Publicerad 1953   Lämna synpunkter
POLYGONAL pol1ygona4l l. -gω-, l. 0104, adj.; adv. -T.
Etymologi
[avledn. av POLYGON, sbst.]
(med prägel av fackspr.) månghörnig; särsk. om byggnadssten (jfr CYKLOPISK 1). Dalin (1871). Polygonala block. PT 1903, nr 297 A, s. 3. Wrangel ByggnH 22 (1904; om kor i kyrka). Seitz ÄSvGlas 149 (1936). — särsk. i uttr. polygonalt murvärk; jfr POLYGONAL-MUR. Hahr ArkitH 39 (1902).
Ssgr: POLYGONAL-BEFÄSTNING. (om ä. förh.) bef. befästning (anlagd) enligt polygonalsystemet. KrigVAT 1860, s. 554 (abstr.). —
-FIGUR. (†) mat. månghörning. Rålamb 1: 24 (1690). Därs. 82. —
-MUR. byggn. o. konsthist. mur uppförd av månghörniga stenar l. block. BonnierKL (1926). Nilsson ArkeolUppt. 67 (1933). —
-STEN. byggn. Polygonalsten .. utgöres av oregelbunden, relativt stor, slagen, men ej tuktad sten. Erikson HbSmågatst. 12 (1928). —
-SYSTEM(ET). (om ä. förh.) bef. kaponjärsystem(et). Busch Fästn. 19 (1880). —
-TAL. [namnet syftar på att talen kunna geometriskt representeras gm regelbundna polygoner] mat. det slags hela tal som bildas gm successiv addition av termerna i en aritmetisk serie. Norrmann Eschenbg 1: 274 (1817).

 

Spalt P 1438 band 20, 1953

Webbansvarig