| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLOCKA klok3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (OPetri GudzOrdh D 3 b (1528) osv.) ((†) -er (delvis möjl. att hänföra till sg. obest. klocke) HSH 36: 219 (1579), Linné Ungd. 1: 296 (1731: Pyramid klåcker)); förr äv. KLOCKE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (UrkFinlÖ 3: 140 (1595), Schroderus Os. 2: 681 (1635), KKD 11: 75 (1704)) l. -er (jfr ovan).
1) i sht för ringning avsett, ihåligt o. kupigt (omvändt halvklot- l. bägarformigt), nedtill vanl. i vidd tilltagande metallföremål vilket bringas att ljuda gm slag på dess insida l. på dess yttersida, i förra fallet vanl. medelst en kläpp, i det senare vanl. medelst en hammare o. d. VarRerV 38 (1538). Klockans ton .. blir högre ju mindre klockan är. Almroth Karmarsch 135 (1838). I folktron har klockan ofta spelat stor roll ss. fördrivare av onda makter. BonnierKL (1925). — jfr SILVER-KLOCKA. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr., t. ex.: Hålle .. (konungen) Hand öfwer, att the (dvs. lagarna) icke äro .. såsom en klåcka uthan kläpp, och hafwa intet efftertryck. Rudbeckius KonReg. 256 (1615); jfr: Laag vthan straff, är Klåcka vthan kläpp. Grubb 443 (1665). Han haar fulle hördt Klockan, men weet intet hwar hon hänger. Grubb 294 (1665). Små Klockor haa och sitt liwdh. Dens. 740. Som klockan är så är klanget. Hiärne 2Hdskr. 195 (c. 1715). Sprucken klocka har ingen klang. SvOrdspråksb. 82 (1865). När man får höra klockorna, så vet man hvar kyrkan är. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr b.
b) om större klocka som uppsatt i (torn på) kyrka, rådhus o. dyl. l. i fristående klocktorn l. stapel o. d. användes i sht för sammankallande av folk (till gudstjänst, vid eldsvåda, mobilisering o. d.) l. vid vissa högtidliga tillfällen l. för angivande av vissa bestämda tider; kyrkklocka; äv. (numera bl. arkaiserande i fråga om ä. förh.) abstraktare, övergående i bet.: ringning med kyrkklockor. Klockorna ringa till gudstjänst. Det ringde i alla stadens klockor. Klockorna började klämta. Klockorna klinga dovt, mörkt, ljust. OPetri GudzOrdh D 3 b (1528). Jacob Weins barn (begrovs) .. medh 2 1/2 ringningh medh alla klåckor. BtÅboH I. 11—12: 153 (1663). At Prästerskapet, samt Gymnasii- ock Scholæ-Betiänter .. niuta frie Klockor ock Graf-ställen i Kyrkiorne för sig ock sine Hustrur, har warit en gammal Sedwana. PH 1: 39 (1719). Ur klostret steg fjerran klockornas klang. Geijer I. 3: 191 (1811). Redan klockorna gått och den hvimlande skaran var samlad / .. att förnimma det heliga ordet. Tegnér (WB) 3: 109 (1820). Klockor, antingen .. i kyrktornen eller rådhusen eller ock såsom särskildt uppsatta larmklockor, äro de allmännast använda af alla brandsignaleringsmedel. Ahlström Eldsl. 177 (1879). Om den stora klockan slår sist, när man ringer för den döde (själaringer), så skall det dö en vuxen person nästa gång. 4GbgVSH V—VI. 4: 94 (1903). — jfr AFTON-, BEGRAVNINGS-, DÖDS-, KLOSTER-, KNUTS-, KYRK-, LARM-, LILL-, SERAFIMER-, STOR-, STORM-, VESPER-KLOCKA m. fl. — särsk. (numera bl. ngn gg arkaiserande i religiöst spr.) bildl. i uttr. den sista klockan klämtar ss. beteckning för att ngn skall dö; jfr DÖDS-KLOCKA 1 slutet; jfr 3 c slutet. När den sista klockan klämtar, / När för ögat sprides natt. Ps. 1819, 358: 7.
c) om (vanl. mindre) ngnstädes uppsatt l. anbragt l. med handtag försedd klocka som bringas att ljuda för tillkallande av tjänare o. dyl. l. för åstadkommande av lystring l. för alarmering l. signalering o. d.; stundom i överförd anv., om annan för samma ändamål använd ljudkropp; äv. i utvidgad anv. om redskap för ringning, vars ljudkälla utgöres av en l. flera dylika klockor (ljudkroppar); ringklocka, signalklocka. InventÄppelboda (c. 1575; om mässklockor). 1 Klåcka att ringia med i Huset. BoupptSthm 1668, s. 18 (1667). Då .. (gillets ålderman) med klockan äskade ljud, måste hvar och en tystna, vid vite af ett halfpund vax. 2VittAH 2: 237 (1787, 1791). Förr har det ock varit brukligt att hafva små klockor hängande vid påsarne (under hålen i biljardbordet), för att gifva tecken när en kula nedfallit. HbiblSällsk. 2: 96 (1839). Man plägar äfven uppsätta en klocka (på byggnadsplatsen), genom hvilkens ringning arbetarne erfara när arbetet skall börja eller sluta. Rothstein Byggn. 521 (1859). RTKatal. 1935, 1: 26 (om ringklocka i telefonapparat). — jfr AUKTIONS-, BORDS-, LOKOMOTIV-, MAT-, MÄSS-, PRIM-, SIGNAL-, SKOL-, SPÅRVAGNS-, TELEFON-, VÄLLING-KLOCKA m. fl. — särsk.
α) om portklocka l. dörrklocka. Lagerström Bunyan 1: 65 (1727). Klocka på en dörr. Weste (1807). Jag hade .. ringt på klockan. Hallström Händ. 7 (1927). — jfr DÖRR-, PORT-KLOCKA m. fl.
γ) sjöt. om klocka använd ss. mistsignalapparat på fyr l. fyrskepp l. klockboj. ReglLotsv. 1799, § 96. Fyrskeppets klocka hördes tydligt på en distans af 7′. VFl. 1908, s. 21. För att öka effektiviteten hos en del bojar har man på dem applicerat klockor e. d. Därs. 1913, s. 30. — jfr BOJ-KLOCKA m. fl.
d) urmak. om till ur l. slagvärk hörande klocka (l. annan ljudkropp), på vilken timmar (halvtimmar o. d.) angivas medelst slag; jfr 3. 1 Vhr med Klocka. BoupptSthm 1680, s. 1110 a. På altanen befinna sig de två klockor med hammare, som höra till byggnadsurets slagverk. SvFriesen Inbj. 1891, s. 18. Ericsson Ur. 111 (1897).
e) om klocka ss. (del av) musikinstrument. Spela på klockor. Berndtson (1880). Wegelius Musikl. 2: 187 (1889). Slutligen märkes (under medeltidens senare skede) en stor mängd självklingande instrument, däribland framför allt klockor .. och klockspel .. samt triangel. Norlind AMusH 162 (1920). Dens. MusInstr. 51 (1928).
f) om liten klocka upphängd under halsen på husdjur för att man skall kunna höra var det befinner sig; äv. (numera i sht i vitter stil) i allmännare anv., innefattande: skälla, bjällra. Små Klockor af Koppar eller Malm gjorde, kallas gemenligen Skällor eller Bjällror. Orrelius 191 (1797). Hjordens klockor. Atterbom Lyr. 2: 300 (1810). Vallkons klocka pinglade gällt / Och varm var eftermiddagen. Wirsén Sång. 35 (1884). jfr: (Lat.) Tintinnabulum, (sv.) Liten klåka eller bielra. VarRerV 24 a (1579).
g) (i fråga om ä. förh.) om till klädedräkt hörande liten, oftast mer l. mindre klotformig klocka, bjällra. I then helga Stadh, / Ther the Änglar siunga / Nova cantica; / Och the Klockor klinga. AndelPs. 154 (1614); jfr: Hof Förkl. 89 (1765). Ingen qvinna eller flicka kommer till bröllop eller till något annat högtidligt gästabud, som icke är utsirad med .. förgyllda klockor under armarna. Iduna 8: 99 (1820; i fråga om förh. i södra Skåne).
h) mer l. mindre oeg. l. bildl. Weise 2: 196 (1771). Utan reklamens stora klocka skulle hennes (dvs. den berömda varietésångerskans) visor kanske stämplats såsom liderliga slagdängor. GHT 1898, nr 57, s. 1. särsk.
α) (†) i uttr. klockan får helt en annan klang l. ngn ringer en annan klocka, det resp. ngn låter på helt annat sätt, ”det blir annat ljud i skällan”. Ia, iag torff säije, at förinnan dagar fem / Skolle the wel en annen klocke ringe / Och skolle effter wår pipe springe. Holof. 25 (c. 1580). (Den hycklande frun låtsas som vore hon mycket from, ger allmosor, går i kyrkan osv.) Men tro mig, Klockan strax får helt en annan klang, / Om hon skall eftergie en hårsmohn af sin rang. ÖB 40 (1712).
α’) (i sht förr) om viss flicklek (varvid kjolarna gm kringsvängning få klockform). Stöpa klockor. Så kallar man .. en .. lek för små flickor .. de lekande .. svänga sig flere hvarf omkring och sedan, plötsligt utbredande armarna, niga, tills de med böjda knän komma att sitta på golfvet. Hubendick FlickLek. 59 (1879).
β’) (förr) idrottslek bestående i ett slags kullerbytta (sannol. uppfattad ss. imiterande en kyrkklocka som slår över). NordKult. 24: 24 (1933).
2) (i sht i fackspr.) i överförd anv., om ngt vars form erbjuder likhet med en klocka; ofta: kupa. Rålamb 14: 20 (1690; om vid växtdrivning använd glasklocka). Tjärugnarnes genomskärning i den inre kupan (den s. k. klockan till motsats mot manteln, yttermuren). Rejmers Koln. 20 (1868). Himlens ofantliga klocka. Östergren (1930). (†) Näst therefter lägga the Detachementer, Piquet-Vacht kallade, neder sina Gevär på höger af Batallionen uti tvänne knippor, eller stånd, en af them kallas klåcka, then andra stånd. Richardson Krigsv. 1: 176 (1738). — jfr AVDUNSTNINGS-, GLAS-, HALM-KLOCKA m. fl. — särsk.
a) (i fackspr.) (eg. o. vanl. mer l. mindre kupigt) föremål ur vilket luft (gas) kan utpumpas l. på annat sätt uttömmas l. som är avsett ss. behållare l. reservoar för däri inpumpad l. på annat sätt uppsamlad luft l. gas; särsk. om glasklocka tjänande ss. recipient till luftpump. Sjelfva Klockan (i luftpumpen), hvarutur Luften skal dragas. VetAH 1769, s. 36. Därs. 1782, s. 172 (om klocka för uppsamlande av gas). En klocka eller reservoir för ångan (i anordning för dekatering av kläde). Pasch ÅrsbVetA 1837, s. 44. Nyblæus Pharm. 445 (1846). De inom (gas-)verkets tomt uppförda gasklockorna — 3 till antalet — äro alla s. k. ”öppna klockor”. SthmBelysn. 65 (1903). — jfr GAS-, LUFT-, TRYCK-KLOCKA m. fl. — särsk.
α) om dykarklocka. Swedenborg RebNat. 1: 15 (1719). Triewald Konst. 17 (1734). Auerbach (1909). — jfr DYKAR(E)-, DYKERI-KLOCKA.
β) (numera mindre br.) med. i utvidgad anv., om vid behandling av vissa bröstsjukdomar användt litet rum med inpumpad, förtätad luft, pneumatisk kammare. SvBL 9: 291 (1883). Wretlind Läk. 7: 67 (1899). Santesson Läkem. 37 (1924).
b) i sht bot. om (mer l. mindre) klockformig växtdel, i sht blomma (krona, kalk). MoB 2: 223 (1804); möjl. till c. (Liljekonvaljerna) måste vid skörden hafva klockorna åtminstone å halfva stängeln fullt utvecklade. Abelin TrInomh. 160 (1904). Söderberg Rytm. 36 (1907).
c) i sht bot. om vissa växter med (mer l. mindre) klockformig blomma (krona, kalk); i sht (numera vanl. ss. senare ssgsled) om art av släktet Campanula Lin. (särsk. arten Campanula rotundifolia Lin., liten blåklocka); äv. (i sg. o. pl.) ss. benämning på detta släkte. Rålamb 14: 17 (1690). Linné Fl. nr 176 (1745). (Lat.) Campanula (sv.) Klåckor. Aspelin Fl. 16 (1749). På Mössebärg växa många slag af klåckor. Rothof 244 (1762). NormFört. 14 (1894). Abelin VTr. 112 (1903). jfr (†): (Den egyptiska gudinnan Isis har på sin stav) ett Blomster, som dhe Lärde kalla Lotum Ægyptiacum (dvs. Nymphæa Lotus Lin., lotusblomma), på Swenska Klockor eller Klofuergräs. Rudbeck Atl. 2: 670 (1689). — jfr BLÅ-, FJÄLL-, HÄSSLE-, KNÖL-, NÄSSEL-, SKOGS-, TOPP-KLOCKA m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. blå klockor, dels ss. benämning på (art av) släktet Campanula Lin., blåklocka (särsk. arten Campanula rotundifolia Lin., liten blåklocka), dels ss. benämning på växten Aquilegia vulgaris Lin., akleja. Bromelius Chl. 8 (1694; om Aquilegia vulgaris Lin.). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 44 (om Campanula rotundifolia Lin.). Linné Vg. 90 (1747). Fischerström 4: 262 (1795).
β) (†) i uttr. stora (blå) klockor, växten Campanula persicifolia Lin., stor blåklocka; äv. i uttr. vilda, stora, blå klockor, växten Campanula trachelium Lin., nässelklocka. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Bromelius Chl. 14 (1694). Därs. 115.
γ) (†) i uttr. små (blå) klockor, växten Campanula rotundifolia Lin., liten blåklocka; äv. om Campanula rapunculus Lin., rapunkel. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Tillandz A 7 b (1683). Bromelius Chl. 14 (1694).
δ) (†) i uttr. stora, bredbladiga klockor, växten Campanula latifolia Lin., hässleklocka. Linné Ungd. 1: 296 (1731).
ζ) (†) i pl., benämning på släktet Convolvulus Lin., vinda; särsk. dels i uttr. stora, vita klockor, arten C. sepium Lin., snårvinda, dels i uttr. små, vita klockor, arten C. arvensis Lin., åkervinda. Franckenius Spec. B 3 b (1638). Därs. D 3 a (1659). Tillandz B 3 a (1683). Ahlich 52 (1722).
η) (i vissa trakter o. bot.) i uttr. vita klockor, växten Linnea borealis Lin., linnea. Tuneld Geogr. 98 (1762; fr. Närke). SvBot. nr 1 (1802). FoFl. 1908, s. 78.
d) om vissa, i sht till kvinnodräkten hörande, mer l. mindre klockformiga (delar av) plagg o. d.; särsk.
β) [jfr d. klokke i motsv. anv.; jfr äv. t. glocke ss. i ä. t. förekommande benämning dels på den under 1500-t. använda krinolinen, dels på den underkjol som kom att övertaga denna krinolins plats] (förr) kort o. vid (under)kjortel, i allm. med ett vid densamma fastsytt, tätt åtsittande livstycke. Kling Spect. Kk 4 b (1735). Svensson SkånFolkdr. 315 (cit. fr. 1769). Hustruns drägt .. bestod af .. ”särk” ..; ofvanpå särken en kjortel af blått vadmal, kallad ”klocka”. Bruzelius AllmogL 27 (1876; fr. Skåne). MeddNordM 1901, s. 44. Wistrand Folkdr. 3 (1906). Den så kallade klockan, ett slags underkjortel med vidsittande ärmlöst lif. Fatab. 1908, s. 6 (fr. Bohuslän). Svensson SkånFolkdr. 20 (1935). — särsk. i överförd anv., om ett slags till barndräkten hörande kolt liknande ovan beskrivna ”klocka”. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 138 (1839). Svensson SkånFolkdr. 265 (1935; efter ä. handl.).
δ) (vard.) klockhatt. VeckoJ 1924, s. 314. Liten nätt klocka, kort bak, .. monterad med ripsbandsrosett. NKVårSommKatal. 1925, s. 17. DN(A) 1933, nr 259, s. 5.
e) zool. om (kroppsdel hos) djur med mer l. mindre klocklik form.
α) om den skålformiga skiva som utgör huvuddelen av kroppen hos skivmaneter o. ”hydromedusor” (o. från vars konkava insida ”magröret” hänger ned liksom kläppen i en klocka). Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 354. 4Brehm 15: 610 (1931).
β) (†) om vissa skalbaggar hos vilka kroppens översida är mer l. mindre kupig; särsk. om art av släktet Carabus Lin., jordlöpare. LfF 1845, s. 153 (om jordlöpare). JernkA 1851, s. 282. — särsk. i uttr. svart klocka, skalbaggen Tenebrio molitor Lin., mjölbagge. Dahlbom Insekt. 43 (1837).
γ) (†) om vissa från halsen l. hakan nedhängande, avlånga utväxter hos vissa däggdjur. Marklin Illiger 188 (1818; fr. Västergötl.).
h) (†) klockformigt block av vax. 20 klåcker wax bådhe små och store. HSH 36: 219 (1579). Wax — 1 Klocka wog m[edh] berefning — 3 skipd 13 1/2 ℔. SthmTb. 1594, s. 187 a.
i) (i fackspr.) till paraply hörande, urspr. klockformig metallhylsa som, då paraplyn är hopslagen, skjutes över sprötens ändar för att hålla ihop dem, så att paraplyn icke slår ut. SD 1899, nr 518, s. 6. KatalÅhlénHolm 95: 44 (1928).
3) benämning på olika slag av mekaniska inrättningar som i allm. med visare angiva tiden o. av vilka somliga äro försedda med slagvärk (jfr 1 d), ur. Klockan går, står, haltar, har stannat. Han hörde klockan slå. Draga upp klockan. Ställa (fram, tillbaka) klockan. Klockan drar sig efter, saktar sig, drar sig före, fortar sig. Min klocka går före, efter, rätt. Klockan har ett vackert slag, vacker klang. Förstå sig på klockan, kunna avläsa tiden på klockan. 1 Klåcka med Loo af swart Ebenholtz. BoupptSthm 3/7 1686. 1 Klåcka som visar och väcker med fouteral. BoupptVäxjö 1768. Åhöraren .. ser då och då på klockan och finner talet långt. Leopold 3: 311 (1801, 1816). (Han) ställde sin klocka efter gästgifvarens. CFDahlgren 4: 123 (1831). Han var .. säker som guld och punktlig som klockan. Benedictsson Skåne 61 (1884). Han .. uppflyttades efter två år på gymnasium, fick hatt och klocka och titulerades herre af sina lärare. Sander i 3SAH 4: 25 (1889). PT 1911, nr 88 A, s. 3. — jfr DALKARLS-, GOLV-, GULD-, KÖKS-, SALS-, VÄCKAR-, VÄGG-KLOCKA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. Klockan är gjord för skräddare och skomakare, men inte för ärligt (hederligt) folk. Granlund Ordspr. (c. 1880). Klockan måste vara herre i huset. Ström SvenskOrdspr. 302 (1926).
b) i förb. med tidsbestämning; ofta abstraktare o. övergående i bet.: gm klocka angiven tid på dygnet; i förb. med följande räkneord i skrift vanl. förkortat kl. Vad l. huru mycket är klockan? Klockan är (precis, på slaget) 12. Klockan visade två, när han kom hem. Han reste klockan 4 em. Klockan fattas, är en kvart i 10. Klockan är 10 minuter över 8. Klockan har nyss slagit, skall just slå 9. Mot kl. 2,30 em. Omkring, ungefär, ngn gg vid (förr äv. om) kl. 1. G1R 27: 89 (1557). Klockan will nu snart 10 slå. Asteropherus 4 (1609). Om klochan 4 kom gräntzeposten. RP 8: 289 (1640). Klockan sex om morgonen. Verelius 173 (1681). Klockan är redan mycke. Ristell Vis. 1 (1787). Vårt ur var tolf, och vi följde det, / Men den ryska klockan är ett. Runeberg 2: 75 (1848). Lilla lättingen min, lilla tättingen min, / skall hon sofva, fast klockan går på åtta. Karlfeldt FridVis. 62 (1898). Kungl. Maj:t har förordnat, att tidräkning från klockan 0 till klockan 24 skall fr. o. m. den 15 maj 1927 .. tillämpas vid statens .. järnvägar ävensom vid postverket. SJFS 1927, BihOrders. nr 121. — särsk.
α) (†) i uttr. klockan är vid ett osv., vid klockan ett osv. slår, klockan är ett osv., resp.: vid den tidpunkt då klockan slår ett osv. OPetri Kr. 228 (c. 1540). När klockan är widh fem om morgonen. LPetri KO 85 a (1571). Ath breffuitth skall komma j morgienn thil stedis, widh klochienn 8 slåår. SkrGbgJub. 6: 114 (1589). Schroderus Os. III. 1: 285 (1635).
β) i det bildl. uttr. veta, förstå, begripa, se, ana, märka o. d. (förr äv. förfara) vad klockan är slagen, stundom äv. har slagit, veta, förstå osv. hur ngt värkligen förhåller sig l. hur saken står l. hur det är ställt l. hur långt ngt framskridit o. dyl. l. vad som åtgjorts l. vad man har att vänta i en viss sak o. d. J äre ther nämbre wiid hondenn, och kunne ytherligare förfare hwad klockann haffuer slagit än wij. G1R 10: 260 (1535). En gammal man, som och wäl wiste hwad klockan hade slaghit. Petreius Beskr. 2: 113 (1614). Liljensparre hade för skarp blick att icke märka hvad klockan var slagen och för säker takt att hetsa massorna genom motstånd. Crusenstolpe Mor. 4: 310 (1841). Då förstodo vi vad klockan var slagen och gåvo varann en förstående blinkning. Pauli Ungd. 129 (1925).
c) mer l. mindre oeg. l. bildl. Källström Jagt 132 (1861). (Stjärnbilden) Lilla björnen, alla jägares och skogvandrares klocka, var i sjunkande och stod rätt på 2. Schröder MinnSkog. 37 (1888). — särsk. (†) i uttr. ngns klocka slår, ngns sista stund är inne; jfr 1 b slutet. Lucidor (SVS) 199 (1672). Strand Tidsfördr. 1: 96 (1763).
d) (i fackspr., numera mindre br.) i överförd anv., om annan mekanisk inrättning med visaranordning; särsk. dels på stickmaskin: ”räknare” (angivande antalet stickade varv), dels på fartyg: axiometer (angivande rodrets läge). Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Schulthess (1885). Hjertelius Stickm. 42 (1892). Därs. 45.
(2) -APPARAT. (i fackspr.) för kolsyreanalyser, vätgasutveckling o. d. använd apparat med en ”klocka” för gasen. TT 1871, s. 318. LAHT 1928, s. 473. —
(1 b, c) -ARM, r. l. m. (på klockaxel anbragt) vinkelhävstång (”arm”) avsedd att däri fastgöra klockrep l. klocksträng. Björkman (1889). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(3) -ARMBAND~02 l. ~20. armband inrättat att däruti bära klocka; numera i sht: till armbandsur hörande armband; äv. med inbegrepp av uret. GHT 1897, nr 111 A, s. 2. Klockarmband, af läder. PriskurKMLundberg 1899, s. 104. En av tidens typiska skärprocksynglingar med klockarmband. SvD(A) 1918, nr 316 B, s. 4. —
(1) -ARTAD, p. adj.
2) (†) om blomma o. d.: klockliknande, klockformig; jfr KLOCKA, sbst. 2 b. Buskar, såmm hava en Klåckartad Blomma. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 39. —
(1 b) -BJÄLKE. (klock- 1889—1891. klocke- 1736) (i fackspr.) jfr -STOCK. VDAkt. 1736, nr 539. WoJ (1891). —
-BLOMMA, r. l. f. (klock- 1729 osv. klocke- 1640—1757. klocko- 1640)
2) till 2 b, om vissa växter med (mer l. mindre) klockformiga blommor (l. blomkorgar).
a) (numera bl. i vissa trakter) växt av släktet Campanula Lin., blåklocka; förr äv. ss. benämning på släktet Campanula Lin. Linc. (1640; under campanula). Nyman VäxtNatH 1: 94 (1867). Svensson Kulturv. 512 (1893). ASFFlF XL. 4: 16 (1915; fr. Åland).
b) (†) växt av släktet Digitalis Tourn., fingerhatt. Rålamb 14: 65 (1690). Serenius Iiii 4 a (1757).
(2 b) -BLOMSTER. (numera föga br.) = -BLOMMA 2 a. Lind (1749). Dalin (1852). PriskurBergTrädg. 1891, s. 11. Cannelin (1921). —
(2 b) -BLOMSTRIG. bot. (föga br.) som har klocklik(a) blomma (blommor). Lundell (1893). Auerbach (1909). —
(1 c γ) -BOJ. (i fackspr.) ljudboj som ss. ljudkälla har en klocka vilken sättes i värksamhet av vågorna. KrigVAH 1880, s. 104. Engström 2Bok 146 (1909). —
(1) -BRÄDD. (klock- c. 1720. klocke- 1678) (numera bl. tillf.) jfr BRÄDD 1. Dijkman AntEccl. 63 (1678, 1703). Thessa slagen med kläppen på klåckbräddena. Broman Glys. 2: 37 (c. 1730). —
(3) -BYTARE. (mera tillf.) jfr -SKOJARE. WoJ (1891). Hästskojare och klockbytare. Palm Kvinn. 120 (1919). —
(3) -BYTE. (klock- 1887 osv. klocke- 1802) jfr BYTE 3. TörngrenMål. 250 (1802). Han .. inlät sig varken på klock- eller knivbyten. Fogelqvist ResRot 148 (1926). —
(1) -BÄGARE. arkeol. benämning på lerkärl med klocklik profil som äro utmärkande för slutet av den yngre kontinentala stenåldern. 2NF 26: 1287 (1917). Fornv. 1931, s. 300.
(jfr 2 e α) -DJUR. zool. djur av den till infusionsdjuren hörande familjen Vorticellidæ, vars arter bl. a. utmärkas av klockformig kropp; ofta i inskränktare anv., om djur av släktet Vorticella Müll.; i pl. äv. ss. benämning på nämnda släkte l. familj. Levertin Eschricht 1: 70 (1858). NoK 62: 77 (1926). —
(1 b) -DOP. (klock- 1884 osv. klocke- 1617—1788) högtidlig ceremoni varigenom kyrkklocka inviges o. får namn (förekommande bl. inom katolska kyrkan). L. Paulinus Gothus Ratio 52 (1617). KOF 1: 538 (c. 1618). 3NF 11: 861 (1929). —
(3) -FICKA. om den ficka (vanl. västficka) vari man bär klockan. SöndN 1862, nr 7, s. 1. En guldkedja hängde om halsen och försvann i klockfickan. Lindberg BarndM 150 (1915). —
(3) -FJÄDER. urfjäder; äv. (i fackspr.) allmännare, om av ett tunt stålband tillvärkad spiralfjäder. Larsen (1884). Nerén BilB 2: 250 (1931).
Ssg: klockfjäder-stål. (i fackspr.) stål av det slag som brukar användas till urfjädrar. TSjöv. 1891, s. 260. —
-FODER. (klock- 1670—1890. klocke- 1808) för klocka avsett skyddande omhölje.
b) (numera mindre br.) till 3: klockskåp. BoupptSthm 1670, s. 1610. Klockfoder af Valnöte trä. PH 6: 4372 (1756). MeddNordM 1890, s. 61. Östergren (1930). —
(3) -FODRAL. klockskåp; äv. om fodral (av skinn l. tyg l. metall) till fickur. BoupptVäxjö 1773. Bergman LBrenn. 289 (1928). —
(1) -FORMIG. Wikforss 1: 687 (1804). Klockformiga vida ärmer. NJournD 1857, s. 109. (Svampens) hatt är .. klockformigt välvd. Bülow Svamp. 104 (1916). —
(1) -FÅGEL. [jfr t. glockenvogel] zool. om vissa fåglar vilkas läte (gm sitt ljud o. sin rytm) mer l. mindre erinra om klockklang; särsk. ss. benämning på den till tättingarnas ordning hörande sydamerikanska fågeln Chasmarhynchus nudicollis Vicill. (med högt, metallklingande läte); i pl. äv. ss. benämning på släktet Chasmarhynchus Temm. (vars arter samtliga leva i Sydamerika). 1Brehm 2: 133 (1875). 3NF (1929). —
(1 c β) -GALGE. sjöt. ställning i vilken skeppsklocka är upphängd. Deleen 603 (1829). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(2 b) -GENTIAN. (-genzian) (†) växten Gentiana Pneumonanthe Lin., höstklocka. Liljeblad Fl. 95 (1792). ÖoL (1852). —
(1) -GJUTARE. (klock- 1671 osv. klocke- 1578—1746. klocko- 1538) [y. fsv. klokko giwtare (CodUps. C 20 70)] person som har till yrke att gjuta (kyrk)klockor. VarRerV 14 (1538). Styck- och Klock-Giutare (äro i Stockholm) = 5. Rüdling 358 (1731). De första klockgjutarna voro munkar. 3NF 11: 863 (1929).
(1) -GJUTERI1004, äv. 3~002. (klock- c. 1627 osv. klocke- 1737 (: klocke giuterijevärk))
1) klockgjutningens konst; förr äv.: klockgjutning. (Kyrkan köpte) af borgare till klock giuterijt, wedh — 2 fampn. BtÅboH I. 1: 105 (c. 1627). (Klockornas) tillverkning utgör en särskild konst, klockgjuteriet. UB 2: 481 (1873).
(1) -GODS. (klock- 1773 osv. klocka- 1540. klocke- 1561—1797. klocko- 1540) (i fackspr.) = -METALL. G1R 13: 93 (1540). 2NF 14: 324 (1910). —
(1) -GRODA.
1) i sht zool. groda av släktet Bombinator Lin., vars arter utmärka sig gm ett egendomligt läte liknande en dov, avlägsen klockringning; särsk. om den enda i Sverge (bl. i Skåne) förekommande arten Bombinator bombinus Lin. Klockgrodorne bomma och sammanringa in på sena aftnarna utan uppehåll. Linné Sk. XII (1751). Ymer 1920, s. 316. FoFl. 1929, s. 129.
2) (i vissa trakter) benämning på paddan Bufo viridis Laur., grönfläckig padda. FoFl. 1909, s. 246 (fr. Öland). —
(1 b) -GROP. (förr) för klockgjutning avsedd grop. Hildebrand Medelt. 3: 711 (1902). RedNordM 1911, s. 23. —
(2 d) -HATT. mer l. mindre klockformig damhatt (vanl. med kupig kulle samt nedböjt, jämnbredt brätte); jfr KLOCKA, sbst. 2 d δ. Melander UnderlL 82 (1912). SvD 3/6 1923, Söndagsbil. s. 6. —
(1) -HAVRE. (i fackspr.) tidig svarthavresort som utmärkes av breda, något utstående skärmfjäll, vilka giva småaxen ett klocklikt utseende. UtsädT 1898, s. 25. Siwertz JoDr. 205 (1928). —
(1 b) -HJÄLP. (klock- 1687. klocke- 1736—1748. klocko- 1532)
1) (förr) understöd till anskaffande av kyrkklocka. Stiernman Com. 4: 849 (1687). PH 4: 2514 (1748).
-HUS. (klock- 1684 osv. klocke- 1671—1760. klockna- 1686) [fsv. klokna hus (i bet. 1)]
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) till 1 b: byggnad l. rum i byggnad avsedd (avsett) att däri upphänga en l. flera klockor; särsk. om (klockrum i) klockstapel l. kyrktorn. Klockestapeln är nyl(ige)n medh bräder beslagin ifrån des foot och up till klockehuset. VDAkt. 1684, nr 73. Små klåckor i klåckhuuset — 2 st Stoor Klåcka i Stapelen — 1 st. Därs. VisitProt. s. 434. (Kyrkan blev) åter satt i godt Stånd 1730, både med nytt Tak ock Torn på Klocke-huset. Œdman Bahusl. 360 (1746). Klockhuset .. som står på västra sidan tvärtföre, är något bredare och nästan dubbelt så högt som sielfva Kyrkan. Linné Sk. 253 (1751). Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 73 (1908; i fråga om förh. c. 1699).
-HUV.
1) till 1 b, c: ss. skydd för klocka uppsatt huv (jämte därtill hörande klockställning). (Den till Sunds kapell hörande) Klåckhuffuen, på huilken stolparna äro förråtnade. Murenius AV 77 (1642). Vällingklockan under stalltakets klockhuv. Fogelqvist ResRot 156 (1926).
(2 b) -HYACINT. (klock- 1893 osv. klocke- 1685) trädg. växten Endymion nutans (Sm.) Dum. (Hyacinthus non scriptus Lin.); äv. ss. benämning på släktet Endymion Dum. Rudbeck HortBot. 56 (1685). Svensson Kulturv. 76 (1893). —
(jfr 2) -ISOLATOR. tekn. klockformig porslinsisolator för elektrisk luftledning. 2UB 3: 89 (1896). SFS 1919, s. 160. —
(3) -JUDE. (vard.) jude som går omkring o. handlar med l. byter klockor; stundom allmännare: schackrande jude. Quennerstedt IndSold. 44 (1887). GHT 1895, nr 304 B, s. 1. —
(2 a) -KAR. tekn. till gasklocka hörande vattenbassäng av murvärk, betong l. järnplåt. TT 1885, s. 99. 2NF 17: 105 (1912). —
(3) -KED. (klock- 1886—1904. klocke- 1654—1668) (numera bl. i vissa trakter, i sht i Finl.) = -KEDJA. BoupptSthm 1655, s. 81 (1654). Hertzberg Päivärinta 3: 92 (1886). WoH (1904). —
(jfr 2 d) -KJOL. klockformig kjol; numera särsk. om kjol som sitter åt omkring höfterna o. vidgar sig nedåt. Östersundsp. 1903, nr 38, s. 4. 3NF 6: 29 (1926). —
(1) -KLANG. (klock- c. 1755 osv. klocke- 1665—1915)
1) (i sht i vitter stil) jfr -LJUD. Ord vthan wärck är som en Klockeklang. Grubb 762 (1665). En avlägsen klockklang. Lagerlöf Saga 147 (1908). Hallström Händ. 307 (1927).
2) tekn. i slagvärk för ur: skål l. skiva som alstrar ljud för slag av hammarhuvud, ljudkropp. Klockklangar af järn. VaruförtTulltaxa 1: 737 (1912). —
(1) -KLAR. (i vitter stil) om ton l. ljud: klar som en klockas klang; äv. bildl. Heidenstam Tank. 113 (1899; bildl.). Med klockklar ton går bäckens brus. Henning Medit. 45 (1919). —
(1) -KLÄPP. (klock- 1682 osv. klocka- 1577—1588. klocke- 1640—1823. klocko- 1579) [fsv. klokko kläpper] KyrkohÅ 1902, MoA. s. 61 (1577). Ljudet av en klockkläpps slag. Kihlman 2Skälmrom. 210 (1923). —
-KNAPP, r. l. m. (klock- 1850. klocke- 1689) särsk. (förr) till 1 c: ”klocksträngsknapp”. Sölfwer .. 1 klåcke knapp wäger 6 lodh. BoupptSthm 1689, s. 1150 b. —
(1 b, c) -KNÄ. tekn. vinkelhävstång avsedd att däruti fastgöra klockrep l. klocksträng (till dörrklocka), klockarm. KrigVAH 1833, s. 178. —
(1) -KOPPAR. (klock- 1903. klocke- 1551—1660) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) = -METALL. G1R 22: 201 (1551). SvH 3: 143 (1903). —
(1 b) -KRONA. (i fackspr.) med klockan ovantill sammangjuten del som har formen av tvenne korslagda öglor o. vars övre del fästes i klockstocken. WoJ (1891). —
(jfr 2) -KURVA. [jfr fr. courbe en cloche] mat. i sht i sg. best., benämning på den transcendenta kurva som framställer den av den tyske matematikern Gauss († 1855) uppställda fellagen. Poincaré Vetensk. 186 (1911). TMatFysKemi 1931, s. 7. —
(jfr 2 d) -KÅPA. (klocke- 1546—1584) [jfr ä. d. klokkekaabe, ett slags stor kåpa] (förr) ett slags rundskuren o. vid (klockformig) kåpa. Skråordn. 312 (1546). En krage kåpa før 60 {marker} En klocke kåpa før 5 {marker}. SthmTb. 1555, s. 165 a. HH XIII. 1: 186 (1565: klakekåpe; felaktigt för klo-). Een swart Engelst Kloche Kåpe mädh förgylde spenner vti medh stenar. Därs. 1584, s. 50 a. —
(1) -LIK, adj. (klock- 1755 osv. klocke- 1718) klockformig; särsk. bot. om sambladigt blomhylle vars pip vidgar sig ända från basen o. omärkligt övergår i det utböjda brämet. BL 5: 296 (cit. fr. 1718). Möller PrincBot. 17 (1755). De vida klocklika ärmarna. NJournD 1861, s. 109. Hjulformig eller grundt klocklik (blom-)krona (hos växtsläktet Lysimachia Lin.). 2NF 17: 114 (1912). —
(2 b) -LILJA. (klock- c. 1870 osv. klocke- 1722—1744)
2) bot. o. trädg. den till familjen Amaryllidaceæ hörande, i Sv. ss. prydnadsväxt odlade (o. på vissa platser förvildade) växten Leucojum vernum Lin. (med sex lika stora, klocklikt sammanslutna hylleblad), snöklocka, klosterlilja; äv. ss. benämning på släktet Leucojum Lin. Lilja SkånFl. 207 (1870). Post Blomsterv. 117 (1910). —
(1) -LIST. (i fackspr.) listvärk med klocklik profil, omvänd fallande karnis. Scheutz Ritk. 89 (1832). 2NF (1910). —
(1) -LJUD. (klock- 1741 osv. klocka- 1588. klocke- 1628—1828. klocko- 1629—1848) [fsv. klokko liudh] (i sht i vitter stil) företrädesvis i fråga om kyrkklocka. Lælius Bünting Res. 2: 86 (1588). Veten att en Konungs minne efter döden bör icke löpa (dvs. försvinna) med klockeljudet, men blifva i undersåtares hjertan. HSH 1: 41 (c. 1750; anfört ss. yttrat av Gustav Vasa). Snoilsky 4: 233 (1887). Hallström Händ. 312 (1927). —
(2 b) -LJUNG. (klock- 1812 osv. klocke- 1806—1870) i sht bot. den till familjen Bicornes hörande växten Erica tetralix Lin. (med klocklika blommor); äv. ss. benämning på släktet Erica Tourn. Retzius FlOec. 234 (1806). Ljung och klockljung kring mitt läger glöda. Ullman Capr. 32 (1905). Blomberg Landk. 5 (1922). —
(3) -LOD.
1) på vissa väggur: tyngd varmed urvärket hålles i gång. Schultze Ordb. 2805 (c. 1755). Det var klocklodet som gått så långt ner, att det snuddade vid honom (där han låg). Norlind Hell 1: 13 (1912).
2) (†) i oeg. anv.: pändel. Lengden af et klock-lod har sig som tidernas quadrater. Swedenborg Reg. 39 (1718). —
(jfr 2) -LÅS. tekn. till avloppsledning hörande klockformigt vattenlås. SundsvP 1886, nr 31, s. 2. Almquist Häls. 198 (1894). —
(1) -LÖGN. (klock- 1715—c. 1755. klocke- 1741) [urspr. väl med tanke på att klockklangen är så tydlig och klar, att man icke kan misstaga sig på densamma] (†) grov l. påtaglig lögn, ”dalkarl”; jfr KLOCKAR-LÖGN. (Sv.) Klockelögn, (eng.) Rousing lie. Serenius (1741). Lind (1749). Schultze Ordb. 2285 (c. 1755). jfr: Nytt är thet bästa och wärsta wij haffa hördt; legges allenast här och ther små klock- el. Jutlögner til; the mästa weta om konungens person ingen wisshet. Swedenborg RebNat. 1: 232 (1715). —
-MAKARE. (klock- 1734—1926. klocke- 1888) särsk. (numera bl. ngn gg vard., skämts.) till 3: urmakare. Serenius G 4 b (1734). SvSlöjdFT 1926, s. 27. —
(1) -MALM. (klock- 1541 osv. klocka- 1541. klocke- 1531—1860. klocko- 1530—1583) (i sht i fackspr.) = -METALL. G1R 7: 171 (1530). Sandström NatArb. 1: 148 (1908). —
(2 e α) -MASK; pl. -ar. [jfr ä. t. glockenwurm] (†) kammanet av släktet Beroë Browne l. familjen Beroidæ, melonmanet, mössmanet; äv. i vidsträcktare anv., ungefär liktydigt med: kammanet. VetAH 1789, s. 289. Därs. 1792, s. 265. Möller (1807). —
(2 a) -MASKIN. (förr) bärgv. för ventilation i gruvor avsedd mekanisk inrättning (som var snarlik en gasklocka). Wetterdal Grufbr. 319 (1878). SvRike I. 1: 109 (1899). —
(1) -METALL. (klock- 1729 osv. klocke- 1747—1756) metall. i sht för klockgjutning använd blekgul, lättsmält bronslegering med gråvitt, finkornigt brott. Triewald Förel. 2: 118 (1729, 1736). Handgranaterna .. tillverkades av järn, bly, klockmetall (m. m.). Alm Eldhandv. 1: 249 (1933). —
(1) -MODELL. (i fackspr.)
2) klockform, klockfason; i sht i fråga om klädesplagg (jfr KLOCKA, sbst. 2 d). Sömnadsb. 394 (1915). Vit (dam-)Rock i klockmodell. NKVårSommKatal. 1917, s. 2. —
(2 b) -MOSSA. bot. mossa av släktet Encalypta Schreb., som utmärkes av en klocklik, sporhuset omslutande mössa; i pl. äv. ss. benämning på detta släkte. Liljeblad Fl. 529 (1816). Hartman Fl. 371 (1849). Krok o. Almquist Fl. 2: 42 (1907). —
(jfr 2 d) -MÄSSHAKE~020. (i fackspr.) mässhake med klockform. Såväl den cirkelformade, som den halfcirkelformade mässhaken, kallas i en senare tid äfven klockmässhake. SvSlöjdFT 1915, s. 13. —
(1 b) -ONSDAG~20 l. ~02, l. 040. (klock- 1902 osv. klocko- 1572) [fsv. klokna oþinsdagher] (numera bl. i fråga om ä. förh.) benämning på onsdagen näst före påsk (då under medeltiden klocksträngarna upphängdes för att ingen under återstoden av dymmelveckan skulle kunna sätta klockorna i rörelse), dymmelonsdag. LPetri ChrPina C 4 a (1572). Hildebrand Medelt. 3: 839 (1903). —
(1 c, f) -PINGEL. pingel av klockor, äv. av bjällror l. skällor. Klockpinglet från lastdragande mulåsnor. Kullberg SBer. I. 1: 41 (1847). Jämten 1919, s. 58. —
(jfr 2 e) -POLYP. zool. nässeldjur (”hydroid”) av släktet Campanularia Lam., vars arter ha klocklika kitinhöljen omkring polyphuvudena; i pl. äv. ss. benämning på detta släkte; förr äv. om klockdjur. Dalin (1852). 3NF 15: 79 (1931). —
-PUNG. (†)
1) till 1 c: med små klockor försedd kyrkhåv. Anno 1689. .. blef .. begynt .., Collecter med the (nu öfver alt brukeliga) Klock-Pungar eller så kallade Håfvar at samla. Rüdling Suppl. 376 (1740). Lind (1749; under kling-beutel).
2) till 3: skinnfodral till klocka. Jag har med mig .. en klockpung (indianskt arbete) åt mamma. Bremer NVerld. 2: 354 (1853). —
(1 b) -PÄNNINGAR, pl. (klock- 1696—1904. klocke- 1532—1785. klocko- 1668—1670)
2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) avgift för ringning med kyrkklockor (vid begravning). Klåcke Penninger och Lägherstadz Penninger. UppsDP 9/9 1601. FoU 17: 110 (1904; i fråga om förh. 1828). —
(2 b) -PÄRON. (†) trädg. benämning på vissa stora, mer l. mindre klockformiga päronsorter. Lind (1749; under glockenbirnen). Eneroth Pom. 2: 203 (1866). Schulthess (1885). —
(1 b) -REM. (i fackspr.) rem varmed klockkläpp fastgöres i klockring. BtÅboH I. 11—12: 86 (1693). Schultze Ordb. 2285 (c. 1755). —
(1 f) -REN, m. l. r. (i fackspr.) med klocka försedd ren (som hjordens övriga renar följa). Djuren följde alltid klockrenen, som hölls tjudrad tills snö föll. Fennia XLIX. 4: 204 (1929). —
(1) -REN, adj. (i sht i vitter stil) om ljud, röst o. d.: ren som en klockas ton. Flickan har .. spelat dominant-septiman .. klockrent. SvT 1852, nr 223, s. 4. En klockren röst klingade nere i björksluttningen. Johansson RödaHuv. 1: 35 (1917). Klockrent barnaskratt. Siwertz Vindr. 25 (1919). —
(1 b, c) -REP. rep varmed klocka sättes i rörelse; i sht till KLOCKA, sbst. 1 b. SvMerc. 3: 67 (1757). Ett nytt klockrep förfärdigades af två hudar. JmtFmT 1: 120 (1895; i fråga om förh. c. 1630). —
(1) -RING. särsk.
1) till klocka hörande ring.
b) (i sht förr) i ändan på klocksnöre fäst metallring vari man fattar, då man vill draga i klocksnöret. Dalin (1852).
2) tekn. i destillationsretort för brunkol: var särskild av de klocklika, ringformiga skiljeplattor som äro anbragta i midten av retorten för brunkolens nedledande i densamma under destillationen. 2NF 34: Suppl. 862 (1923). —
(1 b) -RINGARE. person med uppgift att ombesörja klockringningen vid en kyrka, ringare. RARP 17: 381 (1714). Han var allt i ett: Dödgrävare och klockringare — kyrkstöt och orgeltrampare. Hedenvind-Eriksson Offerv. 7 (1920). —
(1) -RINGNING. (klock- 1678 osv. klocke- 1635. klocko- 1528—1850) särsk. till 1 b, i fråga om kyrkklockor. Then ther wel liffuer, honom är jtt gott rykte betzsta clockan epter hans dödh, clocko ringning hielper jntit. OPetri GudzOrdh D 3 b (1528). Rydberg 9: 337 (1895). Böök Lejon 42 (1935). —
(2 b) -ROS. (i vissa trakter) växten Linnea borealis Lin. (med klocklika blommor), linnea; nästan bl. i pl. Wiström Hels. 11 (1874). FoFl. 1908, s. 78. —
(2 c) -ROVA. bot. växten Campanula rapunculus Lin., rapunkel. Fries Ordb. (c. 1870; med hänv. till rapunzel). Schulthess (1885). —
(1 b) -RUM. i kyrktorn, klocktorn, klockstapel o. d.: rum vari en l. flera klockor äro upphängda. Möller (1790; med hänv. till klockstapel). Hallström ItBr. 22 (1901). —
(2 b) -RYL. bot. den till familjen Bicornes hörande växten Pyrola media Sw. (med klockformig krona), stor vintergröna. Lyttkens Växtn. 434 (1906). —
(1 c) -SIGNAL. Balck Idr. 2: 461 (1887). En gäll klocksignal, som betydde lunchpaus. Granlund Carlé OdågJourn. 73 (1915). —
(1 b) -SKATT. (klock- 1866 osv. klocke- 1851—1893. klocko- 1540 (: Clocko skats kååpar)) (förr) hist. gärd utgående med (värdet av) en kyrkklocka från varje församling o. erlagd med malmen av den nedsmälta klockan, om klockan icke lösts med pänningar; i sg. best. i sht om en dylik av Gustav I år 1530 påbjuden gärd gm vilken medel till slutbetalning av rikets skuld till Lybeck skulle erhållas. Afzelius Sag. 6: 165 (1851). Forssell Hist. 1: 216 (1869). Under Erik XIV uttogs en ny klockeskatt år 1565, till hvilken Delsbo bidrog med 6 skeppund och 6 lisp. Wengelin GMinn. 75 (1893).
(1 b) -SKAV. (förr) av kyrkklocka avskavd metall avsedd att användas i magiskt syfte. Afzelius Sag. X. 2: 147 (1866). —
(1 b) -SKAVNING. (förr) jfr -SKAV. Hanss sona hustru skulle hafua warit till sidensiöö och giordt den klåck skafningen (midsommarsnatten). ÅngermDomb. 5/3 1628, fol. 8. —
(1 b) -SKO, r. l. m. (klock- 1635. klocke- 1700) (†) lager för klockstockens axeltapp. BtÅboH I. 1: 134 (1635). VDR 1700, s. 1008. —
(3) -SKOJARE. (vard.) person som driver mer l. mindre bedrägliga affärer med klockor. Bondeson Markn. 7 (1881). 2NF 34: Suppl. 732 (1922). —
(3) -SKYDDARE, r. l. m. (i fackspr.) inrättning avsedd ss. skydd för fickur. ST 1892, nr 282 B, s. 1. särsk.
b) kautschukring avsedd att anbringas omkring bygeln på ett fickur för att detta säkrare skall hållas kvar i fickan. Engström 2Bok 8 (1909). —
(3) -SKÅP. (i sht i fackspr.) skåpliknande fodral för större ur (oftast golvklocka). Hembygden(Hfors) 1910, s. 57. Erixon Södermanl. 24 (1924). Dens. Möbl. 2: LXII (1926). —
-SLAG. (klock- 1709 osv. klocke- 1638—1793. klocko- 1634—c. 1655)
1) (föga br.) till 1 b: slag av (l. på) kyrkklocka (l. annan liknande klocka). Bælter Cerem. 205 (1760). Medan klockslagen klagade långa / i Tyrolens tusen kapell. Levertin Leg. 131 (1891).
2) till 3: om det l. de slag varmed ur anger viss timme l. halvtimme o. d.; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Hela klockslag, timslag, halva klockslag, klockslag angivande halvtimme. Församblade Adelen sigh .. klockan siw, och förbidde Rijkzens Rådhz nederkompst huilke och emott klocko slagett kommo neder på Ridderhusett. RARP 2: 81 (1634). Du (evighet) seklers klockslag hör, och ler, och räknar icke. Tegnér (WB) 1: 76 (1805). Hallström VenezKom. 65 (1901). särsk.
a) (förr) i uttr. ropa klockslaget l. klockslagen, om nattvakt: ropande tillkännagiva vilken timme klockan slagit. Posten 1769, s. 416. Palmstedt Resedagb. 38 (1778).
b) i uttr. som beteckna att ngt sker (l. att ngn är färdig) på viss bestämd tid l. fullkomligt punktligt (o. regelbundet). På klockslag(et), förr äv. vid klockslaget, på viss bestämd tid, punktligt, på slaget. Effter middagen, när klockan är tre, skal Presterskapet wid klockoslaget wara tilstädes igen. KOF II. 2: 467 (c. 1655). Swedberg Schibb. 291 (1716: på klockslaget). Man åt på klockslag, lade sig på klockslag. Bergman Skepp. 198 (1915). —
-SNODD.
1) till 1 c; särsk. (i sht förr): snodd ss. klocksträng till dörrklocka. Hon ringde så häftigt att klocksnodden stadnade i hennes hand. Bremer Nina 348 (1835).
2) (i sht förr) till 3: snodd tjänande ss. urkedja. 1 Klåcksnod af Silke. BoupptVäxjö 1840; möjl. till 1. Värden var ”fin med gullnål, klocksnodd .. o. dyl.” Vasenius Top. 2: 399 (cit. fr. 1842). Björkman (1889). —
1) till 1; numera bl. till 1 c, särsk. (i sht förr): snöre ss. klocksträng till dörrklocka. Andra (rankor) hänga fritt ned ifrån höga träd, som klocksnören i torn. Oldendorp 1: 73 (1786). Du blir .. varse en liten grå dörr, et klocksnöre med en harfot i ändan. Björn Bill. 11 (1786). Östergren (1930).
(1 e) -SPEL. (klock- 1728 osv. klocke- 1687—1772. klocko- 1731)
1) mus. ett flertal olika stämda klockor uppställda o. anordnade tillsammans för utförande av melodi(er); i sht om dylik i kyrktorn l. monumental profanbyggnad insatt samling av klockor, vilka bringas att ljuda medelst hammarslag, numera i allm. gm klaviatur, i sht förr äv. omedelbart; äv. abstraktare, om melodi o. d. från ett dylikt instrument; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Sankt Gertruds klockspel, benämning på det 1666 i Tyska kyrkan i Sthm insatta klockspelet (vilket 1878 förstördes gm kyrkans brand). OSPT 1687, nr 6, s. 8 (i fråga om förh. i Neapel). 1. Slag Uhr med Klåcke Spel och Laqverat fotral med grönt och guld — 331 (daler). HdlÅgerupArk. 1772. Envallsson (1802). Hjordars klockspel melodiskt blandas / Med glada röster. Böttiger 1: 245 (1856). Det spelar i berget så klangfullt och rent, / som himmelens klockspel det leker så lent. Karlfeldt FlBell. 87 (1918). Jag tycker, att rådhusets (i Köpenhamn) klockspel sjunger Kingos gamla psalm med en gladare klang (än förut). SDS(A) 1932, nr 140, s. 6.
2) i överförd anv.
a) om anordning med stämda stålstavar l. metallplattor l. metallbäcken i stället för klockor, metallofon, celesta. Rinman JärnH 886 (1782). Wegelius Musikl. 2: 187 (1889). DN(A) 1935, nr 81, s. 30.
b) i sht fys. i uttr. elektriskt klockspel, elektrisk apparat bestående av en liten i en silkestråd upphängd metallkula som ömsevis attraheras av tvenne metallklockor, av vilka den ena är satt i förbindelse med en elektricitetsmaskin. Fock 1Fys. 563 (1855). Moll Fys. 3: 31 (1899).
c) (numera föga br.) om bjällerkrans; jfr KLOCKA, sbst. 1 f. En .. Kappsläda, med .. sele och klockspel är till salu. LdVBl. 1846, nr 50, s. 4. Han kom med slädrack och kusk och klockspel på selarna. Hedenstierna Svenssons 77 (1903). —
(1 e) -SPELARE. (klock- 1675 osv. klocke- 1740) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) person som utför melodier o. d. medelst klockspel (i bet. 1). Klåckspelaren i Tyska Kyrckian (i Sthm). BoupptSthm 1675, s. 746 b. Rüdling Suppl. 98 (1740; i fråga om Tyska kyrkan i Sthm 1666). UNT 1929, nr 10377, s. 10. —
(jfr 2) -SPINDEL. tekn. i klockspinnmaskin: vid den orörliga spindelns spets fäst klocklik hylsa (i vilken den självständigt roterande bobinen höjes o. sänkes o. åstadkommer den för pålindningen på bobinen nödvändiga trådspänningen gm trådens friktion mot klockans kant o. luftmotståndet). 2NF 26: 732 (1917). —
(jfr 2) -SPINNMASKIN~002. tekn. spinnmaskin med vid spindeln fäst klocklik hylsa (jfr -SPINDEL). 2UB 8: 251 (1900). 2NF 26: 732 (1917). —
(1) -STAPEL. (klock- 1594 (: klokkstapulhuset), c. 1600 osv. klocka- 1580—1582. klocke- c. 1580—1757. klocko- 1556—1734) [y. fsv. klokstapul (i bet. 1)]
1) till 1: tornliknande, i allm. helt l. bl. ovantill med bräder inklädd (o. spånklädd) bjälkbyggnad uppförd vid kyrka ss. upphängningsplats för kyrkklockorna. BtÅboH I. 1: 40 (1556). Klokstaplarna i Norbotn äro lijka som the i Upland mästadêls. Bureus Suml. 25 (c. 1600). Underdelen af klockestapelen, neml. Foten och stodarne. ProstbKonga 1733, s. 2. Flodström SvFolk 318 (1918).
Ssg: klockstapel-hus. (†) till -stapel 1: invid klockstapel liggande l. med klockstapel sammanbyggt hus? At iagh skulle wara en Corrector när Biblien skulle tryckias och bodde i klokkstapulhuset. 1596 .. föddes Magdalena i sama hus på domkyrkegården. JTBureus (1594) i 2Saml. 4: 14. —
(1) -STEN. (numera knappast br.) miner. benämning på vissa mörka bärgarter som vid slag avgiva en klocklik klang; särsk. om en form av grönsten; jfr JÄRN-STEN. Kalm VgBah. 192 (1746). Linné Vg. 73 (1747). Rinman (1788). WoJ (1891). —
(1 b) -STOCK. (i fackspr.) kring sin axel vridbar horisontal (ek)bjälke som är avsedd att däruti upphänga kyrkklocka (l. annan liknande klocka) o. som för ringning med klockan sättes i rörelse medelst trampor l. rep o. d. NF 8: 872 (1884). —
(1 b) -STOL. (klock- c. 1755 osv. klocke- 1791) (i fackspr.) i kyrktorn o. d.: ställning av bjälkar l. av järnbalkar vari klockorna hänga. Schultze Ordb. 4853 (c. 1755). 3NF 11: 864 (1929). —
-STRÄNG, r. l. m. (klock- 1621 osv. klocke- 1577—1729) [fsv. klokko stränger (i bet. 1)]
1) (†) till 1 b: rep till kyrkklocka o. d. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 61 (1577). NorrbHembSkr. 1: 377 (cit. fr. 1770).
2) (i sht förr) till 1 c: sträng varmed ringklocka sättes i rörelse. Sölfwer. .. 1. beslagen Mussla uthj een Klockesträng öfwer bordet hängiandes om 2 1/4. lodh. BoupptSthm 1676, s. 3 b (1673). (Man) drog i den .. med röd sammetstofs försedda klocksträngen (utanför dörren till våningen). Hellström Lekh. 54 (1927).
Ssg (till -STRÄNG 2; förr): klocksträngs-knapp, m. i ändan på klocksträng sittande ”knapp” som tjänar ss. handtag. BoupptSthm 1669, s. 1025. Förgylt Sölfwer .. 1. Klockstrengzknap 16 (lod). Därs. 1675, s. 1053 a. —
(3) -STUND. (klock- 1690. klocke- c. 1580—1669) [fsv. klokko stund; jfr mnt. klock(en)stunde] (†) = -TIMME. HH 20: 120 (c. 1580). Så satt iag hela långa / Klåkstunden. Keder Vitt. 366 (1690). —
(jfr 2) -STYCKE. mus. å vissa blåsinstrument: den nedersta, utåt sig vidgande delen av röret, varigenom tonen strömmar ut, ljudtratt. Skogman Eug. 2: 25 (1855; i fråga om valthorn). Boivie NordMMusik. 4 (1911). —
(2 b) -STÅLÖRT~02 l. ~20. bot. växten Gentiana Pneumonanthe Lin. (med stora, klocklika blommor), höstklocka; jfr -GENTIAN, -SÖTA. Gosselman BlekFl. 41 (1865). Krok o. Almquist Fl. 1: 23 (1883). —
-STÄLL.
1) (i fackspr.) till 1 b, = -VÄRK, sbst.1 1. Klockorna uti ett väl sammanstämmande klockställ angifva grundtonen, jemte terzen, qvinten, och octaven dertill. Almroth Karmarsch 135 (1838).
2) till 3: föremål inrättat att på detsamma placera fickur. NVexjöBl. 1859, nr 5, s. 4. Har du inte klockan i klockstället på nattduksbordet som vanligt? Hedenstierna Jönsson 153 (1894). UpplFmT 27: 279 (1911). —
(3) -STÄLLARE. (klock- 1654 osv. klocke- 1626—1736) [jfr ä. d. klokkestiller, mnl. clockenstelre, clockesteller] (i sht förr) person med uppgift att ha vård om ur i kyrka l. slott o. d. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 70 (i handl. fr. 1626). Polhem Invent. 6 (1729). Herlitz Stadsförv. 1830 421 (1924). —
-STÄLLNING. (klock- 1640 osv. klocke- 1655. klocko- 1659)
1) till 1 b, c: ställning upprest att däri upphänga en l. flera klockor. På Metelinmäki stod det nya skolhuset med sin klockställning. Wacklin Minn. 1: 5 (1844). UpplFmT 16: 74 (1894).
2) (†) till 3, abstr., om den regelbundna tillsyn o. vård av tornur o. d. som erfordras för att uret skall visa tiden rätt. NorrbHembSkr. 1: 375 (cit. fr. 1640). Att klockaren plägar åhrligen för klåckestellningen bekomma 6 rdr. Annerstedt UUH Bih. 2: 17 (i handl. fr. 1655). ConsEcclAboP 338 (1659).
3) (föga br.) till 3, konkret: klockställ (se -STÄLL 2). ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 55. Schulthess (1885). —
(1 b) -TAMP. (klock- 1928. klocke- 1689. klocko- 1556) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) = -REM. Beltarens löön .. för 1 koo huud han mentadhe til clocko tamper. BtÅboH I. 1: 41 (1556). NorrbHembSkr. 1: 306 (1928). —
(3) -TIMME. (klock- 1697—c. 1755. klocka- 1627. klocke- 1616—1767. klocko- 1561—1734) [fsv. klokko time; jfr mnt. klock(en)stunde] (†) timme (efter klockan o. icke efter ungefärlig beräkning). En klockotime är lagha tijdh til predican. LPetri KO 8 a (1571; äv. i hskr. 1561). Schultze Ordb. 2285 (c. 1755). Loenbom HMärkv. 1: 186 (1767; möjl. efter ä. handl.). —
(1 b) -TISTEL l. -TISTE. (klock- 1779—1798. klocke- 1716—1800) (†) = -REM. VDAkt. 1717, nr 336 (1716). Därs. 1800, nr 364. —
(1) -TON ~tω2n. en klockas ljud l. klang, från klocka utgående ljud l. klang (efter varje särskilt slag); i sht bildl.: ton påminnande om en klockas ljud l. klang; klockren ton. SvTyHlex. (1851). Jag vill det skall klinga en gång ibland / En klockton om ro i ett bättre land. Gellerstedt GVis. 7 (1900). Törnskatornas klocktoner. Granvik Centralafr. 202 (1927). —
(1 b) -TORN. (klock- 1663 osv. klocke- 1635—1755. klocko- 1566) [y. fsv. klokka torn (CodUps. C 20 70)] (fristående l. på kyrka l. kloster l. monumental profanbyggnad befintligt) torn avsett att däri upphänga en l. flera klockor; jfr -STAPEL, KAMPANIL. LPetri Kyrkiost. 69 a (1566). Klåcketorn på Clostren. Schroderus Os. 2: 735 (1635). Visst är, att sjelfva kyrkan (dvs. Skara domkyrka på 1500-t.) försågs med ny betäckning, klocktornen samt vestra och östra trapptornen med höga spiror. Brunius Resa 1838 254 (1839). (Köpenhamns rådhus har) ett 102 m. högt, smidigt klocktorn, som påminner om de toskanska stadshusens kampaniler. 2NF 20: 276 (1913). —
(1 b) -TRAMPARE. (i sht förr) person med uppgift att gm trampning på med klockstocken förbundna trampor bringa kyrkklockorna att ringa. Lind (1749; under glockentreter). Meurman (1846). —
(1 e) -TRUMMA, r. l. f. (förr) mus. Klock-trummor .. Äro et slags trummor med hängande klockor inuti, af mindre slag. Envallsson (1802). —
-TÅG. (klock- 1734 osv. klocko- 1881)
1) (numera i sht i vitter stil) till 1 b, c, = -REP. Stjerncreutz (1863). Johansson RödaHuv. 2: 95 (1917).
(1 b) -UGN. (klocke- 1696) ugn (degelugn) avsedd för klockmetallens smältning vid klockgjutning. VDR 1696, s. 791. —
(1 b) -UPPROR(ET)~02(0). (klock- 1847 osv. klocke- 1920) hist. benämning på det sista av dalupproren under Gustav I, vilket utbröt 1531 o. föranleddes av dalkarlarnas missnöje med den 1530 påbjudna klockskatten. SKL (1847). SvH 3: 127 (1903). —
(1 d) -UR, n. (klock- 1795. klocke- 1700) (†) ur försett med klocka på vilken en hammare medelst slag anger timmarna. Till den som nedertagit och vpsatt Tornwijsarne när klåckevhret skulle uplagas. VDR 1700, s. 977. Sjögren (1795). —
-VAKT, m.
2) (i fråga om ä. förh. vid vissa skolor i Finl.) till 3: lärjunge som hade att tillkännage för läraren, när klockan slagit o. lektion skulle börja l. sluta. Alopæus BorgåGymn. 204 (1807). Lagus Pojk. 180 (1904). —
(1 b) -VAKTARE. (†) i uttr. torn- och klockvaktare, person som anställts för att ha tillsyn över kyrktorn o. däri upphängda klockor? Äro och många små tienster, .. som .. klåckare, .. torn- och klåckwachtare. FörarbSvLag 2: 168 (1701). —
(jfr 2 f) -VENTIL. tekn. ventil med dubbla ”säten” ovanför varandra och med täckplatta (”tallrik”) av klockliknande form. TT 1874, s. 230. JernkA 1898, s. 214. Nerén (1930). —
(1) -VIS, sbst. o. adv. (klock- 1804—1814. klocke- 1736) (†)
-VÄRK, sbst.1, n. (i fackspr.)
1) till 1 b: ett antal klockor som äro upphängda tillsammans i klocktorn o. d. för att kunna användas till samvärkan. UB 2: 482 (1873).
2) till 1 c: i sht vid järnväg (järnvägsövergång o. d.) förekommande signalsäkerhetsanordning med en l. flera elektriska signalklockor. 2UB 9: 250 (1905). VaruhbTulltaxa 1: 527 (1931).
(jfr 2 d α) -VÄRK, sbst.2, förr äv. (i bet. 1) -VÄRKE, n. (klock- 1555—1880. klocka- 1523—1530. klocke- 1528—c. 1585. -verk 1523—1880. -verke 1555—1558) [benämningen beror trol. på att pälsvärket användts ss. foder i ”klockkåpor”]
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) (pälsvärk bestående av) ekorrskinn; gråvärk (se d. o. 1). G1R 1: 152 (1523). Szå atth the berkala wdåffh Lula och pitha schula årligha giffua xvj thimber clockewerch och iiij mårdskin. Därs. 5: 71 (1528). En gråskindz luffua aff Clockewerck haffuer gullit .. j marc .. 5 öre j ortig. Skråordn. 314 (1546). (Vi ha uppburit i skatt bl. a. skinn) liust klockeverche 43 stycker, mörcktt klockevercke 1 stycke. G1R 28: 629 (1558). Hildebrand Medelt. 1: 207 (1880).
Ssgr (till -VÄRK, sbst.2 1; †): klockvärks-buk. gråvärksbuk. Ett foder af Klockverksbukar höll omkring 5 timm(er). 2VittAH 5: 147 (1796).
(2 c) -VÄXT. bot. växt av familjen Campanulaceæ; i sht i pl. ss. benämning på denna familj. NormFört. 14 (1894). 3NF (1929). —
(jfr 2 b) -ÄPPLE. (i vissa trakter o. trädg.) benämning på vissa äpplesorter av oval form; särsk.: melonäpple. Trolle-Bonde Hesselby 163 (i handl. fr. 1756). Eneroth Pom. 2: 88 (1866). GHT 1906, nr 304, s. 3. —
(2 c) -ÖRT. (numera knappast br.) växt av släktet Campanula Lin., blåklocka. Bliberg Acerra 465 (1737; utan angiven bet.). SvBot. nr 272 (1806). Liljeblad Fl. 130 (1816). Cannelin (1921).
B (†): KLOCKA-GJUTNING, -GODS, se A. —
-KLÄMP, se F. —
-KLÄPP, -LJUD, -MALM, se A. —
(1 b) -MÄRLA. krampa för fastgörande av klocka vid klockstock? De togo en Söndrig klocka merla, m(edh) ett litett welle och boro hem ifrån kyrkian. HammarkDomb. 8/10 1613. —
-STAPEL, se A. —
-TIMME, -VÄRK, se A.
C (numera bl. ngn gg i vitter stil l. i starkt bygdemålsfärgat spr.): KLOCKE-BJÄLKE, -BLOMMA, -BRÄDD, -BYTE, -DOP, -FODER, se A. —
(1 b) -FÖRBÄTTRING. (†) (Erik Björnsson) Sachfelthis thill kiörkenn och staden 40 godha daller och dem wthleggia thill Lybick thill wår klockie förbettringh. SkrGbgJub. 6: 294 (1593). —
-GJUTARE, -GJUTERI, -GJUTNING, -GODS, se A. —
(2 b) -GRÄS. (†) växt av släktet Digitalis Tourn., fingerhatt, fingerborgsblomma. Schroderus Comenius 133 (1639; lat. orig.: Digitalis). —
(1 b) -GÄLD. [fsv. klokko giäld] (†) benämning på viss under Magnus Erikssons tid erlagd gärd. Inkomsterna af Kopparberget, Markgäld, Smörgäld, Kyrko-Tionde, Klockegäld och Sakören, alt var upoffradt i samma afsigt (dvs. att användas vid Skånes lösen). Lagerbring 1Hist. 3: 273 (1776). —
(1 b) -HANDEL. (†) förfarande med kyrkklockorna; jfr HANDEL, sbst.2 3. Konungen skickade (sändebud) .. att the skulle dagtinga medh Dalekaraner och förtelia them orsakene hwi sådane clockehandell war foretagen. Svart G1 157 (1561). —
-HJÄLP, -HUS, -HYACINT, -KED, -KLANG, -KLÄPP, -KNAPP, se A. —
(1) -KNEPPEL, m.; best. -en. [jfr d. klokkeknebel, mnt. klocken-knepel] (†) klockkläpp. Loenbom Upl. 1: 38 (c. 1570). —
-KOPPAR, -KÅPA, -LIK, -LILJA, -LJUD, -LJUNG, se A. —
-LÖGN, -MAKARE, -MALM, -METALL, se A. —
-PÄNNINGAR, -RINGNING, se A. —
-SKATT, -SKO, -SLAG, -SNÖRE, -SPEL, -SPELARE, se A. —
(1 e) -SPELNING. (†) spelande med klockspel. BoupptSthm 1677, s. 1062 a, Bil. Kloke speelningen i Tyska kyrkian. Därs. 1683, s. 146 a, Bil. (1682). —
(1) -SPIS. [efter mnt. klock(en)spise l. holl. klokkspijs; jfr t. glockenspeise] (†) klockmetall. ArkliR 1562: 21 (1562). Margehanda Instrument aff Järn eller Klockespijs. Schroderus Albert. 2: 121 (1638). —
-STAPEL, -STOL, -STRÄNG, -STUND, -STÄLLARE, -STÄLLNING, se A. —
-TAMP, -TIMME, -TISTEL, -TORN, se A. —
-UGN, -UPPROR, -UR, se A. —
(2 c) -VIOL. (†) den i Sv. bl. ss. odlad förekommande blåklockarten Campanula speculum Lin. Rudbeck HortBot. 22 (1685). —
-VIS, -VÄRK, se A. —
E [av fsv. klokna, gen. pl.] (†): KLOCKNA-HUS, se A.
F (†): KLOCKO-BLOMMA, se A. —
(1 b) -BULLER. föraktligt om klockringning. (Altarets sakrament) Thet han än ellies j vthwertes måtto .. medh klockobuller (m. m.) .. wille låtas stoorligha ährat. LPetri DialNattw. H 8 a (1562). —
-GJUTARE, -GODS, -HJÄLP, se A. —
(1) -KLÄMP. (klocka- 1633. klocko- c. 1610 (: klåcko klemps hengd)—1621) (†) klockkläpp. Fosz 121 (1621). BtÅboH I. 6: 131 (1633). Ssg: klockoklämps-hängd, sbst. [senare ssgsleden är en bildning till stammen i HÄNGA, v.] (†) klockrem. BtÅboH I. 1: 69 (c. 1610). —
-KLÄPP, se A. —
(1 b) -LEGA, r. l. f. avgift för klockringning vid begravning o. d. BtSödKultH 12: 22 (i handl. fr. 1592). SynodA 1: 246 (1707). —
-LJUD, -MALM, -ONSDAG, -PÄNNINGAR, -RINGNING, -SKATT, -SLAG, -SPEL, -STAPEL, -STÄLLNING, -TAMP, -TIMME, -TORN, -TÅG, se A. —
KLOCKIG, adj.
a) till 1: klockformig, klocklik.
α) (tillf., i vitter stil) om blomma; jfr KLOCKA, sbst. 2 b. Rodnande, klockig vallmo. Nycander Storm 44 (1907).
β) (i fackspr.) om klädesplagg; jfr KLOCKA, sbst. 2 d. En vid och klockigt skuren ulster av grönt homespun. VHem 1921, nr 31, s. 17. (Plaggets) vida, klockiga kjol. DN(A) 1928, nr 148, s. 5 (i fråga om kombination).
Spalt K 1296 band 14, 1936