Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖP lø4p, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er (G1R 23: 334 (1552))); i bet. 1 äv. LÖPE lø3pe2, sbst.1, r. l. m., äv. n.; best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. -en.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (stycke) granbark (som avskilts från trädet under savningstiden); särsk. användt att lägga under tjärveden i tjärdal. Broman Glys. 3: 142 (c. 1730). Jorden (i tjärdalen måste) förut betäckas med färska barkskifvor eller såkallade löpen. LfF 1846, s. 246. SvSkog. 1355 (1928). jfr GRAN-LÖPE.
2) (förr) eg.: korg; visst mindre mått för säd l. salt l. smör m. m. SkaraStiftJordeb. 170 (1540). Två löper salt. G1R 23: 334 (1552). Linné Gothl. 276 (1745). Fatab. 1936, s. 154 (om förh. på 1400-talet).
-TÄKT. handling(en) att (för insamling) avskilja ”löp”. Genom löptäkt förtorkad skog. ArkKem. II. 35: 13 (1907).
Spalt L 1864 band 16, 1942