orkester | SAOB

Publicerad 1950

ORKESTER orkäs4ter (ch som kh el. som tj Weste, årrkä´sst’r Dalin), r. l. m.; best. -n (Triewald Förel. 1: 170 (1735) osv.) ((†) -tren Stenbock Glädiesp. A 4 a (1701), HH XXV. 2: 38 (1809)); pl. -trar (GT 1788, nr 26, s. 2, osv.) ((†) = (HovförtärSthm 1761, s. 332 (: Orgschesterne, pl. best.)); -trer HovförtärSthm 1757, s. 2936, Agrell Maroco 1: 21 (1789, 1796)).

Ordformer

(orchester 1735—1847. orchestre 1791—1795 (: Orchestre-Piano Forte). orgschester 1761 (: -erne, pl. best.). orgschierst 1766 (: -ersten, sg. best.). orkester 1802 osv. orquester 1701 (: -estren, sg. best.). orscherstor 1770 (: -orn, sg. best.). Jfr äv. anm. till 1 nedan)

Etymologi

[jfr d. orkester, t. orchester; av fr. orchestre, av lat. orchestra, av gr. ὀρχήστρα, dansplats, till gr. ὀρχεῖσϑαι, dansa; jfr gr. ὀρχηστήρ, ὀρχηστής, dansare]

1) i en forngrekisk teater: den (nästan cirkelrunda) plats där kören o. skådespelarna uppträdde. Rabbe PVetA 1770, s. 17.

Anm. till 1. I denna bet. användes numera vanl. den gr.-lat. formen orchestra (ork-); best. -an. Bauck 1MusH 18 (1862). Hahr ArkitH 94 (1902).

2) ställe där musikerna ha sin plats på en teater o. d.; äv. om musikernas plats i konsert- l. danslokal o. d. (Ljus) Till Operar och Comedier ..; Sammaledes till Orchestrerne. HovförtärSthm 1757, s. 2936; möjl. till 3. Liten, trång, stor, rymlig orchester. Murberg FörslSAOB (1791). Sjöberg Kvart. 461 (1924). — särsk.

a) (†) om orgelläktare i kyrka. KyrkohÅ 1935, s. 99 (1768).

b) (†) om tillfälligt anordnad musiktribun o. d. HH XXV. 2: 72 (1809).

3) större, efter vissa regler sammansatt ensemble av instrumentalmusiker; äv. om samtliga musikinstrument som användas av en dylik ensemble. Stenbock Glädiesp. A 4 a (1701). På stora Riddarhus-Salen (blir) af en stor Orchester upfördt, Pergoleses Passions-Musique. PT 1758, nr 23, s. 4. Orchestren bestod af 8 violiner och en basviol. HH XXV. 2: 38 (1809). Siwertz JoDr. 138 (1928). — jfr BLÅS-, DAM-, GOSS-, JASS-, MILITÄR-, MÄSSINGS-, STRÅK-, SYMFONI-ORKESTER m. fl. — särsk.

a) (tillf., skämts.) om enstaka person som trakterar ngt musikinstrument. En gammal, gråhårig Neger, som hade varit grannskapets vandrande orchester. Sjöberg Irving Sofd. 32 (1827). Forsell Sällsk. 122 (1845).

b) mer l. mindre bildl.

α) om en mängd (mer l. mindre) samstämmiga ljud. Den grönskande skogens orkester. Snoilsky 1: 106 (1863, 1869; om fågelsång). Jag drömmer om vindarnas röster / af storm i en stormens orkester. Fröding Stänk 93 (1896). Siwertz Jord. 45 (1936). jfr OLJUDS-, SNARK-, VÅR-ORKESTER.

β) i allmännare anv. En hel orkester visa och snillrika tankar. Snellman Gift. 1: 163 (1842). Det är en stor orkester i .. (Karlfeldts) vers. OoB 1931, s. 267.

Ssgr (i allm. till 3; i sht i fackspr.): ORKESTER-ACKOMPANJEMANG~01002 l. ~10102. Böttiger 6: 141 (c. 1875). särsk. bildl.; jfr orkester 3 b α. Stormens dånande orkesterackompanjemang. Östergren (1934). —

-ANFÖRARE~0200. Euterpe 1: 5 (1823). —

-ARTAD, p. adj. —

-BEHANDLING. orkestrering. Östergren (1934). —

-CHEF. Lundell (1893). —

(jfr 2) -DIKE. om den nedsänkta platsen för orkestern mellan scenen o. åskådarrummet på en teater. SvD(A) 1928, nr 3, s. 11. —

-DIRIGENT. NF 1: 992 (1876). —

-EFFEKT. jfr effekt 3 a. En berömvärd komposition .. af mycken Orkestereffekt. JournLTh. 1811, s. 1193. —

-FÖRENING. förening (se d. o. 7 c) för upprätthållande av stående orkester. Styrelsen för Göteborgs orkesterförening. SvMusT 1905, s. 102. BtRiksdP 1911, 1: nr 180, s. 12. —

(jfr 2) -GROP. [jfr d. orkestergrav] (mindre br.) = -dike. Hellström Lekh. 153 (1927). —

-INSTRUMENT. musikinstrument som användes i orkester. Blanche Stockh. 5 (1847). —

-KLANG. jfr klang, sbst. I 2, 3. Wegelius MusH 459 (1893). Plötsligt höras orkesterklanger närma sig från Djurgårdsbron. SvD(A) 1922, nr 250 A, s. 12. —

-KOMPOSITION. konkret: komposition (se d. o. 4) avsedd att spelas av orkester. Lundell (1893). —

-KOMPOSITÖR. kompositör av orkesterstycken. Lundell (1893). —

-LEDARE. = -anförare. Schöldström Skämt. 32 (1885). —

-LÄKTARE. jfr läktare, sbst.2 För hundra år sen 1: 197 (1810). —

-MEDLEM~02 l. ~20. Lundell (1893). —

-MUSIK. komponerad för l. spelad av orkester. Möller LbMus. 51 (1880). Linder Tid. 92 (1924). särsk. bildl.; jfr orkester 3 b. Den moderna litteraturens all slamrande orkestermusik. OoB 1892, s. 362. —

-MUSIKER. Norman MusUpps. 151 (1888). —

-NUMMER. musiknummer spelat l. avsett att spelas av orkester. Lundell (1893). —

-PERSONAL. —

-PIANOFORTE. (†) visst slags musikinstrument, hammarklaver, piano. (Vid konserten spelas en) concerto på en Engelsk Orchestre-Piano Forte. DA 1795, nr 35, s. 2. —

(2, 3) -PLATS.

1) om orkesterns plats på teater o. d. Sthm 3: 292 (1897). Lamm Swedenbg 305 (1915).

2) (åskådar)plats närmast orkestern på en teater; jfr parkett. Dalin (1853). SvUppslB 27: 578 (1936). —

-REPETITION. —

-SATS. sats i en orkesterkomposition. Ljunggren Est. 2: 351 (1860). —

(2) -SKRANK. SP 1792, nr 121, s. 3. Kapellmästaren stack upp ett lurvigt huvud .. över orkesterskrankets kant. Sjöberg Kvart. 457 (1924). —

-SPELARE. (mera tillf.) SP 1792, nr 35, s. 2. 3NF 14: 477 (1931). —

-STIL. kompositionsart som inriktar sig på tillgodogörande av orkesterinstrumentens tekniska o. klangliga möjligheter m. m. Norlind AMusH 481 (1921). —

-STYCKE. musikstycke spelat l. avsett att spelas av orkester. Norman MusUpps. 40 (1880, 1888). —

-SVIT. följd av för orkester skrivna musikstycken med växlande taktart o. tempo. NF 9: 724 (1885). Jeanson (o. Rabe) 1: 197 (1927). särsk. bildl.; jfr orkester 3 b. Här diktar livets fattigdom / en strålande orkestersvit / i sträva rytmer av granit. Fogelqvist Sång. 86 (1915). —

-TON ~tω2n. ton som anger tonhöjden för till orkestermusik hörande instrument, den ton efter vilken orkesterns instrument stämmas; jfr kammar-ton 2. Höijer (1864). —

-TONHÖJD~20 l. ~02. jfr -ton. Mecklin BegTonk. 43 (1802). Denna stämgaffel står i vanlig orkestertonhöjd. Tiden 1848, nr 295, s. 4. —

-VÄRK, n. (större) musikaliskt värk skrivet för orkester. Wegelius MusH 550 (1893).

Spalt O 1291 band 19, 1950

Webbansvarig