| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OSORGSEN, adj., l. OSORGSE l. OSÖRGSE, adj. oböjl. (†) icke sorgsen l. bedrövad; utan sorg. Lucidor (SVS) 35 (c. 1670). Ett osorgset ansikte. Murberg FörslSAOB (1791). —
OSORTERAD, p. adj. som icke sorterats; som utgör en blandning av olika sorter; särsk. (skogsv.) om sågat, ohyvlat trävirke: tillhörande (utgörande en icke sorterad blandning av) de vid sågningen fallande fyra första kvaliteterna; äv. i n. sg. obest., substantiverat. Osorterade förtente bleck. Rinman Jernförädl. 125 (1772). SvSkog. 990 (1928; om trävirke). Edberg TräB 135 (1929; substantiverat). särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv.: som har obetydlig sortering, icke välsorterad. Essén Doll. 215 (1917; om bibliotek). —
OSOVRAD, p. adj.
1) (numera mindre br.) bärgv. om malm: varifrån det ofyndiga icke avskilts, oskrädd. Hallenberg Hist. 2: 874 (i handl. fr. 1613). Bergroth (1887).
2) i utvidgad l. bildl. anv.: varifrån det odugliga l. mindre värdefulla icke avskilts l. utsovrats. SvMerc. IV. 3: 13 (1759). —
OSPAK, adj. [fsv. ospaker] (†) icke saktmodig l. fridsam; ofridsam l. stridslysten l. våldsam o. d.; äv. om djur: ostyrig l. vild o. d. Då H. K. M:tt håller den oskyldige vidh rätt, den ospake till straff. RP 11: 426 (1646). Ospak häst. Murberg FörslSAOB (1791). Lag skall bevaras och hållas .. de fridsamma till frid men de ospaka till näpst och skräck. Grimberg SvFolk. 1: 262 (1913; fsv. orig.: o spakum). —
OSPALTAD, p. adj.1 (i fackspr.) icke delad l. spjälkad; särsk. dels om hud l. läder o. d.: icke spaltad (dvs. kluven i skikt), dels om fett: oförtvålad. Ospaltat fett. SFS 1916, s. 1099. KatalÅhlénHolm 97: 242 (1929; om hud). särsk. (†) i fråga om tryckstil: icke spärrad. LdVBl. 1836, nr 42, s. 2. —
OSPALTAD, p. adj.2 (i sht i fackspr.) om text l. tryck o. d.: icke skriven l. tryckt i spalter, icke uppdelad på spalter. Ospaltat tryck. Östergren (1934). —
OSPARAD l. OSPARD, p. adj.; förr äv. OSPAR, adj. (o- 1526 osv. v- 1534. -spar 1528—1682. -sparad c. 1830 osv. -spard (-dh, -spar(d)t) 1555 osv. -spart (-dt), n. sg. 1526 osv.) [fsv. ospar, ospardher; jfr isl. úsparr, icke sparsam, som icke spara(t)s (till sparr, sparsam, spar(a)d, som man vill spara), ävensom ósparat, úsparat, n. sg., icke sparat]
1) som icke spara(t)s; som utgivits (l. utges) l. skänkts (l. skänkes) l. uppoffra(t)s (i rikligt mått l. utan all återhållsamhet); stundom övergående i bet.: riklig; utom i a α numera nästan bl. (i sht i skriftspr.) i attributiv ställning, företrädesvis om kostnad, flit, nit, möda o. d.; i sht förr äv. i uttr. ngn ospard l. ospard för ngn, som utgivits (l. utges) l. uppoffra(t)s för ngn l. visa(t)s ngn (i rikligt mått l. utan all återhållsamhet). G1R 9: 300 (1534). Dalin Arg. 1: nr 28, s. 2 (1733: för). Du säkra arftagare af .. (lyckans) osparade håfvor! Wallin 1Pred. 1: 330 (c. 1830). En allom ospard hjelpsamhet. Atterbom Minnest. 1: 215 (1847). Ospardt nit. SFS 1907, Bih. nr 55, s. 2. Den osparade arbetskraft, som åstadkommit detta kyrkomöte, är värd en honnör. Segerstedt Händ. 104 (1926). (†) Då dhe haffva styrkt sal. K. M:t sådant att förekomma, och der till loffvat ospart lijff och all förmögenheet. RP 3: 56 (1633). särsk.
a) († utom i α, β) i uttr. ha(va) l. hålla (l. göra sig, se α) ngt ospart l. osparat l. ngn ospard l. ospar (till ngt l. för ngt l. ngn l. för ngts l. ngns skull o. dyl. l. (att) göra ngt l. till l. för att göra ngt), icke spara (på) ngt l. ngn l. (icke sky att) sätta till l. utgiva l. uppoffra o. d. ngt l. ngn (för ngt l. ngn osv. resp. (för) att göra ngt l. då det gäller att göra ngt). OPetri MenFall B 8 b (1526: til ath). (Vi) wela haffua ospartt liff oc godz, för Rikisens och alles eders welfärdh. G1R 6: 77 (1529). At .. (Gud) icke haffuer skonat sin eghen son vtan hafft honom ospaar for wora skul. OPetri Sal. D 3 a (1535). Hwsen opbrenna holler honn (dvs. lättjan) ospara, / Men weden i skogen will hon förswara. Aschaneus HwsRegl. 9 (1614). Han (dvs. Gud) hielpen har, för mig ospar. AndelWatuk. 91 (1682); jfr Ps. 1695, 238: 3. PH 5: 3099 (1751: dertil). 2SAH 36: 125 (1862). särsk.
α) (numera bl. i utpräglat skriftspr.) i uttr. ha(va) (förr äv. göra sig) all möda, äv. all kostnad l. allt bemödande o. d., i sht förr äv. all flit ospard (ospart), förr äv. ospar, förr äv. hava all flit och vinnläggning ospar l. all möda och besvär ospart o. d. (för ngt l. (för) att göra ngt, förr äv. till ngt l. till att göra ngt), icke spara ngn möda l. kostnad osv. (för ngt resp. (för) att göra ngt). Att vij haffve hafft all flijtt ospar .. till ath bestelle um undsethningh. G1R 26: 478 (1556). Därs. 29: 61 (1559: all flijtt och vinlegning). HC11H 5: 59 (1671: all möda och beswär). MarkallN 1: 16 (1820: göra sig). Dalin (1855: kostnad). Han kunde endast lofva att hafva all möda ospard för att (osv.). Ljunggren Resa 223 (1871). Lundegård DrMarg. 1: 240 (1905).
β) (numera knappast br.) i uttr. ha sig (själv) ospard, icke spara sig (själv) l. sina krafter; förr äv. hålla sig ospard till ngt, icke spara sina krafter l. icke sky att ställa sig till förfogande för ngt. Syr. 7: 20 (öv. 1561). VDAkt. 1696, nr 262 (: der till). Björkman (1889).
b) [jfr y. fsv. Eder nåde skal altijd finna mig ospar och veluilig, på eder nådis gagn och betsta (G1R 5: 236 (1528))] (†) om person (jfr a, a β): som icke spar(at) sig l. sina krafter; som icke skyr l. skytt några ansträngningar; beredd att uppoffra sig l. sätta till sina krafter l. sin förmåga o. d.; äv. i uttr. ospar(d) att göra ngt, som icke spar(at) sina krafter l. skyr (l. skytt) några ansträngningar för att göra ngt l. då det gäller (l. gällt) att göra ngt; utan bestämd avgränsning från 2. G1R 25: 206 (1555). Hielp (om fosterlandet är i fara) penningar och annat gärna / Hwadh Gudh tigh giffuit haar, / .. Sielff war ock så ospar. Rudbeckius Starcke A 5 b (1624). (Kaplanen) som här till altijd warit ospard och oförtruten, denne Gudz Försambling .. med sitt Embete att betiäna. VDAkt. 1691, nr 90; jfr 2.
c) (numera föga br.) närmande sig adverbiell anv. l. ss. adv.: utan (all) sparsamhet l. återhållsamhet; i rikligt mått; jfr 2. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). När solen föll osparadt rikt öfver detta dystra hufvud. Levertin Magistr. 76 (1900).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. av sv. dial. uspar, isl. úsparr; dels (i formen ospar) till spar i bet.: som sparar, sparsam (jfr fsv. spar, sparsam, njugg, isl. sparr, äv.: sparsam), dels utvecklat ur 1 b (o. c); jfr ALindqvist i ANF 25: 244 (1909)] (†) icke sparsam l. njugg; äv.: icke skonsam; särsk. i uttr. ospar(d) på ngt l. ngn l. att göra ngt, som icke sparar på l. är rädd om ngt l. ngn l. skonsam mot ngt resp. som icke är sparsam l. försiktig l. skonsam i fråga om att göra ngt; äv. i uttr. ospar för ngn, icke njugg i fråga om att skänka ngn sin gunst. (Danskarna) wore så ospare på thet Swenske blodet. Svart G1 16 (1561). Stiernman Riksd. 628 (1606: på H. K. M:ts Person). (Han) war .. ospar at angrijpa theras Miszgerningar. Schroderus Os. 2: 209 (1635). Jungfrwn bör wara ospaar för een god wän. Chronander Bel. I 3 a (1649). Björner An 21 (1737; isl. orig.: usparann). särsk. i uttr. ospar till ngt, angelägen l. mån om ngt; jfr 1 b. Ett uenare uiff allre war / Til är och dygd war hon ospar. 2Saml. 39: 132 (c. 1550).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.; användningen, som utvecklats ur 1, beror på den negativa bet. hos spara o. på osäkerhet vid begagnande av flera negationer (se THjelmqvist i ANF 29: 135 ff. (1913)); jfr o- 3 anm.] liktydigt med: sparad; utom i a, b numera nästan bl. ngn gg (i mindre övertänkt spr.) i uttr. icke låta ngn (l. låta ingen) möda (l. kostnad o. d.) vara ospard (l. osparad), icke spara ngn möda (l. kostnad osv.). Dett war icke dett röde gull, / för dett läger ospart. Visb. 1: 473 (c. 1621). För att kunna genomföra detta låter han ingen möda vara ospard. LD 1908, nr 167, s. 2. särsk.
a) [jfr 1 a] i sådana uttr. som icke ha(va) l. hålla ngt ospart l. ngn ospar(a)d (förr äv. ospar) l. ha(va) l. hålla intet l. ingenting ospart (för l. till ngt l. för ngn o. d.), icke spara (på) l. skona ngt l. ngn l. icke sky att sätta till l. utgiva l. uppoffra o. d. ngt l. ngn resp. intet l. ingenting spara osv. (för ngt l. ngn osv.); numera nästan bl. (i mindre övertänkt spr.) i uttr. icke ha(va) ngn (l. hava ingen) möda, äv. kostnad o. d. ospard, äv. osparad (för ngt l. att göra ngt), icke spara ngn möda l. kostnad osv. l. icke sky några ansträngningar l. utgifter osv. (för ngt resp. för att l. i fråga om att göra ngt). G1R 26: 353 (1556). Så haffue the (dvs. danskarna) them (dvs. norrmännen) ey ospare, / Och låte them så j träldom ware. Svart Gensw. F 2 a (1558). Harald Gylle war .. gifmild, så at han höllt ingen ting ospard för sine wänner. Peringskiöld Hkr. 2: 284 (1697). (Armfelt) blef .. föremål för det bittraste hat, hvilket ej hade någon möda ospard att svärta hans karakter och handlingssätt. Tegnér Armfelt 1: 280 (1883). Östergren 4: 745 (1932).
b) (i mindre övertänkt spr.) i uttr. icke lämna ngn (l. lämna ingen) möda, äv. kostnad ospard, äv. osparad (att l. för att göra ngt), förr äv. lämna ingen flit ospard till ngt, icke spara l. sky ngn möda l. kostnad (för att l. i fråga om att göra ngt) resp. nedlägga all flit på ngt. Schück VittA 2: 448 (i handl. fr. 1688: flijt). Från förläggarnes sida synes ingen kostnad lemnats ospard att gifva verket en äfven i det yttre anslående form. NordT 1884, s. 55. BonnierMH 1910, s. 103 (: osparad). (Han tackade) för att jag inte lämnat någon möda ospard för att medverka till förebyggandet av ett krig. Dahlerus SistFörs. 155 (1945).
Avledn.: ospara, v., anträffat bl. i ipf. osparde. (†) till 1: skänka bort l. spendera (ngt). Högt öffwer hansz begäran, / osparde iag mit godz. Visb. 3: 193 (1651).
osparelse, f.? [till ospara l. hava ngt ospart (se osparad 1 a)] (†) i uttr. ngts osparelse, om förhållandet att ngt icke sparas (utan uppoffras l., i fråga om flit, nedlägges o. d.). RARP 1: 174 (1632). Därs. 2: 192 (1635).
OSPARLIGA l. OSPARLIGEN, adv. (-liga 1527. -ligen 1671) [fsv. osparlika; delvis avledn. av ospar] (†) utan sparsamhet l. återhållsamhet; äv.: utan skonsamhet; jfr osparad 1 c. Ath slig oredelighett skal osparliga och vthan nadher straffas. G1R 4: 272 (1527). BoupptSthm 11/2 1671. —
OSPARSAM. (†) icke sparsam; som icke hushållar (se hushålla 5 slutet); rundhänt; äv. i utvidgad anv., med sakligt huvudord l. ss. adv.: som icke vittnar om l. visar sparsamhet. Han war för myket runder och osparsam. SthmTb. 23/2 1596. Stiernman Com. 3: 70 (1662; ss. adv.). Osparsam hushållning. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. i uttr. osparsam på ngn, som icke sparar ngn, icke rädd om ngn. OxBr. 5: 449 (1627).
Avledn.: osparsamhet, r. l. f. (†) egenskapen att icke vara sparsam l. icke (kunna) hushålla (se d. o. 5 slutet); äv. i uttr. med liv och levernes osparsamhet, utan att spara (l. sky att riskera) livet. Gustaf II Adolf 627 (1627). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSPARSAMLIGA l. OSPARSAMLIGEN, adv. (-liga c. 1755. -lig(h)en 1620—1681) [delvis avledn. av osparsam] (†) icke sparsamt, rundhänt o. d.; äv.: utan (all) återhållsamhet. At the osparsamlighen .. äta och dricka (i pesttider). Carolstadius Pest. C 2 a (1620). Schultze Ordb. 4764 (c. 1755). —
OSPECIFIK. (i fackspr.) icke specifik; särsk. med. som icke gäller bl. ngn viss sjukdom l. som icke riktar sig mot ngn bestämd, avgränsad sjukdomsorsak. Ospecifik immunitet. FörhLäkS 1921, s. 99. Ospecifik terapi. Hygiea 1923, s. 907. —
OSPEJAD, p. adj. [fsv. ospeiadher] (†) icke bespejad l. utspanad l. upptäckt; osedd, oobserverad; obemärkt. VDAkt. 1657, nr 392. Afzelius Sag. 6: 154 (1851). —
OSPELAD l. (i sht vard.) OSPELT, p. adj. icke spelad; särsk. dels om musikstycke l. musikinstrument o. d., dels om skådespel o. d. Ospeladt stycke, trio. Murberg FörslSAOB (1791). Hedlund Fiolsp. 11 (1906; om fiol). 3SAH LIII. 2: 390 (1942; om skådespel). —
OSPELBAR3~02, äv. ~20. som icke kan spelas; vanl. om skådespel o. d.: som icke kan uppföras; ngn gg äv. om musikinstrument: som man icke kan spela på. MoB 2: 216 (1803; om opera). ÖgCorr. 1933, nr 269, s. 14 (om orglar). —
OSPETSAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke spetsad; äv.: som saknar spets, trubbig. Murberg FörslSAOB (1791). (Havre-)Kärna gul, liten, rent oval, ospetsad. UtsädT 1899, s. 80. —
OSPILLD, förr möjl. äv. OSPILLT, p. adj. [fsv. ospilter, uspilter] ofördärvad, oskadd; i (gott) behåll; utom i bildl. anv. (se slutet) numera bl. (mera tillf.) i inskränktare anv., om vätska, stundom äv. om bägare o. d.: icke utspilld l. varur ingenting (ut)spillts. Stiernhielm Arch. B 3 b (1644; om vatten). BB 17: 3 (Lag 1734; om beslagtaget gods). Lindqvist Dagsl. 2: 29 (1900; om bägare). särsk. (i vitter stil, tillf.) bildl.: icke förspilld l. bortslösad. Ospilld tid, möda (,) kostnad. Murberg FörslSAOB (1791). Wallin Rel. 2: 403 (1827; om kraft). —
OSPISAD, p. adj. (numera knappast br.) om föda o. d.: icke uppäten; förr äv. dels om person: som icke undfägnats l. förplägats l. bespisats, dels om djur: icke (ut)fodrad. Schroderus Liv. 258 (1626). (Lat.) Impastus, .. (sv.) Oforat, ospisadt. Linc. Nn 3 a (1640). Då hon från Jofurs bord, / .. Går, sjelf ospisad än, att örnens måltid göra. Franzén Skald. 4: 50 (1802, 1832). Leopold 5: 130 (c. 1820; om föda). BL 9: 212 (1843). —
OSPJÄLLAD, p. adj. [efter fsv. ospiällaþer, oskadd, orörd, okränkt] (†) som man icke förgripit sig på l. ändrat o. försämrat. Wår ospiellade orthographie. Hiärne 3Hskr. 198 (c. 1716). —
OSPLITSAD, förr äv. OSPLISSAD, p. adj. (i fackspr.) om tross o. d.: icke splitsad; utan splits. Murberg FörslSAOB (1791: Osplissad). TIdr. 1882, s. 81. —
OSPLITTRAD, p. adj. som icke splittrats; särsk. oeg. l. bildl.: osöndrad l. odelad l. hel o. d. Palmblad Norige 316 (1846; bildl.). Josephson Tessin 2: 44 (1931). —
OSPONTAD, p. adj. (i fackspr.) icke spontad; utan spont(ning). Ospontade bräder. Murberg FörslSAOB (1791). TT 1885, s. 58. —
OSPORD, p. adj. [fsv. ospordher] (med ålderdomlig prägel)
1) icke tillspord l. tillfrågad o. d.; nästan bl. (jfr dock slutet) ss. predikativt attribut, liktydigt med: utan att tillfrågas l. ha tillfrågats, oåtspord, äv.: oombedd. Lind (1749). Om hvita Krist ordade han aldrig ospord. Strindberg NSvÖ 1: 68 (1906). Vanteck tog ospord vården om doktor Silvius’ grav. Nilsson HistFärs 218 (1940). särsk. (numera knappast br.) i den fristående satsförkortningen ngn ospord, förr äv. ngn osport, utan att tillfråga ngn, ngn oåtspord. OxBr. 12: 426 (1614: oss .. osportth). JGOxenstierna 4: 367 (1815).
2) som icke hörts l. förnummits l. kommit till ngns kännedom; särsk.: (ny o.) ohörd l. (förut) obekant. Ogiordt blijr ospordt. Grubb 610 (1665). Dittills ospord qvickhet. 2SAH 59: 42 (1882). —
OSPORRAD, p. adj. (†)
1) som icke har sporrar, utan sporrar. Schultze Ordb. 4757 (c. 1755). Osporrad ryttare. Murberg FörslSAOB (1791).
OSPORTSLIG, äv. (föga br.) OSPORTLIG. (osport- 1947. osports- 1932 osv.) icke sportslig; som icke anstår en (god) sportsman l. icke är förenlig med (god) sport. Osportsligt uppträdande. Östergren (cit. fr. 1932). —
OSPRITAD, p. adj.1 (†) sjöt. om segel: (ännu) icke utspänd med spri. Murberg FörslSAOB (1791). Meurman (1847). —
OSPRITAD, p. adj.3 icke spritad; särsk.
2) om fjäder: vars fan icke skilts från stammen l. pännan; med kvarsittande stam l. pänna (stammar l. pännor). BoupptSthm 26/7 1654.
OSPRUNDAD, p. adj. (i fackspr.) om tunna l. fat o. d.: som icke tillslutits (med sprund); öppen; äv. (nästan bl. i fråga om ä. förh.) om öl o. d.: som förvara(t)s i dylik tunna osv. Skråordn. 207 (1541). (Öl-)faten få ligga osprundade 3—4 dagar. AHB 26: 26 (1869). Ett iskyldt, osprundadt öl. Lindberg Ölbr. 128 (1885). —
OSPRÅKLIG. (mera tillf.) som icke överensstämmer med gott språkbruk l. språkliga lagar; i språkligt avseende oriktig l. osund. Svahn LbMuntlFöredr. VI (1903). —
OSPRÄNGD, p. adj. [fsv. usprängder] (numera bl. mera tillf.) som icke sprängts; äv. oeg. l. bildl. Osprängd sten. Murberg FörslSAOB (1791). SD(L) 1896, nr 601, s. 4 (bildl.). —
OSPUNNEN, p. adj. icke spunnen; särsk. om ull, bomull, silke o. d.: som icke spunnits (till garn l. tråd). Linc. Pp 1 b (1640). Ospunnet silke. Fägersten Johnson Congorilla 114 (1932). särsk.
a) (i fackspr.) om (för textila ändamål använd) metalltråd: icke spunnen omkring en kärna av silke l. linne o. d., massiv; förr äv. om figurer i vissa tygers mönster: vävd med dylik tråd. (Svart brokad) medh ospunna blommor. BoupptSthm 31/5 1673. Ospunnet lan. Sylwan (o. Geijer) Siden 18 (1931).
b) (numera i sht i fackspr., mera tillf.) i utvidgad anv., om tobak(sblad): som icke snotts l. spunnits till snodd(er) l. sträng(ar) (för tillvärkning av rullar l. flätor av tuggtobak). HH XVIII. 4: 16 (1708). —
OSPÄCKAD, förr äv. OSPÄCKT, p. adj. (numera bl. tillf.) om stek, fågel o. d.: icke späckad; ngn gg äv. bildl. (om portmonnä o. d.): icke (rikligt) fylld, tom. En ospäckad orre. Warg 19 (1755). Schultze Ordb. 4729 (c. 1755: ospäkkt; bildl.). —
OSPÄKT, p. adj. (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) icke späkt; äv.: som icke gjorts spak; hårdnackad l. styv(sint) o. d.; förr äv. i utvidgad anv. (om djurs kringströvande): ohindrad. Juslenius 206 (1745). Berch Hush. 195 (1747; i utvidgad anv.). Detta styva och ospäkta folk. 2SvKulturb. 11—12: 250 (1938; i skildring av ä. förh.). —
OSPÄND, p. adj. [fsv. ospänter] icke (ut- l. till- l. åt- l. hop)spänd; slapp; slak(nad). Linc. Oo 3 a (1640). Smith KRanke 68 (1921). —
OSPÄNSTIG. (numera bl. mera tillf.) icke spänstig.
1) icke elastisk; som icke lätt kan spännas l. tänjas o. d. (o. som efter spänning osv. bl. trögt återtar sin förra volym l. form); stundom: slapp. Duræus Naturk. 24 (1759). SvGymnFBok. 25: 24 (1935; om muskulatur).
2) (vard.) om person: som saknar l. visar brist på (fysisk) kondition l. vigör l. vilja till (kropps)ansträngningar; jfr slapp, slö. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 36 (1929). —
Spalt O 1465 band 19, 1951