Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAN pa4n, sbst.1, m.; best. -en; pl. -er32 l. 40.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. o. lat. Pan; av det gr. gudanamnet Πάν. — Jfr PANIK, PANISK]
i den gr. mytologien: namn på en skogs- o. herdegud, som i konsten framställdes med mer l. mindre fullständig bockgestalt o. som bl. a. tänktes dels beskydda hjordarna (i sht getterna), dels idka flöjtspel; äv. med appellativisk bet., om var o. en av flera dylika gudomligheter (jfr FAUN, SATYR). Dijkman ETorshell C 3 b (1687; sg.). Norrmann Eschenbg 2: 73 (1818; pl.). Ludna paner. Risberg Fresk. 12 (1937). — särsk. (enst.) om djurvärldens gud; jfr FAUNA. VetAH 1800, s. 62.
Ssgr: PAN-, stundom äv. PANS-FLÖJT. (pan- 1852 osv. pans- 1839—1912) [flöjten i fråga var vanlig hos antikens grekiska herdar, vilkas gud var den flöjtspelande Pan, enl. myten instrumentets uppfinnare] mus.
1) hos antikens greker o. hos vissa naturfolk förekommande blåsinstrument bestående av vid varandra fästa oliklånga rör; jfr syrinx. Bremer Hem. 1: 72 (1839). Moberg TonkonstII 105 (1935).
2) (mindre br.) benämning på viss orgelstämma; jfr block-flöjt 2. Lagergren Orgelsk. 1: 2 (1894). —
-PIPA, r. l. f. (pan- 1849 osv. pans- 1862—1912) mus. = -flöjt 1. Wallin Bref 168 (1849). (Hennerberg o.) Norlind 2: 8 (1912).

 

Spalt P 108 band 19, 1952

Webbansvarig