Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJÅPA ʃå3pa2, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. sjåpa; sannol. sidoform till SKÅPA, tölpig kvinna]
(vard.) om kvinna, = SJÅP, sbst.1 Weste (1807). Sjåpa .. (dvs.) Quinna hvars kläder sitta, och hvars ställning, åtbörder och väsende äro utan skick. Dens. FörslSAOB (c. 1815). Jag vet ingenting dummare än en gammal blyg sjåpa, som leker oskyldig och gör förlägna miner. Hedberg Sardou 9 (1866). Lindström Leksaksb. 44 (1931).
Ssgr, se sjåp, sbst.1 ssgr.

 

Spalt S 2932 band 25, 1968

Webbansvarig