| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLINGKLANG kliŋ3~klaŋ2 l. 4~1 (kli`nngklánng Dalin), n. (Rydqvist i 2SAH 12: 342 (1827) osv.), stundom r. (MoB 2: 255 (1809; i bet. 2), Forslund Lee 15 (1905)); best. -et, ss. r. -en.
1) förhållandet att ngt klingar; klang; stundom: klinkande (på piano). Schultze Ordb. 2309 (c. 1755). Får Hon guldets klingklang höra; / Då spetsar Hon sitt Länsmans-öra. Wadman Saml. 2: 157 (1835). Triangelns klingklang användes, såväl piano som forte, uti lekande melodier. Bauck 1Musikl. 2: 274 (1871). Sluta med det där klingklanget! Ni ska väl inte spela klavér hela dan! Blomberg Bab. 33 (1928). — särsk. bildl., om ståtlig l. vacker, men ytlig l. innehållsfattig poesi, granna l. klingande fraser l. rim o. d.; jfr KLINGA, v. 2 c γ. Polyfem I. 8: 2 (1810). Så har .. (Petrarca), fastän emot sin vilja, angifvit tonen till allt det tomma klingklang, som sedermera icke sällan förstört äfven de vackraste gåfvor. Rydqvist i 2SAH 12: 342 (1827). Den svaga svenska lyriken är klingklang och vackert väder. ABrunius hos Asplund o. Silfverstolpe Vers 1: 10 (1922).
-POESI. (-klang- 1857 osv. -klangs- 1865—1876) Tomtebiss. 1857, nr 5, s. 4. Wrangel Dikten 157 (1912).
B: KLINGKLANGS-POESI, se A.
Spalt K 1232 band 14, 1936