| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄNGA ɟäŋ3a2, äv. (i sht i södra Sv. o. där nästan alltid) 40, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Swedberg Ordab. 616 (handskr. 1722: Kengar; sannol. dock felskrivning för sg.-formen Kenga, vilken förekommer på motsv. ställen i handskr. 1724 o. 1732)); äv. (i sht handel.) KÄNG ɟäŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -er (i ä. språkprov möjl. att hänföra till sg. känga).
skoplagg med (vanl. jämförelsevis kort) skaft försett med sprund (som sammanhålles gm snörning l. medelst knappar l. spännen o. d.) l. resårer (i sidorna); särsk. (sannol. urspr.) om vissa norrländska skodon med korta skaft (kängskor), delvis av annan typ; jfr PJÄXA. Ta på sig, dra på, snöra, knäppa kängorna. Swedberg Ordab. 616 (1722). Så snart jag kom in uti Västerbotn, såg jag alt folket hafva på föttren ett slags skor, Kängor kallade. Linné Skr. 5: 31 (1732). Finnars och Norrlänningars Kängor. 1Saml. 4: 405 (1774). Då Kiengor nästa år i stället för Skor bestås. Årstr(KrigA) 1778, nr 2059 b, s. 3 (i fråga om militär utrustning). Laura tog sig .. ett par grofva, bastanta känger. Knorring Förh. 3: 233 (1843). Wägner Norrt. 8 (1908). — jfr BARN-, BLANKLÄDERS-, BOXKALV(S)-, DAM-, FOTBOLL(S)-, HALV-, HERR-, KNÄPP-, LACK-, MARSCH-, NORRLANDS-, RESÅR-, SKID-, SNÖR-, SPORT-, TYG-KÄNGA m. fl. — särsk.
a) (†) i allmännare anv., i pl.: skodon? Ty man icke haffver hafft här så månge penningar udi förråd der med man hafver kunet krigzfolkett medh någre känger till deres opryckning försörgie. OxBr. 5: 175 (1622).
b) (starkt vard.) i utvidgad anv.: spark, slag; äv. bildl.; särsk. i uttr. ge ngn, få (sig) en känga. Strindberg Fagerv. 306 (1902). Han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås — ibland .. gaf han henne en känga. Engström Glasög. 157 (1911). (Artikelförf.) passade på att ge hela kvinnokönet en känga. STSD(A) 1937, nr 37, s. 9.
-KNÄPPARE, r. l. m. redskap (skaft med krok) för knäppning av knäppkängor, knäppkrok. Björkman (1889). —
-SKO, r. l. m. (i sht i vissa trakter samt mil.) av befolkningen i vissa delar av Norrland brukad typ av skodon utan klack, vars ovanläder är fäst vid sulans uppböjda sidokanter o. som fasthållas på foten med band som lindas om benet; äv. om vissa andra typer för vilka dessa norrländska kängor varit förebild. Högström Lapm. 148 (1747). Kängskor af modifierad norrlandstyp med skoband. NDA 1914, nr 90, s. 5.
-stövel. (i vissa trakter) kängsko med förlängt skaft. Lundell (1893; från nordsv. förf.). Nordström Luleåkult. 94 (1925). —
-STÖVEL. (i vissa trakter) kängskostövel. Zetterstedt SvLappm. 1: 115 (1822). Högberg Frib. 9 (1910).
B (†): KÄNGE-BAND, -SKAFT, se A.
Spalt K 3639 band 15, 1939