| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLINGA kliŋ3a2, v. -ade; l. (numera företrädesvis i poesi o. vitter stil) klang klaŋ4, klungo kluŋ3ω2, klungit kluŋ3it2, klungen kluŋ3en2 (pr. ind. sg. klingar Job 39: 28 (Bib. 1541) osv.; klinger L. Paulinus Gothus MonTurb. 237 (1629), Lind 1: 1061 (1749). imper. sg. klinga Wallin Vitt. 1: 197 (1809) osv.; kling JLillienstedt (1675) i FoU 20: 394, Dens. Christus B 3 b (1694). ipf. ind. klingade Petreius Beskr. 2: 113 (1614) osv.; klang Kolmodin QvSp. 1: 62 (1732), Moberg Rosell 331 (1932); pl. klungo Geijer Skald. 17 (1811, 1835), Rosen Faun. 24 (1927). ipf. konj. klunge Wirsén Sång. 114 (1884), PT 1913, nr 156 A, s. 3. sup. klingat OPetri 1Post. 71 b (1528) osv.; klungit Sundén (1886; angivet ss. sällsynt). Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form); klunget Lind (1749). p. pf. klungen Kullberg Dikt. 18 (1847, 1850), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)). vbalsbst. -AN (†, OPetri PEliæ a 1 b (1527)), -ANDE, -NING (numera knappast br. utom i bet. 5 c, Lind (1738), Eneberg Karmarsch 2: 718 (1862; i bet. 5 c)).
— jfr AN-, BORT-, EFTER-, FORT-, FRAM-, FÖR-, GENOM-, HÄN-, SAM-, SAMMAN-, SÖNDER-, UPP-, UT-, ÅTER-KLINGA m. fl., ävensom FULL-, SILVER-, SKÖN-, VÄL-KLINGANDE, p. adj. m. fl.
1) om föremål som gm slag l. på annat sätt bragts att ljuda: avgiva ett rent (o. starkt l. fylligt l. högt) l. musikaliskt ljud; tona. Hes. 21: 15 (Bib. 1541). Du stigh så lätt för höga loffts broo / lätt icke sporrer klinga. Visb. 2: 293 (c. 1600). Takskiffer är den hårdaste och klingar som ten, då man holler honom för nagelen och slår på honom. Linné Stenr. 30 (c. 1747). Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark med hof. Tegnér (WB) 5: 127 (1820). Svärdet hade en så underlig egenskap, att det klingade högt, hvarje gång .. (svärdets ägare) blef vred. SvFolks. 21 (1844). Tuffen .. klingade för hammarslagen. Hedin GmAs. 2: 267 (1898). Nycklarnas klingande hade väckt honom. Böök ResSv. 65 (1924). — särsk.
a) om (del av) musikinstrument, bjällra, klocka o. d.; stundom (i vitter stil) med innehållsobj.; äv. mer l. mindre bildl.; jfr 5 a. En clingande biälra. 1Kor. 13: 1 (NT 1526; Bib. 1917: en klingande cymbal). Up, stöter i Basun, och låter Stränger klinga. Frese VerldslD 1 (1715, 1726). Harpan i .. (Davids) hand klingade högre, renare toner. Wallin Rel. 1: 378 (1825). Hennes själs strängar klingade matta, vemodiga ackorder. Rydberg Frib. 181 (1857, 1866; uppl. 1877: klingade i). Det var en söndagsmorgon. Kyrkklockorna klungo till ”förstgångsringning”. Lönnberg Skogsb. 161 (1881). Det allra uslaste klaver klingade starkt och rikt, bara han rörde vid tangenterna. Lagerlöf Troll 2: 8 (1921). — särsk. mil. i uttr. med (stundom under) klingande spel, med (under) musik (av blåsinstrument o. trumma); numera nästan bl. i uttr. med flygande (stundom blottade) fanor (stundom standarer) och klingande spel; jfr FANA 1 a. Bakefter marcherade Lif-Gardet til fot med klingande Spel och utslagne Fanor. HC11H 6: 45 (c. 1700). På inre Borg-gården (stod) en Bataillon Grenadiers med flygande Fahnor och klingande spel. Nordberg C12 1: 586 (1740). Med blottade fahnor eller standarer och klingande spel. TjReglArm. 1858, 2: 230. Östergren (1930).
α) i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr β). Klingande mynt, mynt präglade av guld l. silver; äv. allmännare: mynt (i motsättning till sedlar). Klingande valuta, valuta bestående av klingande mynt. HdlÅgerupArk. 14/7 1779. Hade jag pengarne sjelf, så skulle Ni få dem alla i klingande mynt. Envallsson Procent. 28 (1786). Handeln afstadnade och klingande mynt försvann (under K. XII); en kopparplåt började att visas som en rikedom. HSH 7: 212 (c. 1800). HågkLivsintr. 7: 133 (1926).
β) mer l. mindre bildl., i uttr. som beteckna pänningar l. mutor l. bestickning l. att det finnes pänningar att förtjäna o. d.; ofta i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr α). Klingande argument, skäl. Tå Dommaren eller Advocaten hörer Penningen klinga eller röra sigh, tå (osv.). Schroderus Waldt 63 (1616). Haar man dhet som klinger, man får fulle dhen som springer. .. (dvs.) Dhen som haar wärd, han får fulle Swärd. Grubb 313 (1665). Patkul förmådde .., till en del med klingande skäl, de .. littauiske stormännen att .. jämte August och tsaren ingå en formlig tripelallians. Hjärne K12 219 (1902).
c) om glas. — särsk.
α) om dryckesglas o. d.; ofta med tanke på det ljud som uppstår, då man knackar på ett glas för att äska ljud l. då man vid skålande stöter glasen mot varandra; jfr 5 b. Lundberg Paulson Erasmus 30 (1728). Inne .. klingade glasen, .. allt under ackompanjemang af skämt och prat och glädtighet. Lundgren Res. 192 (1852). Men tyst, nu klingar ett glas där ute, och alla resa sig, då talet för damerna fyras af. Lindqvist Stud. 120 (1906).
β) om fönsterruta o. d.: klirra; äv. (numera mindre br.) närmande sig l. övergående i bet.: (med ett klingande ljud) spräckas l. splittras (på grund av stenkastning o. d.). Remmer Theat. 1: 70 (1814). Vilda skrik från gatan. Förräderi! Förräderi! Några rutor klinga. Atterbom LÖ 2: 274 (1854). En dof, aflägsen knall skakade luften, så att alla fönsterrutor klingade. Cederschiöld Riehl 2: 36 (1878). Heidenstam Karol. 1: 57 (1897).
d) (i poesi l. vitter stil) om vatten i rörelse: klucka, porla, sorla, ”sjunga”; äv. med innehållsobj. Böljorna sjunga åter sin sång, / Och klinga: till sjöss, till sjöss! Geijer Skald. 8 (1811, 1835). En vaggsång klang den undersamma våg. CFDahlgren 1: 208 (1819). Där bäcken sorlar i sakta klingande kaskader förbi den ensamma kvarnen. Johanson SpeglL 28 (1911, 1926).
2) om ljud l. röst o. d.: ljuda rent (o. starkt l. fylligt l. med en hög ton) l. på ett musikaliskt sätt; tona; äv. allmännare: ljuda, höras, särsk.: framträda för uppfattningen (så l. så), ljuda l. tona (så l. så); äv. (i poesi) med innehållsobj.; äv. opers. Lucidor (SVS) 304 (1673). Väl klingar sången i Frithiofs sal, / och skalderna prisa hans ättartal. Tegnér (WB) 5: 26 (1825). Hans stämma, följd af ekon, mägtig öfver hären klang. Rydberg Dikt. 1: 32 (1876, 1882). Klinge från fjerran strand / Lärksång dig bud ibland / Att det fins ett förlofvadt land. Gellerstedt 2Dikt. 123 (1881). Fjärmare klingar den höga sopranen, / vallar och går och går vilse i vall. Fröding Guit. 25 (1891). Det klang av glada skratt i skumma gränder, / där män och kvinnor gingo par om par. Ekelund TidÅr 43 (1919). Luften vart också mera lydd, rösterna klungo skarpa och skallande. Wester Reymont Bönd. 2: 11 (1924). (†) The ord som vtwartes clinga for öronen. OPetri Sal. E 3 a (1535). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i fråga om vissa subjektiva (sjukliga) hörselförnimmelser av klingande ljud: ”ringa”; jfr 3 slutet. Dät klingar i öronen. Schultze Ordb. 2307 (c. 1755). Det klingar för öronen. Lindfors (1815). (Patienten har) Gikt i axlar och hals, klingande för öronen. LGBranting 2: 69 (1840).
b) i p. pr. i adjektivisk (o. adverbiell) anv. (jfr c γ): som ljuder rent (o. starkt l. fylligt l. med en hög ton) l. på ett hurtigt l. musikaliskt (välljudande) sätt; ofta (i sht i vitter stil) om språk, vers o. d.: välljudande, klangfull. Ett klingande skratt, ett (hjärtligt o.) klart (o. högt) ljudande skratt. Siunger wel på strengespell medh klingande liwdh. Psalt. 33: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: spelen skönt med jubelklang). (Skaldestycket är) tonande som musik med de mjuka, klingande stanserna. CAKullberg i 2SAH 41: 81 (1866). Hon skrattade, klingande, musikaliskt. Hedenstierna FruW 34 (1890). Hon tyckte väl att det lät så bra, / när någon gäckande hjärteklämma / slog upp ett klingande hahaha. Fröding Guit. 61 (1891; i fråga om eko). På klingande savolaksiska. TurForskn. 3: 132 (1918). — särsk.
α) språkv. om språkljud: vid vilket stämbanden frambringa en ton; som tonar (på grund av regelbundna, periodiska svängningar i stämbanden); tonande; jfr PERTONERAD. Swedberg Schibb. 64 (1716). Sådana språkljud .. som .. äro klingande, d. v. s. fordra röstbandsklang. Wulff Värsb. 7 (1896). TurÅ 1933, s. 208.
β) (†) i uttr. klingande dikt, om dikt (sonett) vari rimmet spelar en mera framträdande roll; jfr KLING-DIKT. Sonnet .. bemärker på wårt Swenske Språk så mycket som en klingande Dicht. Arvidi 137 (1651).
c) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. Huadh som prophetenar predicade, thet haffuer icke klingat offuer hela werldena. OPetri 1Post. 71 b (1528). Hela mitt lifs längtan och trånad klingade inom mig med häftiga, rena, lyckliga tonfall. Atterbom Minn. 384 (1818). Hvar vettenskapen forskar, sången klingar, / der se vi Hans (dvs. G. II A:s) förtjenst. Tegnér (WB) 7: 7 (1832). Hjärtat kan sjunga och spela, så att det klingar musik af en människas hela varelse. Söderblom StundVäxl. 1: 51 (1904, 1909). — särsk.
α) (†) i uttr. låta ngt klinga, skryta av ngt. Någre läto klinga sin flit, sina dryga arbeten. Dalin Arg. 1: 131 (1733, 1754).
β) göra ett (så l. så beskaffat) intryck, ”låta”, förefalla, te sig (så l. så). Brenner Dikt. 1: 187 (1713). Fackmessigt ”klingande” phraser. THästv. 1870, s. 85. Vi tro det knappt — det klingar som en saga / Att väldiga vi varit, vi, de svaga. Snoilsky i 3SAH 8: 39 (1893). Bakom dessa falskt klingande utrop låg naturligtvis en blott alltför äkta smärta. Bergman JoH 265 (1926). (†) Magliabechi nampn klingar stort (dvs. är berömt) uthom landz. SvBrIt. 1: 20 (c. 1700). — särsk. (numera mindre br.) i uttr. klinga (så l. så) i (uti) ngns öron l. öra, förr äv. ngn i (uti) öronen. Thenna wijsa (dvs. ett visst uttalande) klingade intet synnerligen wäl vthi the stora Knäsers och Bajorers öron. Petreius Beskr. 2: 113 (1614). Hwilket skal klinga mångom fast sälsampt och fremmande vthi öronen. Schroderus Urs. B 2 a (1626). Kanslerns svar .. kan icke hafva klingat väl i konsistoriets öra. Annerstedt UUH II. 1: 126 (1908).
γ) låta bra l. ståtligt l. förnämt; numera bl. om namn l. fras o. d.; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr b); förr äv.: göra sig, ”låta något”. Ty thet vthi ingen måtto klinga skulle, ther en, som ännu redo på en Kiäpp, Gudz Ståthållare heeta wille. Brask Pufendorf Hist. 432 (1680). Then äldre (kyrkklockan) hafwer wid senare omgjutningen fått behålla sin gamla klingande öfwerskrift. Peringskiöld MonUpl. 206 (1710). Klingande tittlar antogos (under Johan III:s tid). En högre embetsman lät kalla sig Eders Herradöme. Fryxell Ber. 4: 76 (1830). Klingande fraser. VexjöLT 1842, nr 29, s. 3. Ett namn, som klingar. Östergren (1930).
3) (i sht i poesi o. vitter stil) vara fylld av klang; ljuda l. genljuda (av ngt); äv. bildl. Af vapenbrak de dystra hvalfven klungo. Geijer Skald. 17 (1811, 1835). Alla salar / Af vaxljus glänste och af cittror klungo. Hagberg Shaksp. 7: 40 (1849). Då klang luften af glädje. Vinterg. 1894, s. 30. Jag hör hur af sånger rymden klingar. Larsson Vandr. 27 (1909). — särsk. [jfr t. mir klingen die ohren] (numera knappast br.) i uttr. öronen l. ngns öron klinga, det ringer för öronen (på ngn); jfr 2 a. Om Öronen susa och klinga .., må man vplåta Hufwud ådran. Månsson Åderlåt. 9 (1642). Schultze Ordb. 2307 (c. 1755).
4) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr SJUNGANDE, p. adj.] i p. pr. i adjektivisk anv., bildl.: briljant, klar, glänsande o. d.
a) om (släd)före: varpå slädarna glida lätt, briljant; ofta med tanke på hög, klar luft (o. bjällerklang). A(nno) 1600 .. war en ganska kåll wår, och om Påskan, som war then 23 Martij, war klingande före, både öfwer kiärr och sjögar. Ahlquist Öl. 1: 356 (cit. fr. 1600). Det var .. ett klingande före. Nordström Sven 129 (1929).
b) (i vitter stil) om färg l. luft: lysande, glänsande, klar, hög (se HÖG, adj. 3 h, 8); ofta ss. adv. med förstärkande innebörd. Jag tycker om att i den klara klingande luften ligga lugn som en daggdroppe på .. gräsmattan. Lundgren MålAnt. 3: 205 (1873). Luften var så klingande klar att man kände sig som i en ny värld. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 269. Denna korpsvarta sammetsbarett med en klingande cinoberröd fjäder uti. Bergh Konst 137 (1898, 1908). De klingande klara färgerna. Böök ResSv. 139 (1924).
c) i annan anv.; numera bl. (i Finl.) i uttr. (ett) klingande huvud, (ett) briljant huvud. En fin gentleman, hvilken troddes med sitt klingande hufvud gå långt. Topelius Vint. II. 2: 189 (1882). Tavaststjerna Aff. 64 (1890). jfr Bergroth FinlSv. 200 (1917). — särsk. i numera obr. anv. (Barnen) ”höllo till godo” med den allra mest klingande aptit i verlden. Knorring Skizz. I. 2: 81 (1841). 75,000 Rdr banko för A. B. är en klingande affär. NVexjöBl. 1851, nr 34, s. 2.
5) (numera föga br.; se dock b o. c) (gm att försätta en l. flera ljudkällor i vibration) åstadkomma ett ljud av tonande karaktär; särsk. i förb. med prep. med: bringa (ngt) att klinga (i bet. 1), ringa l. skramla med (ngt). (Prästerna) rökte medh rökelsekaret, och klingade (skallrade) mz Cymbaler, biellror, skällor, och små skramlor. Schroderus Comenius 643 (1639). Ger hon en allmosa, klingar hon med de stora slantarna för att känna, att de finnas kvar. Hallström Sparfv. 176 (1903). — särsk.
a) i fråga om musik l. sång: spela; sjunga; ofta om fågel; äv. bildl.; numera bl. (ngn gg i poesi) med innehållsobj.; förr äv. med indirekt obj.; jfr 1 a. Speler Herranom medh trummor, och klinger honom medh cymbaler. Judit 16: 1 (Bib. 1541). Stighlitsan Quittrar och Liufliga klinger. Visb. 1: 323 (c. 1620). (Festen firades) medh liuffwligh speel, music och klingande medh cymbaler, puker och trumpeter. Bolinus Dagb. 25 (1667). Vaknen tidigt, då lärkan / Klingar sitt jubel i skyn. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). Starrblind är du (öde!), mena de forntidsvise; / är du stendöf äfven, o herrskarinna, / dristar slafven klinga ditt lof på lyrans skälfvande strängar. Rydberg Dikt. 2: 108 (1863, 1891).
b) (fullt br.) i fråga om åstadkommande av klingande ljud i ett dryckesglas, i en bål o. d. gm att man stöter ett annat föremål däremot; jfr 1 c α.
α) i fråga om äskande av ljud (då ngn skall hålla tal, utbringa en skål o. d.). (Ma chère mère) klingade .. med knifven mot sitt glas. Bremer Grann. 1: 123 (1837). Någon klingar i bålen derinne, och vi måste gå in och höra efter hvad som är på färde. Quennerstedt Smål. 71 (1891). Biskopen klingar med gaffeln mot glaset. Fröding NDikt. 130 (1894). SvD(A) 1933, nr 54, s. 12.
β) vid skålande åstadkomma klingande ljud (med glasen som stötas ihop med hvarandra); vanl. övergående i bet.: skåla (med ngn), stundom: (i samband med skålande) dricka (för ngn). Ja för Manasses fru / Vi klinga, jag och du. Bellman (BellmS) 2: 96 (c. 1767, 1791). Säg, ges det läckrare och angenämare tidsfördrif til i verlden än at klinga med Bröderna? Envallsson Niugg 18 (1784). Svensk! fatta glaset i din hand, / Och klinga med Amerikanarn / För fadren af hans fosterland (dvs. Washington). Wallin Vitt. 2: 159 (1837). Otto och Star klinga i Cederlunds punsch. Hedenstierna FruW 97 (1890). Klingom bröder, sa krögarn. Ström Ordstäv 77 (1929). — särsk. (†) med obj. betecknande ”skål” l. ngn l. ngt för vilken (vilket) man dricker en skål. Alla Bröderna / Klinge dens ära, / Som plantat drufvorna. Bellman 1: 237 (1787). Klingom skålen / För vår moderna Smaklöshet! AJourn. 1815, nr 7, s. 1. Att vid dinéen .. / Vårt återseende klingas må. CFDahlgren 1: 112 (1832). Klinga brorskålar. Topelius Vint. I. 1: 318 (1860, 1880).
c) (i fackspr., fullt br.) bringa (ett guld- l. silvermynt l. ett ämne till ett dylikt mynt) att ljuda för att av klangen bedöma, om ngt fel i metallmassan förefinnes. Eneberg Karmarsch 2: 718 (1862). 2UB 6: 632 (1904).
1) (i poesi, föga br.) till 1 a; om musikinstrument: börja klinga. Hur härligt, när de (dvs. strängaspelen) klinga an. Bergman MedeltPoesi 175 (1899).
2) (†) till 5 b β: stöta ihop glasen (för att skåla). Bröder! .. / Klingom an! CFDahlgren 1: 292 (1835). —
KLINGA EFTER10 32, äv. 40. särsk. (i vitter stil) bildl., till 2 c: fortsätta att ljuda l. tona efteråt (i ngns inre). Dina ord klinga efter länge i min själ. Börjesson C12 19 (1858). jfr EFTERKLINGA. —
KLINGA FRAM10 4. (i vitter stil l. poesi) till 2; om ljud: (plötsligt) börja tona l. klinga, framträda, göra sig märkbar; vanl. bildl. Atterbom SDikt. 2: 3 (1810, 1838). Att .. (Goethe) var lärjunge till Spinoza gjorde han ingen hemlighet av, och det klingar fram i många av hans yttranden. Böök 4Sekl. 59 (1928). —
KLINGA MED10 4. deltaga i ngts klingande l. tonande.
2) till 2; om ton, röst o. d.; ofta mer l. mindre bildl. PT 1897, nr 247 A, s. 3. Att hans röst icke längre klingar med i den allmänna stämkonserten. Hedberg Mann Budd. 2: 253 (1904). —
KLINGA TILL10 4. till 1 (o. 2): (plötsligt) börja klinga l. tona; dels om ljudkälla, dels opers.; äv. bildl. Klockan klingade till. Det klingar till af bjällror bakom dem. Hallström Brilj. 174 (1896). Berg Germ. 17 (1916; bildl.). —
1) (i poesi l. vitter stil) till 2; om röst, ton, sång o. d.: stiga klingande uppåt. Ur daln, där nyss vi stodo, / I täflan klinga opp / Två glada barnaröster / Mot oss på kullens topp. Snoilsky 5: 86 (1891, 1897). Hansson Kås. 104 (1897).
2) (†) bringa (ngt) att klinga l. tona; jfr KLINGA, v. 1 a, 5 a. Bacche, nu war genial! Kling vp sorgdrifwande stränger. JLillienstedt (1675) i FoU 20: 394.
3) (†) om fågel: börja sjunga, stämma upp; jfr KLINGA, v. 5 a. Kling op du Näcktergal. Lillienstedt Christus B 3 b (1694). —
1) till 1; om ljudkälla: upphöra att klinga l. tona. Håll din tunga till dess Ave-Maria-klockan klingat ut i morgon afton. Nicander Hesp. 69 (1835).
2) till 2; om ljud l. röst o. d.
a) upphöra att tona l. klinga; ofta bildl. Glädjeropen, liksom klagoljuden, / .. / De ha tystnat, de ha klingat ut. Böttiger 1: 173 (1850, 1856). SvD(A) 1930, nr 228, s. 26.
b) utmynna l. övergå (i ngt); vanl. bildl. Det motiv, som i tredje samlingen (av Snoilskys dikter) slagits an med ångest och oro, klingar här ut i missmod och resignation. Böök SvStud. 187 (1913).
c) klinga l. tona utan att avbrytas (i förtid); klinga till slut; vanl. bildl. Låt hvarje vers klinga ut, så att åhörarne tydligt förnimma, hvar den ena slutar och den andra börjar. Svahn LbMuntlFöredr. 227 (1903). Stagnelius’ dikt är framför allt suggestiv: en enda anslagen ton får klinga ut extatiskt och trånande. Böök SvStud. 58 (1913).
d) tonande framkomma (ur en ljudkälla); klinga fram; ofta bildl.: göra sig märkbar, komma till uttryck. Förr än ur strängarne till slut / Den fulla tonen klingar ut. CVAStrandberg 3: 226 (1854). På detta sätt (dvs. gm upprepning) får känslan fullare och rikare klinga ut. Wrangel Dikten 114 (1912).
(1) -KALK. geol. benämning på en i Dalarna förekommande, nästan fossilfri kalksten, som vid slag ger ifrån sig ett klingande ljud. SvGeolU C 57: 22 (1883). BonnierKL Suppl. (1929). —
(2 b β) -RIM. [efter ä. t. klingreim o. holl. klinkrijm] (†) = -DIKT. Fyra Kling-Rijm eller Sonnetter. Dahlstierna (SVS) 144 (1698). —
(1) -STEN. [jfr t. klingstein; efter eng. clinkstone] (föga br.) ett slags grön l. gulgrå, tät vulkanisk bärgart (av sanidin, nefelit o. augit), som vid slag ger ifrån sig ett klingande ljud; ”fonolit”. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 204. BonnierKL 4: 322 (1924).
Spalt K 1225 band 14, 1936