Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LIPA li3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ER (se avledn.); jfr LIP, sbst.2—3, LIPA, sbst.
1) (vard.) förvrida ansiktet vid gråt; gråta (se d. o. 1), grina (se d. o. 5). Chronander Bel. E 4 b (1649). Se så, för tusan, en fullvuxen karl lipar inte som en kärring! Nordström Landsortsb. 364 (1911). SvD 26/6 1932, Söndagsbil. s. 7.
2) (i vissa trakter, vard.) förvrida anletsdragen (ss. uttr. för förakt l. missbelåtenhet o. d.), grimasera; i sht i uttr. lipa åt ngn l. ngt. Schroderus Dict. 242 (c. 1635). Hvar the såge heler möte migh så lipå dhe åt mig. Horn Lefv. 43 (c. 1657; rättat efter hskr.). Barnen (stodo) och lipade åt honom och hade öknamn på honom. Strindberg Hafsb. 264 (1890). Östergren (1931).
-SILL, m.||ig. [med avs. på senare ssgsleden jfr Hjelmqvist Förnamn 16 ff. (1903)] (vard.) ”lipig” person. Schück (1854). SvD(A) 1931, nr 158, s. 12.
LIPIG, adj. som gråter ofta l. vid minsta anledning; stundom om sak: gråtfylld, gråtmild. En lipig och ledsam roll. Nicander Minn. 1: 292 (1831). Blanche FlStadsg. 478 (1847). Östergren (1931).
Avledn.: lipighet, r. l. f.
Spalt L 825 band 16, 1940