| Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SJÄLVVILLIG ʃäl3v~vil2ig, förr äv. SJÄLVSVILLIG l. SJÄLVVILJOG l. SJÄLVSVILJOG l. SJÄLVVILJUG, adj.; adv. -VILLELIGA (†, Raimundius HistLiturg. 34 (i handl. fr. 1580)), -VILLELIGEN (†, RA I. 2: 253 (1568), Stiernman Com. 3: 339 (1665)), -VILLIGEN (†, 3SthmTb. 5: 280 (1604), Botin Hist. 1: 138 (1789)), -VILLIGT (Schroderus Sleid. 157 (1610: sielfwiliogt) osv.).
1) om person (jfr 3), betecknande att ngn själv (utan att vara tvingad av yttre omständigheter l. av åliggande o. d.) är villig att handla på visst sätt l. att vara ngt.
a) (†) ss. predikatsfyllnad: själv villig (anträffat bl. i uttr. självvillig (till) att göra ngt); äv. ss. predikativt attribut, liktydigt med: av fri vilja, självmant; jfr SJÄLV-VILJANDE 1. Christus haffwer sielffuiliogh gångit j dödhen. OPetri 2: 114 (1528). Kött och blodh är sielffuiliogt til at effterfölia syndernes begärelse, och wara Gudhi olydigt. LPetri 2Post. 94 b (1555). Wij äre icke allenst .. förförde ..: vthan thet som fast fördömeligare är, nemligen, sielffwilliughe, fultagne och reedebogne, at andra förföra. Bullernæsius Lögn. 189 (1619). Så snart å Tryckerijt en Skald uhr skalet kläckes, / Är han dens egne Trähl som honom kiöpa täckes. / Han andras nycker sig sielfwillig undergier. Düben Boileau Sat. 54 (1722).
b) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) ss. direkt attribut: som själv vill vara ngt (som anges av huvudordet) l. av fri vilja tillhör l. tjänar ngn (som anges gm sammanhanget); ngn gg äv. i utvidgad anv., om böjelse o. d.: som villigt står till tjänst (för ngt). Ingen bör twingas til tron; Efter Herren Gud wil hafwa et sielfwillit Folck. Dryselius Monarchsp. 214 (1691). (Om man till övermått berömmer sig själv) är man ju en sielfwillig Narr, och intet twungen at wara så om man wil eller ey. SedolärMercur. 2: nr 24, s. 4 (1731). (Med föresatsen att följa den sedliga idén) äro ej alle naturböjelser, alle sjel(f)k(er)lekens .. sträfvanden .. underkufvade; ännu mindre hafva de .. öfvergått till sjelfvilliga v(er)ktyg för den sedliga idéens uppenbarelse. Biberg EtFormalbegr. 27 c (1818). Botilla är hans självvilliga fästekvinna, och det skall hon evärdeligen förbli. Moberg Rid 297 (1941).
2) med sakligt huvudord (jfr 1 b, 3): som göres av (egen) fri vilja l. beror av eget självbestämmande l. eget fritt val; frivillig (se d. o. 1); numera nästan bl. (föga br.) ss. adv.: av fri vilja, frivilligt, självmant, äv.: med vilja; jfr EGEN-VILLIG 1, SJÄLV-VILJANDE 1. Doch wille iach intit göra vtan thin samtyckio, på thet ath titt godha icke skulle wara nödgat, vtan sielffwiliogt. Filem. 14 (NT 1526; Bib. 1917: av fri vilja). Schroderus Os. III. 1: 345 (1635; om bekännelse). Försummar .. (växelinnehavare att uppvisa växeln för godkännande) och sielfwilligt dröjer dermed så lång tid, som Wäxel-brefwet til betalning innehåller ..; ware då (osv.). PH 4: 2533 (1748). Känsel och sielfvilliga rörelser skilja de efter vårt tänksätt fullkomligare djuren ifrån örter. Bergman Jordkl. 396 (1766). Som barmhertig syster, i sjelvvillig fattigdom .., träffade jag den lyckligaste menniska jag ännu träffat på jorden. .. Hon var en förmögen fröken från Hamburg .. som lemnat allt. Bremer Brev 3: 26 (1847). Sjukdomen (hysteri) är i och för sig icke dödlig. Endast genom långvarig själfvillig svält eller tillfälliga skador under ett hysteriskt anfall kan den indirekt orsaka patientens död. Wretlind Läk. 9—10: 69 (1901). För egen del avstod hon självvilligt från alla ansträngningar att bättra på sitt utseende. Lundberg-Nyblom NorrstrArno 49 (1932). Östergren (1938; angivet ss. mindre vanl.). — särsk. (†)
a) övergående i bet.: (endast) föregiven, låtsad. Min Fader (blev) underrättad af Läromästaren om .. (sonens) sielfwilliga oskickelighet at lära. Ekelund Fielding 224 (1765). En förnuftig informator utröner snart, om bristen (på minne) är sjelfwillig eller naturlig hos en .. gosse. Nordin Bet. XXXVI (1785).
b) övergående i bet.: självförvållad. Misztro altid dem, som beswära sig wara rörde af hwad i gemen til odygders dämpande anföres: .. deras agg gör deras sjelfwilliga plåga. Tessin Bref 2: 230 (1754). Presterskapet .. måste swårast erfara en plågsam känsla wid .. (de sjukas) nöd, wid anhörigas klagan och wid eländets fortfarande utwidgning; hwilka olyckliga omständigheter till stor del kunna anses sjelfwilliga, så länge (ingenting göres för att avvända farsoten). PrestP 1809, 2: 160.
c) i utvidgad anv., i fråga om skeende som icke sättes i samband med en vilja: som sker av sig själv l. utan avsiktligt mänskligt ingripande l. automatiskt o. d.; ss. adv.: av sig självt l. automatiskt l. spontant; jfr FRIVILLIG 1 c. Lefwande Swafwel, thet sielffwilielighen och aff sigh sielfft födhes igenom Naturens wärckande. Forsius Min. 40 (c. 1613). Dödstecken (vid kikhosta) äro merendels ändetarmens framfallande, urinens sjelfvilliga afgång, bråck m. m. VeckoskrLäk. 3: 30 (1782). (Malm-)tunnorna (i ett av Polhem konstruerat uppfordringsverk) tömde sig medelst bottens sjelfvilliga öppnande. Nordin i 2SAH 4: 142 (1806). (Galler framför värmeledningar) dölja sopor, som vid rummens städning, och äfven sjelfvilligt ditföras. TT 1887, s. 136. särsk. i fråga om växts växande: som sker spontant (icke gm odling); ss. adv.: vilt. Ofwannämde Hafre-slag (dvs. flyghavre, ängshavre m. fl.) finnas i Swerige sjelfwilligt wäxande. Fischerström 1: 265 (1779). (Äkta kastanjen) har 47° n. b. till gräns för sjelfvillig vext eller såsom skogsträd. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 160 (1857).
3) (numera föga br.) som följer bl. sin egen vilja; egensinnig l. självsvåldig l. egenmäktig; äv. om handling l. egenskap o. d.: som vittnar om sådan(a) egenskap(er); äv. ss. adv.; förr äv. (om brott): godtyckligt påfunnen l. bestämd; jfr EGEN-VILLIG 2, SJÄLV-VILJANDE 1 b. The förstockadhe Judars och Phariseers genstortigheet och sielffwiliogh Fåwitska, j thet the förfolgde Christum. Falck Und. 17 b (1558). Ingen må sielfwilligt taga åter thet han widkännes, ehwad thet är ifrån honom stulit, eller han thet tappadt hafwer. MB 52: 1 (Lag 1734). Caligula .. afskaffade det sielfwilliga Majestetsbrottet, som .. (Tiberius) inrättat. Dalin Montesquieu 119 (1755; fr. orig.: arbitraire). Jag hade varit ett bortklemadt och sjelfvilligt barn. Bremer Nina 694 (1835). Efter att den unge, oerfarne och själfvillige efterträdaren (dvs. K. XII) trädt till makten. Annerstedt Rudbeck Bref CCLVIII (1905).
1) till 1 c, 2, om egenskapen att vara villig att själv göra ngt (åta sig uppdrag l. göra en samhällelig insats o. d.) l. om egenskapen (hos handling o. d.) att vara frivillig (se d. o. 1). Serenius Fff 3 a (1734). (C. J. L. Almqvist skriver 1852 att de frivilliga trupperna i USA) ”äro friare än sjelfva de europeiska Nationalgardena” — Almquist är förtjust i denna yttring av nordamerikanernas frihetslust och självvillighet. Berg Almquist 314 (1928). Östergren (1938; angivet ss. mindre vanligt).
2) till 3: egensinnighet l. självsvåldighet o. d.; äv. i pl., konkretare, om yttringar av egensinnighet osv. VDAkt. 1677, nr 267. Därs. 1678, nr 172 (i pl.). Man bör .. holla barnen til at lyda, och ingalunda tilstädia them sielfwillighet. Swedberg Lefw. 511 (1729). Dalin Arg. 2: 88 (1734, 1754).
Spalt S 3143 band 25, 1969