Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄLA ɟä3la2, v.2 -ade ((†) p. pf. keld TByggn. 1859, s. 20). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(kel- 1859—1923. kell- 1655 (: Kellhöfflar). kjel- 1857 (: kjeljern)—1889. kjäl- (kiäl-) 1797 (: kiäl-hyflar)—1833 (: Kjälhyfvel). käl- 1667 (: Kälhöflar) osv. tiel- 1705 (: Tieljärn). tiäl- 1673 (: Tiälhöflar)—1705 (: Tiälhöflar). tiäll- 1705 (: Tiäll Höflar))
Etymologi
[efter t. kehlen, göra en hålkäl, avledn. av kehle (se KÄL, sbst.3)]
(i fackspr.) förse (listvärk l. dyl.) med hålkäl l. en l. flera halvrunda insänkningar; äv.: framställa (hålkäl l. dyl.) medelst kälapparat. Palmstedt Res. 27 (1778). Den med kjelade ränder försedda sidan. Eneberg Karmarsch 1: 138 (1858). Öfverstycket (i en fönsterkarm) kälas sällan. AHB 116: 21 (1883). Kelade och spontade bräder. LB 3: 684 (1906). HantvB I. 2: 213 (1934). — jfr AV-, URKÄLA. — särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv. Eneberg Karmarsch 1: 138 (1858). Det med kälningar .. (m. m.) sirade skrinet. Wistrand NordMAllmog. 54 (1909). HantvB I. 1: 291 (1934). särsk. i utvidgad anv., om det parti av en tallrik som bildar övergången från den högre liggande brädden till den lägre inre bottnen (”spegeln”). I kälningen (på en viss tallrik finns) en blå rand med rutmönster och blommor. Stråle RörstrH Bih. 16 (1879).
Särsk. förb. (i fackspr.): KÄLA UR10 4. = KÄLA, v.2 Lundell (1893).
Ssgr (i fackspr.; jfr ssgr under KÄL, sbst.3): KÄL-APPARAT. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 44. —
-HYVEL. [jfr t. kehlhobel] BoupptSthm 26/1 1655. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 49. —
-JÄRN. jfr -HYVEL. Grundell UnderrArtill. 221 (1705). —
-STAMP, r. l. m. Klint (1906). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 108.

 

Spalt K 3611 band 15, 1939

Webbansvarig