Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄL ɟä4l, sbst.3, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(ke(h)l 1673 (: Holl Kehler, pl.)—1906 (: hålkel). kjel 1859 (: kjellist). kiäl 1752 (: hålkiäl). käl 1805 osv.)
Etymologi
[av t. kehle, strupe, ”käl”, av germ. kelōn-; besläktat med KÖL o. stammen i KÄLKE. — Jfr KEL, sbst.1, ROTGEL]
(i fackspr.) hålkäl; äv. allmännare, om urtagning, urholkning, ränna o. d. (i trä, sten l. metall). Sturtzenbecher (1805). Han har .. huggit en djup käl i stenen. Lo-Johansson Hist. 19 (1928).
Ssgr (i fackspr.; jfr ssgr under KÄLA, v.2): KÄL-FORMIG. Cnattingius 65 (1875, 1894). —
-LIST. [jfr t. kehlleiste] profilerad trälist med en l. flera halvrunda insänkningar. Brunius Metr. 64 (1836). SvSkog. 772 (1928).

 

Spalt K 3610 band 15, 1939

Webbansvarig