Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJÅP ʃå4p, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(äv. schåp)
Etymologi
[sv. dial. sjåp (Ihre DialLex. (1766)); sannol. sidoform till SKÅP, tölpig kvinna. — Jfr SJÅPA, sbst. o. v., SJÅPELUR, SJÅPER, SJÅPIG]
(vard.) (tillgjort) blyg l. blödig l. rädd l. pryd l. tillgjort kokett person (i sht kvinna); i sht förr äv.: enfaldig l. tölpig l. tafatt person (i sht kvinna). Braun Börje 34 (1851). Jag har riktigt fått ett schåp till lärarinna för mina flickor … Inte har hon något sätt med barnen och tafatt är hon. IllT 1860, nr 28, s. 1. All’ri veste kjäringa, att gubben va’ ett sjåp, förr än han sjöng när han åt. Sundblad GBruk 163 (1888; från Västergötl.). Hedberg DockDans. 100 (1955).
Ssgr (vard. Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till sjåpa, sbst., l. sjåpa, v.): A: SJÅP-GÅS. (sjåp- 1906 osv. sjåpa- 1880—1938) = -lisa; jfr gås 1 b ε. Berndtson (1880). Lidforss DQ 2: 575 (1892; om man). (Kvinnan till tjuven:) Ni måste tro att jag är en riktig sjåpagås! VeckoJ 1930, nr 31, s. 47. —
-LISA ~li2sa, f.; best. -an; pl. -or. [senare leden är kvinnonamnet Lisa] sjåpig person (i sht kvinna), sjåp; jfr -gås, -lotta, -sill. Roos Helgsm. 2: 166 (1896). —
-LOTTA. (sjåp- 1863 osv. sjåpa- 1891) [senare leden är kvinnonamnet Lotta] = -lisa. SöndN 1863, nr 29, s. 4. Jolin MammGoss. 5 (1863; om pojke). —
-SILL. [jfr lip-sill, pip-sill] jfr -lisa. Lindqvist Mamin Ural 121 (1904).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SJÅPA-GÅS30~2, äv. 104 (sjåpagå’s WoJ (1891), 104 LoW (1911)), se A. —
-GÅSA. sjåpgås. Lagerlöf ChLöw. 77 (1925). —
-LOTTA, se A.

 

Spalt S 2931 band 25, 1968

Webbansvarig