Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MAGDALENA mag1dale4na, äv. 1032, i bet. 1, 3 f., i bet. 2 r. l. f.; best. (i bet. 3) -an; pl. (i bet. 3) -or.
Ordformer
(magdalene 1526—1541. magdalenne (i bet. 2) 1562)
Etymologi
[jfr t. Magdalena, lat. Magdalene; av gr. Μαγδαληνή, eg.: hon som är hemmahörande i Magdala (en ort i Galileen)]
kvinnonamn. — särsk.
1) tillnamn för den i Luk. 8: 2 m. fl. bibelställen omtalade Maria (äv. kallad Maria från Magdala), i den senare traditionen ofta (o. oriktigt) identifierad med den i Luk. 7: 37 omtalade botfärdiga synderskan.
2) (†) om Maria Magdalenas dag, den 22 juli. Vm Magdalenne nestkommendis. HH XIII. 1: 41 (1562).
3) [anv. beror på den ovan under 1 nämnda identifieringen av bibelns Maria Magdalena med den botfärdiga synderskan] (i vitter stil) botfärdig synderska; särsk. om fallen kvinna (se FALLA II 6 b). Bremer Brev 3: 429 (1856). Bedjande munkar och botgörande magdalenor. Tikkanen Konsth. 236 (1925).
Ssgr: A: (3) MAGDALENA-HEM. (numera föga br.) upptagnings- o. räddningshem för fallna kvinnor. Andersson (1857). AdP 1859, 2: 29. Rydberg Varia 192 (1892). —
-PÄRON. [jfr t. grüne Magdalene, fr. Madeleine ss. namn på ifrågavarande päronsort] trädg. viss päronsort. Eneroth Pom. 2: 179 (1866). Sonesson HbTrädg. 435 (1926).
B (†): (1) MAGDALENE-BRODER. medlem av viss munkorden. OPetri Clost. A 4 b (1528). —
(1) -GRÄS. växten Valeriana celtica Lin., keltisk nardus. BOlavi 67 a (1578).

 

Spalt M 22 band 16, 1942

Webbansvarig