| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (numera föga br.) (fortsätta att) ljuda (med en svagare ton l. klang), sedan den egentliga tonen l. klangen upphört; genljuda, återljuda; jfr EFTERKLANG 1. Schultze Ordb. 2310 (c. 1755). (Piano-)Strängarnas efterklingande. Uppf. b. 2: 501 (1873). — bildl. (jfr EFTERKLANG 2). ”Vanity fair” .. ådrog .. (Thackeray) länge efterklingande beskyllningar för cynisk pessimism. NF 16: 119 (1891).
2) (föga br.) om språkljud: följa ss. (ett) biljud, bilda ett efterslag (till ett annat); jfr EFTERKLANG 4. Det ursprungliga l-ljudet (har) småningom blifvit bortnött och liksom bortsmält i det efterklingande j-ljudet. Olde Fr. spr. 15 (1843; i fråga om det muljerade l-ljudet i fr.).
3) (†) bringa (ngt) att l. låta (ngt) genljuda l. återljuda, återgiva, ekomässigt upprepa (ett ljud o. d.); eg. o. bildl. (Himlens) strängspel efterklingas i min barm. Atterbom LÖ 2: 160 (1827). Hon .. ropade: ”Julius! Julius!” — Intet återsvar mer än genljudets, som efterklingade ”Julius! Julius ..”. C. F. Dahlgren 4: 208 (1831).
Spalt E 154 band 7, 1917