| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OKLAR ω3~kla2r, adj. -are. adv. -T.
icke klar.
1) icke ljus l. glänsande l. blank; matt, glanslös, dunkel; särsk. om färg: icke lysande, dämpad, icke ren; förr äv. om föremål som icke utsänder l. reflekterar ngt ljus: mörk; jfr KLAR 1. Helsingius (1587). (Det har bevisats) at Månan af sigh sielff är aldeles mörck och förutan Sohlen dunckel och oklaar. RelCur. 14 (1682). Sätt inga märken på poleringen, den blir så lätt oklar! Östergren (1933). En oklar färg. HantvB I. 1: 324 (1934).
2) icke genomskinlig; grumlig; grumsig; jfr KLAR 2. Oklartt win. VinkällRSthm 1558. En ful grå oklar agat. AnderssonBrevväxl. 1: 290 (1856). Oklart vatten. Hammarström Sportfiske 69 (1925).
3) om himmel l. luft l. väder(lek) l. om dag o. d.: disig; dimmig; molnig; äv. i utvidgad anv., om sikt: icke god, dålig (jfr 6); jfr KLAR 3 b. Helsingius (1587). Kallt. oklart väder. Wallin Bref 310 (1850). Luften var alltför oklar, för att man kunde hoppas få se en skymt af månen. Topelius Vint. III. 2: 13 (1897). Östergren (1933; äv. om sikt).
4) om ton l. röst o. d.: som icke klingar rent; äv.: beslöjad l. ”bruten”; jfr KLAR 5. Drake Töpfer 101 (1850). Andra klassens septimackorder äro .. mera hårda, oklara och mindre användbara. Fröberg Harm. 126 (1878). Med oklar stämma .., t. e. av rörelse. Östergren (1933).
5) om syn l. blick l. tanke l. uppfattning o. d.: icke skarp l. genomträngande l. klarsynt l. redig; oredig; diffus; dunkel; äv. om person l. ”huvud” (jfr slutet) o. d.: som icke tänker skarpt o. redigt, utan skarpsinne l. penetrationsförmåga, svag, klen; jfr KLAR 6. Ett oklart begrepp om Elektriciteternas kemiska inflytelse. Lyceum 2: 133 (1811); jfr 7. Geijer I. 5: 354 (1821; om person). Den .. något oklart tänkta förebråelsen, att (osv.). De Geer Minn. 2: 53 (1892). Siwertz JoDr. 9 (1928; om blick). — särsk. om person: som icke har sin fulla tanke- l. omdömesförmåga (särsk. på grund av berusning o. d.); omtöcknad; äv. i utvidgad anv., om huvud o. d.; jfr KLAR 7. Tavaststjerna Inföd. 170 (1887; om huvud). Ingrid (som hade haft en vision) var så svindlande oklar i hufvudet, att (osv.). Lagerlöf Herrg. 97 (1899).
6) som icke kan tydligt ses l. höras l. förnimmas; äv. om minne l. känsla o. d.: som icke tydligt framträder l. uppfattas o. d.; obestämd, svävande, otydlig, vag; jfr KLAR 8 (a). Hwad oreent och oklart aff een deel, talas plägar, the ther Exempelwijs, mäk för mig .. aff en gammal argh wahne vthsäya. Arvidi 21 (1651); jfr 7. Det jern, som på någon Våg inkommer oklart, och icke nog tydeligen märkt. Bergv. 2: 24 (1737). Ett oklart minne af att han varit der förr. Strindberg AmerHum. 112 (1879). Ett både häftigt och oklart begär efter någonting att tro på. Jonsson 6Amerik. 88 (1942). — särsk. jäg. i utvidgad anv., i uttr. oklart håll, om skotthåll där utsikten hindras: orent håll. Berndtson Jäg. 150 (1926).
7) som icke ger en klar l. tydlig uppfattning l. föreställning om ngt; oredigt tänkt o. uttryckt; svår att uppfatta l. förstå; svårförståelig; tvetydig, dunkel; äv. om sakförhållande o. d.: icke klarlagd, outredd, oviss o. d.; jfr KLAR 9 (c), 10. Hans framställning av händelseförloppet var ytterligt oklar. Han var avsiktligt oklar i sina svar. Oklara regler. Ordet är av oklart ursprung. RA I. 1: 265 (1540). Hans ord .. äro them mörk och oklar. LPetri ChrPina L 7 b (1572). Ingen Domare (skall) .. understå sig at afsäija någon mörck eller oklar Dom. Schmedeman Just. 590 (1669). Vidare var det oklart, om ständerna egde initiativ i alla frågor eller endast i lagstiftningsfrågor. Odhner G3 1: 243 (1885). Hellström Malmros 204 (1931). särsk.
a) (†) om räkenskaper l. räkning o. d.: som icke (tydligt) återger de värkliga förhållandena; oredig; felaktig; jfr KLAR 9 b. G1R 15: 11 (1543). Vthflutne poster, och Error calculi, giör en oklaar rächning. Grubb 527 (1665). Murberg FörslSAOB (1791).
b) (mera tillf.) i uttr. vara på det oklara med, äv. om ngt l. ngn, icke vara på det klara med ngt l. ngn; jfr KLAR 9 e. Ljunggren SVH 4: 11 (1887: med). Alving SvLittH 3: 49 (1932: om sig själv).
c) i utvidgad anv., om person: som icke har ngn klar föreställning l. ngt klart begrepp (om ngt); äv. (mera tillf.): som icke kommit till klarhet om sin livsuppgift l. sin världsåskådning o. d., oviss; äv. i uttr. oklar om l. på ngt; jfr KLAR 9 f. Jag är så missnöjd, så olycklig, så oklar, att jag ej kan finna något lugn, någon ro. Bremer Pres. 165 (1834). NordT 1883, s. 391 (: om sig själf). Han gjorde några slag kring husen, oklar på vad han ville och skulle. Rosén StackRack. 48 (1928).
8) [jfr motsv. anv. i t., ävensom av holl. onklaar] i sht sjöt. hindrad i sin (fria) rörelse; äv. allmännare: som icke fungerar på normalt sätt, satt ur funktion; särsk. om tåg l. kätting l. ankare o. d.: som icke löper (resp. kan hissas) fritt l. obehindrat l. normalt, som trasslat in sig, tilltrasslad o. d.; jfr KLAR 11 (a). SkepCommSkepzb. 1689. Oklar Anckar. Rosenfeldt Tourville 59 (1698). Så att icke seglet blir oklart emot råen. Platen Glascock 1: 57 (1836). Den 16 oktober blefvo pumpar, skot och brassar (på fartyget) oklara. SDS 1899, nr 446, s. 3. Medels torpeden skall (man) kunna öfverföra en lina till det strandade fartyget, utan att denna blir oklar till följd af torpedens roterande rörelse. VL 1901, nr 27, s. 2. En hel flytande arkipelag av gräsöar (kom) drivande med strömmen och gjorde båten oklar. Ruhe Hurley Vild. 170 (1928). — särsk.
a) i sådana uttr. som komma (l. slå sig o. d.) oklar om l. med l. av l. för ngt o. d., om fartyg l. kätting l. segel o. d.: kollidera med l. stöta på ngt l. trassla sig om l. trassla in sig i ngt o. d.; vara oklar för ngt, om kätting o. d.: korsa l. vara intrasslad i ngt; äv. bli(va) oklar (vid sina ankaren), om fartyg: få sina ankaren l. ankarkättingar oklara; jfr KLAR 11 b. Rosenfeldt Tourville 105 (1698). Om det händer at Skeppet blifver oklart vid sina Ankare, då (osv.). FSjöbohm BVägen 49 (1793). Ketting, som kommit oklar om stocken (på ankaret). Ekelöf Skeppsm. 96 (1881). Kettingen är oklar för kabeln. Konow (1887). SD(L) 1899, nr 573, s. 4 (: med). Seglet slår sig oklart af ankarkranen på backen. Stenfelt Skepp. 37 (1903). Smith (1917: Komma oklar för). särsk. (vard., i sht i sjömansspr.) i det bildl. uttr. komma, stundom äv. bli(va) oklar med ngn, om person: komma i krakel med ngn. Carlén Skuggsp. 1: 440 (1861, 1865: blefvo). Den käringen vill jag inte komma oklar med. Engström Milst. 101 (1929).
b) (i fackspr.) om trafikled o. d.: icke fri från hinder; särsk. (o. företrädesvis) sjöt. dels om farvatten: rik på grund o. d., dels om ankarplats: där ett förankrat fartygs ankare(n) kommit oklart (oklara) med ett annat fartygs ankare(n); jfr KLAR 11 c. Hedenstierna FruW 111 (1890; i bild, om järnvägslinje). Slotte Karleb. 54 (1912; i bild, om farvatten). Oklar ankarplats. Ramsten o. Stenfelt (1917).
c) (vard.) bildl. (jfr a slutet), i sådana uttr. som ngn är l. blir oklar, det blir ngns olycka, ngn är l. blir olycklig; i sht i hotelser. Om du det gör, så är du oklar. Dalin (1853).
9) (numera bl. mera tillf.) icke färdig l. redo l. i ordning; särsk. (om fartyg): icke färdig för avgång l. manöver o. d.; jfr KLAR 12 a, b. Murberg FörslSAOB (1791). Runeberg 4: 181 (1833). Skeppet är ännu oklart. Cannelin (1921). — särsk. [jfr 7] (numera knappast br.): varom uppgörelse l. överenskommelse icke träffats l. åvägabragts o. d.; särsk. om fordran: icke reglerad l. betald; förr äv. dels i uttr. det bliver oklart, ss. beteckning för att överenskommelse icke kan träffas, dels i uttr. göra saken oklar, ställa till tvistigheter o. d.; jfr KLAR 12 a ε. 2SthmTb. 4: 109 (1570). Hund E14 15 (1605: gjorde). Så snart jagh mercker, at thet blifver oklart (vid underhandlingarna med danskarna), så (osv.). OxBr. 1: 256 (1624). Jungberg (1873; om fordringar). särsk. i uttr. ngt l. det är oklart emellan ngra o. d., ss. beteckning för att mellanhavanden (i fråga om ngt) mellan ngra äro ouppgjorda l. att ngra icke äro överens (om ngt); jfr KLAR 12 a ζ. Någett fast arf, som them emillen obÿtth och oclart war, vthi ett steenhus och liggiende grundh. 2SthmTb. 4: 430 (1573). Thet war oklart them (dvs. bröderna Isak o. Ismael) emillan när the wexte vp. LBenedicti Lijkpr. 27 (1616).
Spalt O 519 band 18, 1949