| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄRLA sær3la2, adv. o. adj. oböjl.
I. adv. (utom i a slutet numera föga br.) sent (se SEN, adj. 3 f), i sht: sent om kvällen. Bidhie wij kerliga ath idher högmectighet tess icke wil förtenckia oss ath wij så seerla scriffue idher her vm til. G1R 7: 370 (1531). Thed berättas aff dess Naboer, att när någor Serla kom(m)er drucken rijdandes förbij denne Steen och högder Och råkar skrijka, så bliff(w)er han frestet och slagen. RannsaknAntikv. II. 1: 146 (1667). Bättring, serla begynd, har sällan redligit upsåt. Nicander Minn. 47 (1769). Sjunker i hafvet / särla en kväll vår lycksalighets ö. Söderberg Dikt. 14 (1901). Det var särla en aftonstund, jag gav mig av. Dahllöf Skumr. 76 (1917). — särsk.
a) ställt i motsats till ett adv. med bet.: tidigt. Bittijdha och seerla. Syr. 38 (”39”): 28 (öv. 1536). Hr Pehr lÿser bittijda tienst wid begge kyrkiorne och blif(we)r lijkwähl serla stundom. VDAkt. 1682, nr 61, Prot. 29 ⁄ 9 1681. Tron som lyser tidt och serla. Runius (SVS) 2: 82 (1710). — särsk. (numera mindre br., ålderdomligt) i förb. med arla, särsk. i uttr. arla och särla, äv. från arla till särla. Tu gör them gladha som vtgå både arla och seerla. Psalt. 65: 9 (öv. 1536). Giör tin Gudztienst arla och serla. Swedberg SabbRo 1212 (1697, 1712). Tu ärla, särla, snällt med vll och lijn arbetar. Kolmodin QvSp. 1: 82 (c. 1710, 1732). Derom skall hemma talas, när arla dagen gryr, / Derom skall serla månget hjerta drömma. BEMalmström 6: 42 (1845). Från arla till särla arbetar den utplundrade i sitt anletes svett. Förbundet 1906, s. 1. Lugn och stillhet härskade från arla till särla kring kungens sommarslott. SvD(A) 17 ⁄ 6 1944, s. 3.
b) i uttr. särla om aftonen. O serla war deth om afftonen, / då skifftade de deth så / Elin Hon går till brude sengh, / och stålten Adelin Hon geck ter ifrån. Visb. 1: 464 (c. 1621). När han hade gått en mycket lång väg, kom han serla om aftonen uti en stor ödemark. SvFolks. 146 (1844).
c) (†) i uttr. sent om särla, sent omsider (se OMSIDER I 1 b). Sendt om seerla; Suarade Anders i Berket. VDAkt. 1676, nr 303. 1772 .. rymde han neder till Småland, blef tagen och satt på Gripsholms slot .. Men sendt om serla får nåd. Linné Nem. 172 (c. 1775; uppl. 1968).
II. adj. (numera föga br.) sen (se SEN, adj. 2); som äger rum under l. hänför sig till en sen tidpunkt, särsk. sena kvällen, kvälls-, skymnings-. Då hielper ey din serla böön, / då skaltu fåå din wäälförtiänta löön. UHiärne (SVS) 113 (1665). Tacksamme Swealand! Thu lär Hans Ryckte skrifwa ⁄ I Särla tiders Ståhl, dy Hann thin nytta sökt / Ok (trosz all Afunds agg) thitt gagn, till mycket ökt. Lucidor (SVS) 345 (1673). Särla aftonvågor simma ⁄ under dunkel Västra bro. Fröding ESkr. 1: 41 (1892). I denna särla timma / jag intet kan förnimma. Söderberg Dikt. 50 (1901). Då jag går och begrundar min dag och ser solen sjunka över kyrkbyns ävlan och oro, nu så betydelselösa i de bleka skyarnas silvertecken under den särla skymningen. Wallquist Bilder 132 (1950). — särsk.
a) i ordspr. arla gröda är särla föda, betecknande att det som tillägnas l. lärs i ungdomen bär frukt i ålderdomen. Grubb 33 (1665).
b) i uttr. som står i motsats till uttryck med arla, särsk. från arla morgon till särla kväll. Båd’ Serla Tijd och Arla. Brobergen 225 (1706, 1708). Från arla morgon till serla qväll. Sander Dikt. 43 (1870). Gårdarnas folk och dragare fingo från arla morgon till serla kväll vara i oavbruten verksamhet och ofta kom knölpåken eller piskan att dansa över tjänarnas ryggar. Aldén Hemma 254 (1927).
-DAGG. (numera föga br.) dagg (se dagg, sbst.1 1) som faller sent på kvällen; i sht bildl. Sälla ort, der smädarns röst förstummas, / Hjertats stoft af serladagg får ljummas. Atterbom SDikt. 1: 141 (1837). Pärlande särladagg dröp stora droppar på däcket. Lundström Sjöfr. 45 (1929). —
-REGN. (†) motsatt: arlaregn.
1) [jfr t. spätregen] i fråga om gammaltestamentliga förh., om sådant regn som faller i Palestina från början av mars till början av maj. Wår Gudh then oss arlaregn och seerlaregn giffuer j rettom tijdh. Jer. 5: 24 (Bib. 1541). Wanligen i April, infaller .. ett regn .. och det kallas Serlaregn. Ödmann StrFörs. 1: 365 (1799). (I Palestina) kan man tala om en vårtid, från början af mars till början af maj, då särlaregnet faller och lämnar rum för flera vackra regnfria dagar. 2NF 20: 1308 (1914).
2) kvällsregn, aftonregn. (Sv.) Särla-rägn, (t.) der Abend-Regen. Lind (1738). Himlen mörknar och ur aftonskyn / Serlaregnet börjar redan dugga. Hedborn Minne 2 (1835). jfr SAOL (1998). —
-STUND. (numera föga br.) kvällsstund, kvällstimma. Då sjunger göken i skogen ⁄ Båd arla- och serlastund. Strindberg Dikt. 34 (1883). Jag lär mig kustens skönhet fatta / en särlastund, jag ser i solfallstid ⁄ hur hafvets yta ligger röd och vid. Nycander BohR 6 (1921).
Spalt S 16302 band 33, 2002