Publicerad 1939 Lämna synpunkter KÄKTA, v. Ordformer (käckt- 1641—1652. käkt- 1640— c. 1755) Etymologi [besläktat med KÄKA, v.2] (†) om gås: kackla. Linc. (1640; under gingrio). Schultze Ordb. 2097 (c. 1755). Spalt K 3610 band 15, 1939 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se