| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
1) i den grekiska mytologien: benämning på manlig människoliknande (skogs)gudomlighet (vanl. uppträdande i guden Dionysos’ följe o.) med mer l. mindre djuriska, vanl. bockliknande drag (i sht långa spetsiga öron, små horn, platt näsa, bockfötter, kort svans o. kraftig hår- o. skäggväxt) samt med mer l. mindre djuriska egenskaper o. instinkter, särsk. uppfattad ss. en symbol för det sinnliga l. animaliska i människonaturen l. för den animala livskänslan o. d.; äv. om l. med inbegrepp av silen l. faun; äv. i mer l. mindre oeg. l. utvidgad anv., om liknande gudomlighet i andra folks mytologi; jfr PAN, sbst.1 Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). Målare, tå the med konsten vilja pråla, / Bland skiönhetz bilder ock en otäck Satyr måla. Kolmodin QvSp. 1: 409 (1732). LittT 1796, s. 231 (om mytiska varelser i det indiska eposet Ramayana). Fauner och satyrer voro egentligen desamma. Weste FörslSAOB (c. 1815). Nilsson Ol. 183 (1918).
2) mer l. mindre bildl., om man som i ett l. annat avseende liknar l. påminner om en satyr (i bet. 1); särsk. om sinnligt lysten o. cynisk (äldre) man. Sylwan (o. Bing) 1: 425 (1910). Mannen, den gamle glade satyren, .. hade .. alltid en eller annan ung, fetlagd flicka, som skulle hjälpa honom med affärerna. Lagergren Minn. 2: 68 (1923). Hans ansikte lyste, de spetsiga tänderna voro beredda till bett. Skägget på hakan vippade. En skogens fula satyr som spionerar på ett älskande par. Krusenstjerna Fatt. 2: 191 (1936).
Anm. I ÖfnSälskVitterlek 3: 111, 114, 120 (1763) användes ordet SATYR i bet.: satiriker [jfr formen satyr i bet.: satir (se SATIR, sbst.1)]
-DANS. särsk. (om antika grekiska förh.): dans (vid kult l. fest o. d.) utförd av män utklädda till satyrer. Melin 2: 790 (1853; t. orig.: Satyrreigen). —
-FASAN, m. l. r. [hannarna ha vid bakre kanten av öronringarna en hornliknande utväxt som vid spelet kan resas upp] zool. (den i Himalaja hemmahörande) fågeln Tragopan satyra Lin.; äv. allmännare, om fågel tillhörande släktet Tragopan Cuv. (i sht i pl., om detta släkte); jfr -höna, -höns. 4Brehm 8: 494 (1926; äv. om släktet). —
-GESTALT. [jfr t. satyrgestalt] gestalt som en satyr har l. utgör l. som liknar en satyr(s). NF 14: 564 (1890). —
-GRIN. särsk. om grin (se d. o. 4, 4 slutet) som påminner om en satyrs (t. ex. gm att vara sinnligt l. lystet o. d.). (Schück o.) Warburg LittH 2: 269 (1896; bildl.). Krusenstjerna Pahlen 2: 176 (1930). —
-HORN. jfr horn 1 c; särsk. mer l. mindre bildl., ss. symbolisk beteckning för sinnlighet l. liderlighet o. d. Allt såg så bra ut (med den nya danssalongen), men de skeptiska smålogo och sade: vänta bara till satyrhornen hunnit växa ut. Carlsson HelaSthm 224 (1912). —
-HÖNA. [jfr t. satyrhuhn] (numera föga br.) zool. = -fasan. 1Brehm 2: 391 (1875). Rendahl Brehm 12: 421 (1930). —
-KOR, r. l. m. [jfr t. satyrchor] (om antika grekiska förh., numera mindre br.) = -kör. Linder GrTheat. 80 (1865). Andersson GrDram. 201 (1890, 1910). —
-KÖR. (om antika grekiska förh.) kör (se kör, sbst.1 1) utförd l. bestående av män utklädda till satyrer; jfr -dans, -kor, -spel. Boman Birch DramLittH 12 (1850). —
-LYNNE. satyrs lynne l. lynne som påminner om en satyrs. NF 14: 564 (1890). Ahrenberg Männ. 4: 40 (1909). —
-MASK, r. l. m. teatermask föreställande en satyrs ansikte; äv. oeg. l. bildl. (motsv. mask, sbst.2 3). ConvLex. 2: 562 (1823). Küntzel ModTyLitt. 101 (1927; bildl.). —
-SPEL. [jfr d. satyrspil, t. satyrspiel] forngrekiskt komiskt skådespel av mytologiskt innehåll o. med kör av män utklädda till satyrer (vilket vid dionysierna i Aten uppfördes ss. avslutande (o. parodierande) del i en tetralogi); jfr -drama; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt som i ett l. annat avseende liknar l. påminner om sådant skådespel, särsk. dels om drama (l. dikt i dramatisk form) med komiskt l. satiriskt innehåll, dels allmännare, om gyckelspel l. burleskt l. anstötligt upptåg o. d. (Aischylos) åtskilde trag[edien] genom bestämda gränser från satyrspelet. Tegnér FilosEstetSkr. 388 (c. 1808). ”Bacchanaliska ordenskapitlets handlingar”, dessa underbara, fantastiska satyrspel, hvilka ensamma skulle vara tillräckliga att göra .. (Bellman) odödlig. Eichhorn Stud. 2: 209 (1872). Almquist VärldH 7: 472 (1928; om studentupptåg med autodafé på reaktionära böcker m. m.). Allvaret (inom den litterära o. konstnärliga utvecklingen under 1900-talets första årtionden) avslutades med ett satyrspel, dadaismen. Hallström i 3SAH L. 1: 16 (1940). (G.) Wied skrev många satyrspel, somliga fullt spelbara, andra otänkbara på scenen. SvD(A) 1958, nr 352, s. 4. —
-SPETS. [jfr t. satyrspitze, tidigast använt 1889 av den tyske anatomen G. Schwalbe] (mera tillf.) anat. hos vissa människor: spetsig utbuktning upptill på ytterörat. Hanström VSinn. 59 (1926). —
-ÖRT. [växter av detta släkte användes förr för att stegra fortplantningsförmågan] (†) om (växt tillhörande) det i äldre systematik förekommande släktet Satyrium Lin. av familjen Orchidaceæ (innefattande bl. a. brunkulla, grönkulla, klubbsporre o. knärot). Liljeblad Fl. 213 (1792; om släktet). Dalin (1854; om släktet). jfr Fries Ordb. (c. 1870). jfr äv.: Brun-Satirört. Liljeblad Fl. 213 (1792; om brunkulla).
SATYRISK004, m. [jfr t. satyriskus, eng. satyrisk; av gr. σατυρίσκος] (numera bl. tillf.) ung l. liten satyr. Dahl Petiscus 116 (1872). Göthe Sergel 44 (1921). —
SATYRISK, adj.2 [jfr t. satyrisch, eng. satyric, fr. satyrique; av lat. satyricus, av gr. σατυρικός]
1) som tillhör l. har avseende på satyr(er); som liknar en satyr(s) l. satyrer(s); särsk. övergående i bet.: sinnlig, lysten o. d. Man skal ey .. tagha vppå sigh någen .. Satyrisk eller Tragisk Hamn, medh förklädande eller förmummande. Schroderus Os. 2: 375 (1635). (Voltaire) har et Satyriskt utseende; men när han ler, snörper han ihop sin breda mun, och ser då godt ut. Björnståhl Resa 1: 127 (1770). En sarkastisk, nästan satyrisk min. Laurin Minn. 4: 305 (1932).
2) (numera föga br.) om skådespel l. dans: som utgör satyrspel resp. satyrdans. Linc. Zzz 3 b (1640; om dans). SP 1809, nr 53, s. 1 (om skådespel).
Spalt S 1244 band 24, 1965