hakan, det faller dagg, antingen: sätt icke näsan så högt i vädret l. (med tanke på DAGG, sbst.2): akta dig, det vankas smörj. Kärleken är som daggen, den faller lika så lätt på brännässlan som på liljeblad. Sv. ordspråksb. 53 (1865).
c) i bild; jfr 4. De taltes vid om de glada dar, / då morgonens dagg låg på lifvet qvar. Tegnér 1: 22 (1825). Sömn, o sömn! / Du svala dagg för hjertats sjuka blomma! Runeberg 2: 177 (1830). De (dvs. nunnorna i Vadstena kloster) vaknade tidigt, och morgonpsalm / Gaf dagg öfver själens lilja. Wirsén Ton. o. sägn. 14 (1893).
2) (i sht i Skåne, Sveal. o. Norrl., mindre br.) i ngt utvidgad anv. om utfällning af fuktighet på en kall yta, t. ex. en fönsterruta: imma. Torka bort daggen på rutorna. Om en karaffin med kallt vatten föres in uti ett varmt rum, så afsätter sig dagg på dess yta. Hildebrandsson Buchan 109 (1874).
3) [jfr liknande anv. i t. o. eng.] (numera föga br.) oeg. om annan vätska än atmosfäriskt vatten; särsk. om sådan som visar sig i små droppar på ngn yta l. som utdunstar från en kropp. Honung är en sööt edla himmelsk Dagg, hwilken igenom Gudz synnerliga Ordning wäxer i Lufften, och sedan faller neder på Krydderna (dvs. örterna). I. Erici Colerus 2: 117 (1642). Sonnen-Thau .. en ört, hvarpå finnes dagg eller vätska i hetaste rötmåns-dagarna. Lind (1749; om örten Drosera; se DAGG-ÖRT 2). Daggen, som om nätterna svettas utur örternas ådror. Duræus Naturk. 186 (1759). — särsk. [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt fr. rosée mielleuse] (numera bl. i ssgn HONUNGS-DAGG) benämning på en klibbig, söt vätska som stundom i fina droppar anträffas på växters blad; förr uppfattad ss. ett slags dagg (i bet. 1). Man finner igenom Förfarenhet itt slagz Dagg .., then man kallar Honungzdagg. Hon faller mycket om Wåren. I. Erici Colerus 1: 284 (1642). VetAH 6: 237 (1745).
4) (i sht i högre stil) bildl.
a) [jfr liknande anv. i t. o. eng.] om vätska l. fuktighet. Drufvans .. dagg. Kolmodin Qv.-sp. 1: 142 (1732). Vigvattnets dagg tre gånger han stänker till rening / Öfver de samlades hop, med en gren af den ädla oliven. Adlerbeth Æn. 143 (1804, 1811; lat. spargens rore levi et ramo felicis olivæ). Dopets heliga dagg på mitt sänkta hufvud jag mottog. Stagnelius 1: 11 (1817). Fukte des (dvs. drufvans) vätskande dagg hans (dvs. Anakreons) aska! Tranér Anakr. XXIII (1833). Svängde till kamp vi svärdet! / Sjudande dagg (dvs. hett blod) från klingor / .. Började ymnigt droppas. Atterbom Siare 1: 22 (1841; isl. hrunði dǫgg af sverðum brún). Hvarför droppade honungens dagg ur blommornas kalkar? Sätherberg Blomsterk. 91 (1879). — jfr NEKTAR-, ROSEN-DAGG. — särsk.
α) [jfr eng. those poor eyes that streamed with dew, fr. ses yeux se couvrirent d’une légère rosée] om i ögonen glittrande fuktighet; tårar. Seen i så ömnig Dagg des Soolar (dvs. ögonen) bruste löst. Dahlstierna Kunga skald G 2 a (1697). Tå jag med tårars dagg min luste-eld bestänckte. Kolmodin Qv.-sp. 1: 144 (1732). Det hårdaste lidande försmälter, i värman af deras hjerta, till en stilla dagg af tårar, som ännu uppfriskar mången fallnad trösteblomma. Wallin Rel. 1: 153 (1821). Du .. vattnar / Med ditt ögas dagg cypressen. Tranér Anakr. VII (1833). Blott gråta kan hon, smälta ljuft i tårars dagg / Och älska, tillbe och förgås. Runeberg 1: 239 (1841). En gammal latinsk visa omtalar, att han (dvs. Paulus) ”göt fromma tårars dagg” öfver stoftet (dvs. Virgilius’ stoft). Rydberg Sägn. 9 (1874, 1884). jfr: Sorgsens dagg är nidfallen, / Vthöfwer Sweriges jord. Polit. vis. 281 (1634). — jfr GLÄDJE-, KÄRLEKS-, ÖGON-DAGG.
β) [jfr t. die köpfe glühten, die locken wurden schlaff vom warmen tau, eng. cold on his brow breaks terror’s dew] (mindre br.) utdunstning; svett. På pannan står en dagg af fina gårdagsviner. Lenngren 122 (1796).
b) [jfr fsv. borttörkandhe miskwndenna dagh, gudz miskunda dag, mht. der himelische taw der gnaden, t. der tau der grossmuth, eng. the dew of music, the heavenly dew of the Gospel] bildl. om sådant som på grund af det sätt hvarpå det visar sig l. på grund af sin välgörande o. uppfriskande verkan jämföres med dagg (i bet. 1). Then ymnoge Sädh som igenom theres Blodz dagg här til dags wuxit hafwer. Widekindi Krigsh. 138 (1671). Et förstockat och syndafult hierta wil intet wika, hwarken för Guds nådes dagg och droppor, eller för straffets hammar. Spegel Pass. 443 (c. 1680). Sömnens dagg bestänker tröttade lemmar. Adlerbeth Æn. 71 (1804, 1811). Huru ljufligt dryper ej tröstens dagg! Bremer Nina 217 (1835). Ymnigt faller igen på min lefnads vissnade lustgård / Himmelska kärlekens dagg. B. E. Malmström 6: 12 (1845). Du kärlekssmärta ljuf och from, / Du trånad, närd af hoppets dagg allen! Rydberg Faust 142 (1878).
5) [jfr fsv. loptis op doggin, som för la lwkt ower gudz hwss, samt motsv. anv. i t.] (†) dimma; duggregn. Herrans Ängel .. dreeff vth eeldzloghan aff vgnenom, och giorde j vgnenom, lijka som een kall dagg, så at eelden icke eens kom widh them, eller brende them, eller skadadhe them. As. 50 (Bib. 1541). Ther effter (dvs. längre fram på dagen) kom ifrå Södher en Dagg eller Wetsko, ther aff alle ting wordo wåte. Schroderus Liv. 616 (1626). Tjock Töckna, Dagg och Slagg seen heela Hafwet hölgde. Dahlstierna Kunga skald N 1 b (1697).
6) benämning på ett tunt, om daggbeläggning påminnande öfverdrag på vissa växter o. växtdelar. — jfr MJÖL-DAGG.
a) om den vaxutsvettning som förekommer på vissa frukter, särsk. plommon. Bären (dvs. blåhallonen, frukten af Rubus cæsius) .. äro i början röda, men svarta vid deras mognad; de ha en blå dagg öfver sig. Fischerström 2: 65 (1780). Färgen (på herreplommon eller s. k. blå augustiplommon) är svartblå med fina gulaktiga prickar och en ljust blåaktig dagg öfver hela ytan. Eneroth Pomol. 2: 314 (1866).
b) om en mycket fin o. kort ludd som bekläder vissa växters kvistar o. blad. Grenarne (på daggpilen) äro brunfioletta, öfverdragna med grå dagg. Fries Ordb. 94 (c. 1870).
7) [namnet föreslaget af landtbruksstyrelsen o. enl. Laurell Sv. växtn. 12 (1904) elliptiskt för DAGGÖRT] växtsläktet Drosera Lin., sileshår; jfr DAGG-ÖRT 2. Normalfört. ö. sv. växtn. 26 (1894). — jfr MARIE-, SOL-DAGG.
-BEGJUTEN~020, p. adj. Öfver daggbegjutna slätter. Valerius 2: 34 (1809). Då blomman, / .. af en solglimt / Lyses upp, och daggbegjuten kalken / Leende i tusen perlor tindrar. Runeberg 3: 4 (1843). Jensen Böhm. diktn. 182 (1894). —
-BEKLÄDNAD~020. särsk. till 6 a. Fruktens ”småbär” .. sakna daggbeklädnad. Nyman Sv. växt. naturh. 2: 57 (1868; om björnbäret, frukten af Rubus fruticosus). —
-BESTRÖDD ~02, p. adj. Stenhammar 236 (1794). Genom daggbeströdda gräset / Glad jag vandrade till hyddan. Stagnelius 2: 671 (c. 1820). —
-BESTÄNKA~020. Hvar tår som kinden daggbestänker. Kullberg Dikter 209 (1850). särsk. i p. pf. ss. adj. (Skogens) daggbestänkta stig. J. G. Oxenstierna 1: 23 (1805). Det daggbestänkta gräset. Runeberg 2: 181 (1830). Snoilsky 3: 169 (1883). —
-BETÄCKNING~020. särsk. till 6 a. Blåbär .. äro klotrunda, med tunn, gråaktig daggbetäckning. Nyman Sv. växt. naturh. 2: 153 (1868). —
-BILDNING~20. Fock 1 Fys. 662 (1855, 1861). Blåsig luft .. är ett hinder för daggbildningen. Moll Fys. 2: 75 (1898). —
(jfr 1, 6) -BLÅ~2. med mattblå yta, påminnande om ett öfverdrag af dagg. Pruinosus, daggblå, likasom daggig af ett blåaktigt stoft. Hartman Botanol. XCI (1832, 1838). En buskartad växt med daggblåa stammar. Bremer Dal. 35 (1845; om daggpilen, Salix daphnoïdes). Stålblå (chalybeus). .. hvitblå (glaucus). .. gädd- eller daggblå (cæsius). Thomson Insect. IX (1862). Daggblå aloëgrupper. Quiding Främ. namn 38 (1902). särsk. i uttr. daggblå berberis, Berberis glauca De Candolle (Lilja Flora ö. odl. vext. Suppl. 18 (1840)), daggblått nattljus, Œnothera glauca Michaux (Därs. 52 (1839)). —
-DIAMANT~002. (-demant) (poet.) jfr -JUVEL. Med riddarked af klara daggdemanter / På afstånd kungen (dvs. tomtarnas konung) står. Strandberg 1: 65 (1845). Sturzen-Becker 5: 27 (1862). —
-DROPP~2, sbst.1, n. (föga br.) Strandberg 4: 313 (1857). —
-DROPPE ~20. (-dropp Thomander Skr. 1: 670 (1839)) [jfr t. tau-tropfe, tau-tropfen] Lind (1749; under thautröppflein). Blanche Engelbr. 4 (1846). Se huru daggdropparne blixtra som diamanter i gräset. Dalin (1850). En daggdroppe, som sitter på ett grofhårigt, filtartadt växtblad, glimmar .. likt silfver. Uppf. b. 4: 528 (1873). —
-DRYPANDE~200, p. adj. [jfr eng. dew-dript, dew-dropping] Ett daggdrypande majsfält. Cavallin Kipling Emir. pred. 98 (1898). —
-DRÄNKT~2, p. adj. [jfr t. tau-getränkt, eng. dew-drenched] En daggdränkt nattviol. Nyblom V. dikt. 217 (1870, 1876). Edgren Tennyson 129 (1902). —
-FALL~2. [jfr d. dugfald, isl. dǫggfall, t. tau-fall] Lex. Linc. (1640; under roratio). Alm. (Gbg) 1784, s. 44. Daggfallet är (under sommaren) icke serdeles betydande. Sjöstedt Husdj. 2: 22 (1862). Cavallin (1875). —
-FALLEN~20, p. adj. (föga br.) om mark o. d. på hvilken dagg fallit: betäckt med dagg. Får böra ej få beta på daggfallen, våt eller med rimfrost betäckt mark. Tidén Bosk. 22 (1841). —
-FRI~2. Vid insamling af blommor till torkning, tillses noga, att de äro daggfria. Nyblæus Pharm. 22 (1846). En daggfri fläck på marken. Dalin (1850). —
-FRISK~2. [jfr t. tau-frisch] Den daggfriska morgonen. Thorild 2: 76 (1784). Angered-Strandberg N. värld. 105 (1898). bildl. o. i bild. Det rosenlandet blommar i ditt hjerta / med doften daggfrisk och med färger bjerta. Tegnér 2: 391 (1838). NF 17: 1380 (1893). —
-FUKTAD~20, p. adj. [jfr eng. dew-damp, dew-dabbled] Adlerbeth Ov. 85 (1818). Det frodiga, daggfuktade gräset. Gosselman Sjöm. 1: 103 (1839). —
-FULL~2.
1) till 1. Lex. Linc. (1640). Thet späda gräset var daggfult. Linné Öl. 21 (1745). Den tidiga morgonvandringen dagen derpå öfver den blomrika, daggfulla marken. Bremer G. verld. 1: 214 (1860).
-FÄLT~2. Alltre’n ifrån dess (dvs. slättens) daggfält .. / Flyr skymningen. Atterbom FB 138 (c. 1855). —
(jfr 1, 6) -GLANS~2. Det är lika, om blomman rubbas af dig eller af ödet; den förlorar i hvartdera fallet lätt sin dagglans. Dens. E. skr. 1: 250 (c. 1835). —
-GRÄS~2.
1) [jfr nor. duggræs, fr. herbe de la rosée] sileshår; jfr -ÖRT 2. P. A. Gadd i VetAH 37: 103 (1776).
2) (tillf.) daggigt gräs. En flicka, som roar sig med att sofva i dagg-gräset en kylig vårmorgon. Sv. lit.-tidn. 1815, sp. 828. —
-HÅR~2. sileshår; jfr -ÖRT 2. Fries Ordb. (c. 1870; upptaget bland ord hvilkas rätt att tillhöra riksspråket förf. betviflar). —
-JUVEL~02. [jfr t. tau-juwele, eng. dew-gem] (poet.) jfr -BRILJANT, -DIAMANT, -KRISTALL. Atterbom i Phosph. 1810, s. 157. Hvar blomma nöjd af daggjuveler glittrar. Dens. LÖ 2: 97 (1827, 1854). Bäckman Sjöjungfr. sag. 2: 105 (1852). —
-KLAR~2. [jfr t. tauhell] (poet.) klar som dagg. En tår .. rullade ned, som en daggklar perla, på kinden. Runeberg 1: 195 (1836). —
-KRISTALL~02. (dagge- Stagnelius 2: 279 (c. 1815; i vers)) (poet.) jfr -JUVEL. (Älfvorna) dricka den perlande daggekristall / Ur vårblommans gyllene skål. Stagnelius 2: 279 (c. 1815). Arnell Sjöfr. 146 (1829). —
-KÅPA~20. [med afs. på andra ssgsleden, som afser de veckade bladen, jfr VÅRFRU-KÅPA, MARIE-KÅPA, VÅRFRU-MANTEL, d. vor-frue-kaabe, isl. Maríustakker, t. Marienmantel, eng. our Ladie’s mantle, ss. namn på samma växt] örten Alchemilla vulgaris Lin.; daggskål(ar); jfr -ÖRT 1. Retzius Flora oec. 35 (1806). NF 1: 382 (1875). Normalfört. ö. sv. växtn. 21 (1894). jfr FJÄLL-, ÅKER-DAGGKÅPA. —
-KÅPE-FÄLTMÄTARE—10 ~0200. zool. fjäriln Cidaria Alchemillata Treitschke (Geometra Alchemillata Lin.). Aurivillius Nord. fjär. 247 (1891). —
-LIK~2, adj. En dagglik svett. Adlerbeth Æn. 33 (1804, 1811). Etherns silfverglans sig sänkte / Dagglik ned uppå hans panna. Runeberg 2: 247 (1830). Ett fint, dagglikt regn. Uppf. b. 4: 544 (1873). Ur tvänne ögons källa / dagglikt klara pärlor välla. Jensen Böhm. diktn. 208 (1894); jfr -KLAR. —
-MASK~2.
1) (†) lysmask. Lex. Linc. (1640; under lampyris: Daggmatk). Därs. (under noctiluca: Daggmark). Schultze Ordb. 3057 (c. 1755).
2) [jfr eng. dew-snail] (†) snigel. Wägsnekar (Daggmatkar) äre Snekar vthan Matkskaal. Schroderus Com. 216 (1640, 1647). Serenius (1741).
3) [jfr t. tau-made] masken Lumbricus terrestris Lin., metmask, regnmask. Dagg-maskar, en begärlig mat för Ankor. Kalm Resa 1: 257 (1753). Retzius Djurr. 102 (1772). Metmasken eller daggmasken kommer upp ur jorden om nätterna och efter regn. Berlin Lärob. 63 (1852, 1884). Tullberg Djurr. 297 (1885). —
(jfr 5) -MOLN. (†) Öfverst, rundtomkring sin höjd han (dvs. vattenstrålen) sprider / Ett daggmoln af gullgnistrande atomer. Atterbom LÖ 1: 289 (1824; uppl. 1854: duggmoln). Tunga dagg-moln, som hängde .. (öfver sjön), löste sig småningom ..; fästet blef klart. Bremer G. verld. II. 2: 152 (1861). —
-MÄTARE~200, r. l. m. [jfr t. tau-messer] instrument hvarmed man kan bestämma mängden af den dagg som på en viss tid bildat sig, drosometer. Wikforss (1804; under thaumesser). NF 3: 1463 (1880). —
-ORM~2. folklig benämning på en ormliknande sammangyttring af små mygglarver, särsk. af larver af arten Sciara Thomæ Lin.: härsmask. Dagg-Ormar, synas om mornarna uti små stigar ibland Björk-skog; om de trampas med fötterna upkommer derigenom Gangræna. GT 1788, nr 108, s. 3. Daggormen .. är ytterst farlig att vidröra, och vore ej myrorna till, så skulle daggormen rent förgifta jorden. E. Wigström i Sv. fornm. tidskr. 10: 179 (1898). —
-PARTIKEL~020. På bergens kammar afsättes ur atmosferen vattenånga såsom fina töcken- och daggpartiklar. Uppf. b. 3: 3 (1873). —
(6 b) -PIL~2. [anledningen till benämningen är den, att grenarna på ifrågavarande växter äro öfverdragna med dagg] pilarten Salix daphnoïdes Vill.; jfr -VIDE. Björkman Skogssk. 88 (1868). Fries Ordb. (c. 1870). Krook o. Almquist Flora 1: 169 (1883, 1888). —
-PUNKT~2. [jfr t. tau-punkt] meteor. den temperatur vid hvilken luftens fuktighet börjar utfällas i form af dagg. Fock 1 Fys. 659 (1853, 1859). Är .. fuktigheten stor, ligger daggpunkten äfven högt, d. v. s. daggen faller redan vid en jemförelsevis hög värmegrad. M. Weibull i Tidskr. f. landtm. 1897, s. 517. —
-PÄRLA~20. [jfr t. tau-perle, eng. dew-bead] jfr -DROPPE. Choræus Skald. 116 (c. 1800). Bladen (hos Alchemilla vulgaris) äro .. concava, veckiga, ofta med qvarstående daggperlor. Wahlberg Foderv. 268 (1835). Omansad och fin .. / Hvilar han (dvs. gossen) lugn i min famn, som en klar daggperla i blommans. Runeberg 1: 348 (1841). Topelius Fält. 4: 570 (1864). —
-REGN~2. [jfr t. tauregen]
1) (mindre br.) till 1: nederbörd i form af dagg. Afzelius Sæm. E. 3 (1818). Drömpalatsets murar ramla / Ned som daggregn efter hand. Snoilsky 1: 311 (1877, 1883).
-ROS~2. (dagge- Franckenius, Palmberg, Rudbeck, Bromelius, Serenius)
1) [jfr ä. t. thau-rose] (†) bl. anträffadt i pl. (jfr anm. nedan): daggskål(ar). Franckenius Spec. A 2 b (1638, 1659). Palmberg Ört. 134 (1684). Rudbeck Hort. bot. 4 (1685). Bromelius (1694; under alchimilla). Artedi (1729) hos Lönnberg Artedi 43. Lind (1749; under frauen-mantel). Serenius Engl.-sw. dict. Kkkk 1 a (1757). Anm. Den hos I. Erici Colerus 1: 204, 205 (1642) äfvensom i reg. förekommande formen daggerö(ö), öfv. af ”alchimilla”, är måhända rättast att uppfatta ss. felläsning för ett daggeros.
-RÖTA~20, v. [jfr eng. dial. dew-ret, v.] Linet (undergår) först en rötning, antingen i fria luften (ängs- eller daggrötning) eller i .. vatten. 2 Uppf. b. 8: 223 (1900). Man brukar stundom skilja detsamma (dvs. linet) efter rötningens art uti ”daggrött” och ”vattenrött” lin. Därs. 225. —
-SKIMRANDE~200, p. adj. En skald, uppstigande .. som en präktig fullmåne öfver haf och daggskimrande sommarstränder. Atterbom Siare 5: 411 (1849). —
-SKÅL~2. [jfr sv. dial. daggskålar, pl., daggskalar (se Jensen-Tusch), samt ä. t. taubehalt, tauhaltauf, t. sinau, sindau (se under DAGG-ÖRT 2). Anledningen till benämningen är, att daggpärlor (eg. växtens egen saft) ständigt finnas i växtens veckade blad] örten Alchemilla vulgaris Lin.; jfr -KÅPA, -ROS 1, -ÖRT 1; vanl. i pl. om enstaka exemplar af ifrågavarande växt; i sg. stundom (ursprungligare) om enskildt blad. Alchemilla vulgaris .. Daggskålar. C. Bierkander i VetAH 35: 23 (1774). Hon gick .. om mornarne ner till källan, der daggskålarne .. så ymnigt växte. Bremer Strid 101 (1840). Fries Ordb. (c. 1870). (poet.) i allmännare anv. Vid solgudens smek / Små blomsterbarnen till lifvet gingo / Och dopet ur morgonens daggskålar fingo. Sätherberg Blomsterk. 31 (1879). —
-SPRITA~20. jfr DUSCHA. (Af bladmögel) Angripna plantor pudras medan daggen ligger på eller sedan de daggspritats .., med pulver af svafvelblomma och kalk. Norbäck Trädgårdsodl. 1: 282 (1896). —
-STÄNK~2. Osedd mång tår / då föll, som ett daggstänk från blåhvalfvet höga. Ling As. 300 (1833). (Ett) hvitt tyll, hvari en myllrande mängd små fina glasperlor tindra som daggstänk. Lunds veckobl. 1887, nr 6, s. 4. —
-STÄNKA~20. jfr DAGGA, v.1 2. Hvarje morgon daggstänker han (dvs. Rimfaxe) jorden med skummet af sitt betsel. Cnattingius Sn. E. 21 (1819). särsk. i p. pf. ss. adj. C. F. Dahlgren 1: 5 (1829). Hvart daggstänkt blad i qvällen dallrade. Östergren N. dikt. 38 (1879). —
-TUNG~2. [jfr t. tau-schwer, eng. dew-laden] En daggtung blomma. Bremer Nina 614 (1835). Daggtung dimma. Melin Huml. 27 (1882). —
(6 b) -TÖRNE~20. benämning på en viss törnrosart. Rosa rubrifolia, Daggtörne. Priskur. fr. Berg. trädg. 1891—92, s. 8. —
-VATTEN~20. [jfr t. tau-wasser] Dhet weet man at då man tager Jord, som är wäl kokat och brändt, Aff Sohlskijn, och beblandar dhet medh Daggwatn, at dheraff genaste blifwer een Groda. Rel. cur. 221 (1682). D. Tilas i VetAH 1: 209 (1740). Dalin (1850). I Mars månad samlas .. daggvatten från både fruktträd och ängar. Rydberg Magi 81 (1865). —
(6 b) -VIDE~20. = -PIL. Daggvide .. Salix daphnoides Vill. .. En underart, Smalbladigt Dagg-vide, Salix acutifolia .. är den tidigast blommande af alla Salixarter. Laurell Träd o. buskar 37 (1891). Nathorst Sv. växtn. 68 (1904). —
-VIN~2. (poet.) dagg (ss. dryck). På fästet solen i högan loft / Den hela dagen nu sitter, / Och dricker daggvin och rosendoft / Och lyss på foglarnes qvitter. C. F. Dahlgren 2: 17 (1837). —
-VUREN? [jfr d. dugvorn] (†) dimmig, ruskig, regnig. När han (dvs. juldagen) på een lögerdagh är, / Kommer een daggvren vinter medh köld och väär (dvs. väder, blåst), / Ostadigh och så medh mykin sniö. Bondeprakt. A 6 b (1662). —
-VÅT~2. [jfr t. tau-nass, eng. dew-wet] våt af dagg. Arnell LR 2: 69 (1830). Lundström Trädg. 418 (1852). Några skyttelag lågo i det daggvåta gräset. AB 1897, nr 173, s. 4. —
-ÖFVERDRAG~002. särsk. till 6 a. De mogna enbären äro .. glänsande brunsvarta, med delvis qvarsittande blåaktigt daggöfverdrag. NF 4: 482 (1881). —
-ÖRT~2. (dagge- Franckenius, Palmberg, Bromelius, Rudbeck)
1) (numera föga br.) = -SKÅL. Alchemilla .. Daggeört. Franckenius Spec. A 2 b (1638, 1659; under alchimilla). Daggeört. Palmberg Ört. 134 (1684). Rudbeck Hort. bot. 4 (1685). Alchimilla .. Daggeört, Leyonfot. Bromelius (1694; under alchimilla). Alchimilla .. Daggört, allmän i skarpa ängar. Linné i VetAH 2: 82 (1741). Nemnich Naturg. 1: 162 (1793).
2) [jfr eng. dew-plant ss. namn på samma växt. Efter namnet daggört har Linné bildat växtens nylat. namn, Drosera, af gr. δροσερός, daggig, af δρόσος, dagg. Anledningen till benämningen är, att bladen äro tätt besatta med hårlika bildningar, hvilkas spetsar alstra ett ymnigt, segt, dagglikt slem. Det kvarsitter på växten äfv. i starkt solsken, ngt som gifvit anledning till ett annat namn på örten, SOLDAGG, motsv. t. sonnentau, fr. rosée du soleil, rossolis (se ROSSOLI); jfr äfv. t. sinau, sindau, af sintau, dvs. alltid dagg(ig)] växtsläktet Drosera Lin., sileshår; jfr -GRÄS, -HÅR samt SOLDAGGS-ÖRT. Sooldaggzört med runde Blad, gyllen Jungfru Håår, rundbladat Daggört .. Långbladat Daggört. Bromelius 99 (1694). (Lat.) Ros solis, (sv.) Daggört, gyllande Jungfruhår, J(ungfru) Mariæ Tåårört. Linder Flora Wiksb. 33 (1716). Rothof Hush. 83 (1762). Drosera longifolia .. Långbladig Daggört. Retzius Flora oec. 222 (1806). Fries Ordb. (c. 1870). (Tätmjölk) kan också med konst beredas därigenom, att man låter mjölken surna i kärl, som blifvit ingnidna med den klibbiga vätska, som träffas på bladen hos .. daggört (Drosera rotundifolia). Wretlind Läkareb. 4: 68 (1896).
B (†): DAGGE-KRISTALL, -ROS, se A. —
-ÖRT, se A.
Spalt D 116 band 6, 1906