Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄLKE ɟäl3ke2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i vissa trakter, i sht i Finl.) KÄLKA ɟäl3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er SthmTb. 19/3 1565).
Ordformer
(kiälk- (kielk-, kj-) 1593—1800. kälk- (kel(c)k-, källk-) 1529 osv. tjälk- (tjelk-, ti-) 1738—1809. käälike 1567. -e 1538 osv. -a, oblik form 1562—1823; -a nom. c. 1635—1916)
Etymologi
[fsv. kiælke; jfr d. kælke, nor. kjelke, isl. kialki; avledn. av stammen i KÖL (o. urspr. betecknande kälkmedarna)]
1) fordon bestående av två parallellt ställda medar med överbyggnad som utgöres av ståndare (”fjäten”) o. ”bank(ar)” (se BANK sbst.2), vanl. avsett att användas vid snöföre; särsk. om dylikt fordon, antingen användt vid timmertransport (”timmerkälke”) l. avsett att anbringas under ett (fyrhjuligt) åkdon i st. f. ett hjulpar. Ett par kälkar, om två (med varandra sammankopplade) kälkar som användas tillsammans t. ex. vid timmertransport l. ss. underrede till åkdon (i st. f. hjul), parkälke. HSH 37: 3 (1529). Att .. få draga sigh hem Bränsle med een Kälka. Verelius 5 (1681). De mest användbara forslingsmedel (vid timmertransport) i skogen äro kälkar. UB 3: 424 (1873). En .. kupévagn med tillhörande kälkar. LdVBl. 1887, nr 5, s. 1. — jfr ARBETS-, BAK-, DRAG-, FRAM-, HÄST-, IS-, KORT-, LÅNG-, SKID-, SKOGS-, TIMMER-, VAGNS-KÄLKE m. fl. — särsk. i oeg. anv., om (del av) redskap l. dyl. som liknar en kälke. JernkA 1838, s. 120 (om borrkälke). Kälke för transport av papperet inom torkhuset (vid pappersbruk). Ambrosiani DokumPappersbr. 370 (1923). — jfr BORR-, KARUSELL-KÄLKE.
2) [eg. specialfall av 1] (mindre) (drag)kälke använd i sht vid sport l. lek. Åka kälke, förr äv. åka på kälke, särsk.: fara med en dylik kälke utför en backe, åka kälkbacke. KundgiörÅkKiälck. 1742, s. 3. Åka på kälke. Weste FörslSAOB (1823). Ingen vill draga kälkan upför backen, men alla vela gerna åka utföre den. HLittSt. 1: 357 (1823). Balck Idr. 3: 95 (1888). (Jag) tog min kälke i snöret och sprang hem med den. Söderberg Hist. 236 (1927). — jfr BARN-, BOBB-, SLÄNG-KÄLKE.
Ssgr: A: (1, 2) KÄLK-ANDRA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) träskoning (l. järnbeslag) under kälkmed; jfr -ÅNDRA. Dahlman Humleg. 79 (1748). BoupptRasbo 1764. —
(2) -BACKE. använd för kälkåkning. Åka kälkbacke. Weste FörslSAOB (1823).
Ssgr: kälkback(s)-åkande, n.
-åkning. TIdr. 1883, s. 95. —
(1) -FORDON~20 l. ~02. fordon som går på kälkar (i st. f. hjul). SFS 1917, s. 1682. —
(1) -HANK. (kälk- 1748. kälke- 1756) (i vissa trakter) ring l. dyl. (se HANK, sbst.1 1) vari draganordningen till en (arbets)kälke fästes. Hallman Blacksta 29 (1748). Boije Landth. 347 (1756). —
(1, 2) -MED, r. l. m., äv. -MEDE. (kälk- 1769 osv. kälke- 1756) med till en kälke. Boije Landth. 348 (1756). BoupptRasbo 1769. Ymer 1935, s. 119. —
(1) -RACK. (fyrsitsigt) fordon bestående av en slädkorg som vilar på en parkälke. DA 1793, nr 1, s. 3. NDA 1867, nr 274, s. 4. Klint (1906). —
(1, 2) -SKENA, r. l. f. (kälk- 1800. kälke- 1567) (metall)-skena varmed en kälkmed skos. ArkliR 1567: 23 (1567). BoupptVäxjö 1800. —
(1) -SKRINDA. skrinda vars underrede utgöres av en (par)kälke. Sundén (1886). —
(1, 2) -STAKE. (kälk- 1756 osv. kälke- 1896) särsk. om ståndare (”fjäte”). Brauner Bosk. 112 (1756). Engström Glasög. 139 (1911). —
(1) -VAGN. vagn vars hjul ersatts med kälkar. Tersmeden Mem. 4: 39 (1748). —
(2) -ÅKARE. person som ”åker kälke” (i kälkbacke). Arno 8 (1823). —
(2) -ÅKNING. jfr -ÅKARE. DA 1824, nr 1, s. 5. —
(1, 2) -ÅNDRA. (kälke-) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -ANDRA. Boije Landth. 348 (1756).
B (i vissa trakter): KÄLKE-HANK, -MED, -SKENA, -STAKE, -ÅNDRA, se A.

 

Spalt K 3612 band 15, 1939

Webbansvarig