| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLEMER l. KLEMMER, m., l. KLEM, sbst.2, m.; best. klemen (Moræus Schonæus 400 (c. 1685)); pl. klemar l. klemmar.
(†) till KLEMA, v. 2: bortskämd l. bortklemad person, vekling; äv.: feg person, ”mes”, ”kruka”. RP 8: 224 (1640). ”En klemmer”, som vill ”vara lat, sofva väl och mycket, äta mycket och dragas med siukdomar”. CFGeijer (c. 1770) hos Dahlgren Carl 51. SvTyHlex. (1851, 1872).
Spalt K 1179 band 14, 1936