| Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LILLA lil3a2, adj.2 best., LILLE lil3e2, adj. best.; pl. (†) lilla (JönkTb. 110 (1525: litlæ), VDAkt. 1779, nr 469) (Anm. I pl. användes numera SMÅ); sup. (numera bl. tillf. l. i barnspr.) -aste (Wallin Vitt. 2: 31 (c. 1805), Randel Fynd 230 (1927)). Anm. Formen användes i sht förr ofta i uttr. allra som lillaste, allra för lillaste) ((†) -esta VDAkt. 1755, nr 138, Dahlgren Herrgårdssl. 200 (i handl. fr. 1800)).
a) motsv. LITEN 1 a; äv. i substantivisk anv. Thet är icke skam at then lille wexer vndan then store. SvOrds. C 5 a (1604). Ästu rädder stackare lille, sade Resen. Verelius Gothr. 178 (1664). Den lilla mannen syns med band om pannan. Runeberg 2: 114 (1846; om Döbeln). — särsk.
α) ss. bestämning till egennamn, angivande ngn ss. liten till växten; i ä. tid svårt att skilja från δ α’; numera bl. i folkligt spr. samt hist. Pipin den lille. En Swensk hoffman benembd Lille Bengt. Svart G1 43 (1561).
β) zool. i namn på relativt liten art av visst djursläkte, t. ex. lilla kungsfisken, trappen, se resp. sbst.
γ) astr. i vissa namn på stjärnbilder, ss. Lilla björnen, hunden, hästen, lejonet, se resp. sbst.
δ) motsv. LITEN 1 a γ; numera bl. i ställning före, förr äv. efter huvudordet (jfr äv. α’). Ther är rådhandes offuer them then litzle Beniamin. Psalt. 68: 28 (öv. 1536; Bib. 1917: yngste). Sigge lilla var intet väl til häst, förr än kampen begynte göra sats på sats. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Mors lilla Olle i skogen gick. Tegnér Sjung 3: 13 (1895). — särsk.
α’) (i sht förr, numera bl. vard.) ss. framförställd, artikellös bestämning till egennamn för att beteckna barn i motsats till fader l. moder l. annan äldre person med samma namn (stundom svårt att skilja från a α), förr äv. ss. efterställd, med fristående artikel försedd bestämning. Hustrw Elzebÿ .. maa biwda wp th[et] huss hon haffu[er] j pant aff lisle knwt. OPetri Tb. 12 (1524; uppl. 1929). Knwt then lijsla i Michelsszö. BtFinlH 2: 7 (1538).
β’) substantiverat, i uttr. den (denna, sin o. d.) lille, lilla; jfr LILLEN, LILLAN. Sörja thenna lillas Död. Lucidor (SVS) 107 (1669). Hon har sin lilla .. med sig. Lind (1749). Hans gnäggning sade: du lille, var trygg! / Jag tjenar dig som din far. Snoilsky 2: 73 (1881). Jag smög mig in till den lillas säng. Bergman TrAllt 132 (1931).
ε) motsv. LITEN 1 a δ; förr ss. attribut till maskulina huvudord i ngt vidsträcktare anv. än i senare tid; äv. ss. efterställd bestämning; äv. substantiverat i uttr. den lilla, min lilla o. d.; jfr δ β’. Min Far Lilla. BrölBesw. 126 (c. 1670; till fästmannen). Opp Amaryllis! vakna min lilla! Bellman (BellmS) 2: 70 (1773, 1791). Lilla min Bästa Svåger. CAEhrensvärd Brev 2: 324 (1799). Tack min lilla Flicka för all den glädje Du gett mig. Geijer Brev 94 (1810). Stackars lilla du! Hallström El. 250 (1906). Fabian lille. Bergman JoH 243 (1926; ss. tilltal). Att vår kära lilla mor .. lämnade oss i dag. SDS 1928, nr 51, s. 2 (i dödsannons). Jfr: Herrskapsverldens (uttr.) pappa lille, mamma lilla, mormor lilla osv. Rydqvist SSL 5: 217 (1874).
b) motsv. LITEN 1 b; äv. substantiverat. JönkTb. 110 (1525). Trij qvarter brede udi litzle enden. G1R 23: 37 (1552; om timmer). En konstnär i det lilla. Karlfeldt Hösth. 118 (1927; om rocksvarvare); jfr 3 c. — särsk.
α) bot. motsv. LITEN 1 b β, i vissa (äldre) växtnamn, t. ex. lille baggsöta, lilla hundöga, lille gyllengroört, stenbräcka, vägbreda, se resp. sbst.
γ) mus. i uttr. lilla oktaven, den oktav som ligger mellan stora oktaven o. den ettstrukna oktaven, ostrukna oktaven (vars toner betecknas med bokstäver ur det lilla alfabetet). Mankell Lb. 36 (1835).
δ) i vissa stående benämningar, ss. lilla alfabetet, arkliet, sidan, se resp. sbst.; särsk. i vissa namn på kroppsorgan, kroppsfunktioner o. d., t. ex. lilla fingern, hjärnan, kretsloppet, tån, se resp. sbst.
ε) (i fråga om ä. förh.) i uttr. det lilla myntet, om mindre huvudmynt l. skiljemynt, motsatt grovt mynt (se GROV 1 d). RP 7: 129 (1638).
ζ) (ngt vard.) motsv. LITEN 1 b ζ, i uttr. den (allra) lillaste smula o. d. Den lillaste smula qvickhet. DN 1896, nr 9507 A, s. 2. Jensen Montgomery 6 (1909).
η) smeksamt l. skämtsamt, om kroppsdel, kroppsfunktion, föremål o. d.; ofta obetonat. Moot Astrilds lilla Pijl. Lucidor (SVS) 209 (1672). Och ditt lilla, söta hufvud funderar på linne, lakan, bo och bohag! Geijer Brev 140 (1812). Det lär också vara mycket nyttigt för den lilla magen att börja dagens arbete med en grapefruit. Cederschiöld Manh. 106 (1916).
2) motsv. LITEN 2. Han hade roligt den lilla tiden han var här. Det tog sin lilla tid att (osv.). G1R 1: 26 (1521).
a) motsv. LITEN 3 a. Then lizla hopen aff konung Albrects folk. OPetri Kr. 140 (c. 1540). Det litzla pund, Gudh har täckts mig förläna. Hiärne 2Anl. 2Föret. 2 (1702). Jag ville ei för 2 Ducater mista den litzla latin jag kan. Lagerström MadApr. 68 (1736). Strindberg NRik. 90 (1882). — särsk.
α) (†) i uttr. den lilla världen o. d., om människan ss. mikrokosmos. OPetri MenSkap. 10 (c. 1540). Bellman (BellmS) 4: 42 (1769).
β) (vard. l. skämts.) i uttr. lilla supen, lilla pärlan o. d., om sup o. d. Jolin MSmith 57 (1847). Att få vara med om den lilla likören. Cederschiöld Manh. 109 (1916).
γ) motsv. LITEN 3 a ε. Jag, för min lilla del. Säfström Banquer. Oo 1 b (1754). Det hon sade, var .. höfligt, men icke utan sin lilla skärpa emellanåt. Almqvist Lad. 19 (1840). Cigarrettförbud! Staten Kansas’ lilla speciella sätt att frälsa mänskligheten! Siwertz Lat. 30 (1924).
c) i substantivisk anv. Det lilla som finns kvar. Det var inte det lilla det! (vard.). Thz litzla ens rettferdigas är bätre än monga ogudactighas stora rikedomar. Psalt. 37: 16 (öv. 1536). Jag tycker .. att .. (översättningen) kan förtjäna ett bättre öde (än att refuseras), efter det lilla jag tittat på den. Kellgren (SVS) 6: 114 (1782). (Lär mig) trogen bli, jemväl uti det lilla. Ps. 1819, 273: 8. Om hon tycker om honom? — Ack, inte mer än jag gör det! Och det är allt det lilla! Bååth-Holmberg Sekl. 1: 12 (1897).
a) (numera föga br.) motsv. LITEN 5 a. I skolen ingen person ansee j domen, vthan skolen höra then litzla såsom then stora. 5Mos. 1: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: den ringe). Then store tuiffuen (dvs. tjuven) han slipper, then lillo går til hengeby. SvOrds. C 4 b (1604). Swedberg Dav. § 70 (1713). — särsk. [trol. efter motsv. anv. i d.] motsv. LITEN 5 a γ. Samtiden 1873, s. 150. Den lille tjänstemannens, bokhållarens, renskrifvarens (proletariat). GHT 1898, nr 245 C, s. 1.
b) motsv. LITEN 5 b; äv.: som rör sig inom en trängre krets o. d. Thorild (SVS) 1: 111 (1784). Prosan i det lilla lifvet närmast omkring honom. Söderhjelm Runebg 1: 451 (1904). — särsk.
α) i vissa stående uttr. för att beteckna ngt (i sht ngn värksamhet) ss. skeende l. försiggående i mindre skala l. utsträckning, stundom äv. (med anslutning till 1) ss. avseende mindre föremål än vad huvudordet vanl. l. urspr. angiver, t. ex. lilla industrien, jakten, kirurgien, kriget, tullen, se resp. sbst.; särsk. [jfr t. kleinkunst] i uttr. den lilla konsten o. d., om konst (se d. o. 4) l. konsthandtvärk som avser frambringandet av ”småkonst”; förr äv. om konst med vardagliga motiv o. d. i motsats till den ”stora” konsten. Estlander KonstH 199 (1867). Adler Meyer 599 (1895).
β) spelt. i vissa uttr., t. ex. lilla jan, kasino, slam, se resp. sbst.
γ) i vissa uttr. där namnet på en helg brukas i oeg. anv., t. ex. lilla jul, julafton, midsommarafton, påskafton, se resp. sbst.
(1 a (δ)) -BARN. (lill- 1651 osv. lille- 1923) (i sht smeksamt) The linda / Lillbarnet. Arvidi 122 (1651). —
(4 b) -BESSEMER-METOD(EN). metall. metod som utgör en modifikation av den sura bessemerprocessen. PT 1906, nr 124 A, s. 2. —
-BROR, se C. —
(1 b) -BÅT. (lill- 1896 osv. lille- 1930) sjöt. särsk. om båt (julle) som under färden har sin plats på däcket av större farkost. Hemberg ObanStig. 21 (1896). SvKulturb. 3—4: 234 (1930). —
(jfr 1 b α) -DÅN, r. l. m. (†) växten Lamium amplexicaule Lin., mjukplister. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 45. —
-FAR, se C. —
(jfr 1 b δ) -FINGER. (lill- 1736 osv. lille- 1662—1755) [jfr d. lillefinger] handens minsta finger, det femte i ordningen från tummen räknat. Tå skal tu tigh hoos titt lille Finger låta blodh. Bondepract. C 3 b (1662; möjl. två ord). Lind (1738). särsk.
a) bildl. med tanke på att lillfingret är det minsta l. det yttersta fingret. Fastän ämnet allenast är vidrördt med et lillfinger. Dalin II. 6: 52 (1736). Jag är .. på bar backe utan att man räckt ut så mycket som ett halft lillfinger för att söka skaffa mig någonting i stället. 2Saml. 12: 87 (1841). Hon kunde vara kvinna ut i lillfingern. Bergman Dröm. 20 (1904). En beskedlig stackare, som man kunde linda runt lillfingret. Siwertz Sel. 1: 151 (1920).
Ssgr: lillfinger- l. lillfingers-bred.
-bredd.
-nagel.
-tjock. —
(1 a (δ, ε)) -FLICKA, f. (i sht smeksamt) Ett uttryck av botfärdig lillflicka. Smith Rönnerkr. 170 (1912). Syster, som inte var stort mer än lillflicka på den tiden. SvD(A) 1930, nr 214, s. 20. —
(jfr 1 b α) -FLÄDER. (lill- 1777—1868. lille- 1638—1762) (†) buskväxten Sambucus ebulus Lin., sommarhyll. Franckenius Spec. F 2 b (1638). AHB 25: 24 (1868). —
(3, 4) -FRUKOST. (lill- 1915 osv. lille- 1843) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lättare måltid som intages före den ”riktiga” frukosten. Knorring Torp. 1: 19 (1843). Nordström Luleåkult. 83 (1925). —
(1 a δ) -GAMMAL. (lill- 1847 osv. lille- 1797—1892) om barn: som värkar gammal o. alltför förnumstig för sin ålder; äv. om egenskap l. handling. Bodell Meissner Nötsk. 6 (1797). Knorring Qvinn. 2: 83 (1836). Lillegammal småklokhet. Rydberg FilosFörel. 4: 46 (1878). Tösen svarade väldresserat och lillgammalt. Hedberg Räkn. 20 (1932).
(1 a δ, 4 a) -GUDMODER~020, äv. GUDMOR~02. (i vissa trakter, i sht förr) ogift kvinnlig fadder som bär barnet efter dopet; jfr STOR-GUDMOR. Hülphers Norrl. 4: 376 (1779; fr. Ångermanl.). SvKulturb. 11—12: 94 (1932). —
(jfr 1 b δ) -HJÄRNA(N). anat. den mindre, under storhjärnans bakre hälft belägna delen av hjärnan, lilla hjärnan (cerebellum); motsatt: storhjärnan. BerFriedr1Lekam. 1751, s. 7. Hygiea 1922, s. 977.
(jfr 4 b γ) -JUL. (lill- 1852 osv. lille- 1929) (i vissa trakter, i folkligt spr.) ”lilla jul” (se JUL, sbst.2 k). ÖoL (1852; med hänv. till Kyndelsmessa). Julpost 1929, s. 25 (om Knutsdagen). —
(jfr 4 b γ) -JULAFTON ~020. (lill- 1913 osv. lille- 1775—1903) (i vissa trakter, i folkligt spr.) ”lilla julafton” (se JUL-AFTON 1 c, 2). Lönqvist Bara 8 (1775; om dagen före julafton, möjl. två ord). Lissjulafton, Tomasdagen / grånar över Hillbohagen. Forsslund Skörd. 81 (1922). —
(jfr 4 b β) -KAJSA, äv. -KASINA. [av KASINO; i formen -KAJSA med anslutning till kvinnonamnet KAJSA] (vard.) spelt. ”lilla kasino” (se KASINO II 2). —
(1 b) -KAMMARE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) liten kammare; särsk. i äldre allmogehus (jfr KAMMARE, sbst.2 2 a). BoupptSthm 4/12 1669. Lagerlöf Saga 76 (1908). —
(1 a (δ)) -KARL. (lill- 1835. lille- 1658) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) (liten) pojke. Ekeblad Bref 2: 49 (1658). Unge Dal. 77 (1835). —
(jfr 1 b β) -KATEKES(EN), äv. (vard.) KATKES(EN). (lill- 1807 osv. lilla- 1929) lilla katekesen (se KATEKES 1); med förleden lilla- nästan bl. i best. form. Weste (1807). —
(1 b) -KLOCKA(N). den mindre l. minsta av en kyrkas klockor (se KLOCKA, sbst. 1 b); motsatt: storklocka(n). Lillklockan klämtar til Storklockans dön. Bellman (BellmS) 1: 270 (c. 1785, 1790). Nyss har lillklockan i kyrktornet ringt solens nedgång. Persson Björnh. 217 (1918). —
(1 a δ) -KLOK. (mindre br.) småförnumstig; lillgammal. Berg Clerck 16 (1898). Handelsmannen bara skrattade åt det lillkloka svaret. Väring Frost. 23 (1926). —
(1 a (δ)) -KULLA, f. (liss-) (i Dalarna, bygdemålsfärgat) liten flicka. Unge Dal. 2: 77 (1835). Fatab. 1930, s. 108. —
(1 b) -KYRKA. (i vissa trakter) rektangulär utbyggnad till l. avskild del av en kyrka, som anses (ansetts) likna en från den större kyrkan skild mindre kyrka; stundom om fristående byggnad på kyrkogården invid en kyrka. Widmark Helsingl. 1: 75 (1860). Cornell NorrlKyrklK 17 (1918). Rig 1923, s. 18. —
(3, 4) -MIDDAG. (lill- 1837 osv. lille- 1775—1925) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mellanmål mellan frukost o. middag. Lille middag .. (består) i et stycke ost och bröd med dricka till. Lönqvist Bara 4 (1775; möjl. två ord). Larsson Hemmab. 104 (1916). —
(1 a (δ)) -MINSTEN, sbst. best., m.||ig. (i vissa trakter) minsta barnet (i familjen). Ekstam Folk 116 (1925). —
(1 a (δ)) -MINSTING. (lill- 1925. lille- 1929) (i vissa trakter) minsta barnet (i familjen); jfr -MINSTEN. Stugans lillminsting. SvD(B) 1925, nr 8 B, s. 1. —
(1 a (δ)) -PIGA. (i folkligt spr.) ännu icke fullvuxen flicka som tjänar (på en gård) tillsammans med en l. flera äldre tjänstflickor o. som får sköta småsysslor, passa barn o. d. LfF 1906, s. 39. —
(1 a (δ)) -POJKE. om liten pojke, i sht den yngste i familjen. Hustrun tappade lillpojken från bröstet ned på golfvet. AB 1896, nr 295 A, s. 3. —
(jfr 1 b α) -PYTT. [jfr PYTTOR ss. namn på samma växt] (†) växten Bellis perennis Lin., tusensköna. MedApothVäxt. 31 (1764). Fischerström 1: 407 (1779). —
(1 b) -RYSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
(1 b) -RYSS. manlig individ av den gren av det ryska folket vilken till största delen är bosatt inom Ukraina (Lillryssland), ukrainare; motsatt: storryss; i pl. äv. utan avs. på kön. Svensén Jord. 120 (1884). —
(jfr 4 b β) -SLAM. spelt. i vissa kortspel: tagande av alla spel utom ett, ”lilla slam”; motsatt: storslam. Lundgren Koppel AuktBridge 138 (1923). —
(jfr 4 b β) -STINA. [ombildning av -KASINA] (vard.) spelt. ”lilla kasino” (se KASINO II 2). Östergren (1931). —
(1 b) -STUGA. (lill- 1889 osv. lilla- 1891—1893. lille- 1620) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) i sht i äldre allmogehus: mindre boningsrum bredvid l. midt emot ”storstugan”. Ahrenberg Hih. 61 (1889). PT 1904, nr 37 B, s. 2.
2) mindre boningshus som finnes jämte mangårdsbyggnaden på en gård (o. ofta är bebodd av födorådstagare). PT 1905, nr 136, s. 4.
(jfr 1 b α) -SYRA, r. l. f. (lill- 1698 (: LillSyre Conserv). lille- 1749) (†) växten Oxalis acetosella Lin., harsyra. Lind (1749; under buchampffer).
-SYSTER, se B. —
(1 a, 4 a) -TOK, r. (förr) spelt. ett slags sällskapsspel med kort. Zeipel Set. 1—2: 219 (1847). Dalin 2: 769 (1855). —
(jfr 4 b α) -TULL. (lill- 1723—1730. lilla- 1658 (: lilla-Tulls-Ordningen). lille- 1675—1842) (†) ”lilla tullen”. Stiernman Com. 4: 134 (1675). KrigVAH 1842, s. 221 (om förh. 1690).
(jfr 1 b δ) -TÅ. minsta tån på foten, den femte i ordningen från stortån. Serenius (1734; under toe). särsk. i mer l. mindre bildl. uttr.; jfr -FINGER a. Alla (som avlade trohetseden) .. svoro så att det gaf Echo nedan i lilltåen. Linné BrefLidbeck 8 (1747). Han var rojalist ända till sin minsta lilltå. Rydin Minn. 354 (1929).
Ssg: lilltå- l. lilltås-nagel. (Jonas var) en sann övermänniska från lilltåsnageln ända upp i den gula kalufsen. Bergman JoH 268 (1926). —
(jfr 1 a β) -TÄRNA, f. l. r. (mindre br.) zool. fågeln Sterna minuta Lin., småtärna. Dalin (1853). —
(jfr 1 b α) -VILDLÖK. [jfr fsv. vilder hwiitlöök] (†) i uttr. vit lillvildlök, växten Allium triquetrum Lin. Rudbeck HortBot. 76 (1685). —
(1 b) -VINGE. zool. på fågel: de på tummen sittande fjädrarna. Linné MusReg. 13 (1754). 3NF 7: 521 (1927). —
(1 b) -ÄNDA, r. l. f., l. -ÄNDE. (lill- 1650 osv. lille- 1651—1682) den mindre l. smalare ändan av ngt; i sht om toppändan på timmer. En 16 alnars stock om 1 1/2 qvarter i lilländan. Johansson Noraskog 3: 52 (i handl. fr. 1650). Numera kan hvar Bonde ställa ägget på lilländan, så väl som sjelfve Columbus. Fernow Värmel. Föret. 8 (1773). HantvB I. 2: 36 (1934).
B († utom i -KATEKES o. -SYSTER): LILLA-BROR, se C. —
-KATEKES, -STUGA, se A. —
(1 a (δ)) -SYSTER. (lill- 1661—1926. lilla- 1794 osv.) om ngns yngre l. yngsta syster; äv. i sg. obest. med best. bet. (numera bl. med förleden lilla-). Jag .. ber farkär ville obesväret hälsa syster Margreta och lillsystern med min tjänst. Ekeblad Bref 2: 268 (1661). När lillasyster fyllde sexton år. Lundquister LivVis. 40 (1922). —
-TULL, se A.
C (utom i -BROR numera i sht bygdemålsfärgat l. med anslutning till LILLA, adj.2 1 a ε): LILLE-BARN, se A. —
(jfr 1 b α) -BINDA, f. (†) växten Convolvulus arvensis Lin., åkervinda. Franckenius Spec. F 1 b (1638). —
-BROR. (lill- 1728—1911. lilla- 1896. lille- 1749 osv.)
1) till 1 a (δ), om ngns yngre l. yngste broder; äv. i sg. obest. med best. bet. (numera bl. med förleden lille-). Kolmodin QvSp. 1: 61 (1732). Jag spelar med Jeanne Marie, leker med lillbror. MoB 7: 21 (1801). Anm. Hos Lind (1749) anföres Lille Broder ss. benämning på dansk man.
2) [jfr nylat. fratres mínores, de mindre l. ringare bröderna, ss. benämning på franciskanerna] (†) till 4 a, om franciskan (minorit). Lundberg Paulson Erasmus 162 (1728). —
-BÅT, se A. —
-FAR. (lill- c. 1670. lille- 1660 osv.)
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. skämts. o. tillf.) till 1 a (δ, ε): smeksamt, om späd gosse. (Jag) hälsar flitigt småsystrarna med lillefar. Ekeblad Bref 2: 183 (1660).
3) [efter motsv. benämning i ry.] till 1 a ε, ss. epitet till l. om ryske tsaren l. andra ryska överhetspersoner. Lillefar tsaren. Langlet Ryssl. 203 (1898). —
-FINGER, -FLÄDER, -FRUKOST, -GAMMAL, se A. —
-JUL, -JULAFTON, se A. —
-KARL, -MIDDAG, -MINSTING, se A. —
(jfr 1 b α) -NATE. (†) växten Potamogeton pusilla Lin., smånate. Liljeblad Fl. 70 (1792). Liljeblad Fl. 104 (1816). —
-STUGA, -SYRA, -TULL, -ÄNDA, se A.
LILLINGEN, sbst. best., m.||ig. (i sht smeksamt) till 1 a (δ, ε): ”lillen” resp. ”lillan”; äv. ss. smeknamn till äldre. Lundquist Profil. 1: 43 (1878, 1884; till äldre person). Och så den allra yngsta, ”lillingen” Märtha. Stiernstedt Mitt 2: 74 (1930).
Spalt L 752 band 16, 1940