Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROS rω4s, sbst.3, n. (OPetri 3: 452 (1530) osv.) l. (numera bl. tillf.) r. l. m. (Förspr1Tim. (NT 1526), Hedén 3: 143 (1913)); best. -et resp. -en; pl. (†) = (Lucidor (SVS) 139 (1671)).
Ordformer
(rooss (-sz) 1582—c. 1715. ros (-oo-) 1526 osv. ross 1530—1629)
Etymologi
[fsv. ros; jfr d. ros, nyisl. hrós; vbalsbst. till ROSA, v.2; numera ofta (särsk. i bet. 2 b) anslutet till ROS, sbst.1]
1) (†) motsv. ROSA, v.2 1: skryt. Förvtan roos sagdt. ÅbSvUndH 33: 83 (1614). Linc. (1640; under jactatio).
2) (utom i b numera ofta med ngt vitter prägel) motsv. ROSA, v.2 2: lovprisande, pris, beröm; lovord; berömmande ord l. uttalande; lovprisande tal. OPetri 3: 452 (1530). (Man) wil .. icke .. genom thet eenes (dvs. bokliga studiers) roos, thet andre (dvs. ”ridderliga övningar”) straffe och förolämpe. Girs Edelh. C 6 a (1627). Nådig Chef, I vil ej höra / Eget ros. Dalin Vitt. 4: 365 (c. 1745). Jag af en fältmarskalk fått ros för tjänstenit. Jensen Mickiewicz Tad. 285 (1898). Ett par punkter där man kan sätta in sitt ros. Hedén 4: 243 (1919). — jfr MÄNNISKO-, ORD-ROS. — särsk.
a) i ordspr.; jfr BERÖM 3 b. Mången får last för intet, och roos för lijtet. Bullernæsius Lögn. 341 (1619). Egit roos giör elakt oos. Grubb 178 (1665). Roos är narreproff. Dens. 692. Eget ros luktar illa. Lind (1749).
b) i uttr. ros och ris l. ris och ros, se RIS, sbst.1 8 c.
3) i utvidgad anv. av 2: berömmelse (se d. o. 2 a, b), ära, heder, gott anseende l. rykte; ofta svårt att skilja från o. numera bl. (i sht i vitter stil) med mer l. mindre tydlig anslutning till 2. Sökia .. werzligh roos och rikedomar. Förspr1Tim. (NT 1526). För sin starckhet skull ha the (dvs. murarna) ross. HB 1: 87 (1629). Och skal ehrt (dvs. doktor von Hoorns) ros bland osz odödligt stå och wara. Brenner Dikt. 1: 206 (1697, 1713). Till obetingad ros länder honom .. ej denna likhet med en stor förebild. GHT 1898, nr 31, s. 3. Detta är dock det högsta man kan säga till dessa herrars ros. SkrSamfSvIsl. 5: 16 (1935). — särsk. (†) i uttr. höra ngt i rop och ros, höra ngt åtnjuta högt anseende; jfr ROP 8 b β. Frese VerldslD 53 (1717, 1726).
Ssgr (i allm. till 2): ROS-FÄGEN. (†) som traktar efter beröm; jfr fägen 2. Är .. (prästen) flijtig i sitt Kall och Embete, då säger (man), han är Lofsiuker, Ehregirig, beröm och Ros-fäyen. Fernander Theatr. 321 (1695). —
-GIRIG. (†) = -fägen; jfr girig 1. AOxenstierna 6: 196 (1631). Tiällmann Gr. 233 (1696). —
(1) -TALIG. (†) som skryter l. berömmer sig i sitt tal, skrytsam. Christus och hans Ordh (äro) Domare öfuer de Roos-talige, och giör dem till spått. Kempe Krigzpersp. 43 (1664). —
-VÄRD, adj. [jfr d. rosværdig] (i sht i skriftspr.) som är värd l. förtjänar ros, berömvärd. Hasselroth Campe 86 (1794). Jönsson Gagnv. 216 (1910).
Avledn.: rosvärdhet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) egenskapen att vara rosvärd. Östergren (1936).

 

Spalt R 2506 band 22, 1959

Webbansvarig