Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKURRA skur3a2, v.3, äv. SKORRA skor3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skorr- 1925. skurr- 1732 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skurra, skorra (med öppet l. slutet o), bullra l. slamra l. gnissla som en osmord kärra, fara i väg med buller o. bång, fara med stark fart, åka kälke l. kana, halka, slinta; jfr nor. dial. skurra, skrapa, skorra, låta ngt släpa mot underlaget (under åkning l. skidlopp) för att hejda farten, glida på is, åka kälke, lt. schurren, skrapa med fötterna, glida (t. ex. på is), fara över ngt med ett skrapande ljud, t. schurren, rutscha med ett skrapande ljud, glida; etymologiskt identiskt med SKORRA, v.1 — Jfr SKURREMURRE, SKURSA]
1) (i Finl.) röra sig med ett skrapande ljud. På natten hörde hon de svaga .. ljud som uppstår när någonting kryper innanför en tapet, ibland ett hastigt skurrande utmed golvlisten. Jansson SentNov. 113 (1970). Därs. 121.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) under skidåkning i utförsbacke låta stavarna släpa mot marken för att hejda farten; äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande stavar. Då man såg många jämtpojkar skorra med stavarna (i utförsbackarna vid en skidtävling) var det litet försmädligt att se främlingarne öka farten genom stakning. ÖstersundP 1925, nr 44, s. 5.
3) (numera bl. i Finl.) röra sig hastigt, särsk. i fråga om att åka kana l. att fara (på kälke l. skidor o. d.) l. rutscha nedför backe (särsk.: åka kälkbacke); äv. i uttr. skurra i väg, ge sig i väg hastigt; äv. med saksubj. Chasmata (dvs. norrsken) synas om dagen (i Västerb.), refererade Landshöfdingen, och att [de] äfwen om dagen skurrade för molnen på lika wijs, än utwidgades, än hopdrogs etc. Linné Skr. 5: 31 (1732). Bruno skurrade ned för den ypperliga backen och hade Elma på sin kälke. Forssman Gret. 160 (1897). FolklEtnSt. 1: 249 (1916; på skidor). HRamsay i SvCentrFIdrFrämjÅb. 1951, s. 83 (: i väg). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 92 (1958). särsk. (numera föga br.) i uttr. skurra backe, fara l. rutscha hastigt nedåt (i backe o. d.); särsk.: åka kälkbacke. Wacklin Minn. 1: 4 (1844; i kälkbacke). Jag hade ingen lust att ånyo skurra backe på ryggkotorna (i en trappa). Lampén TLandsFinl. 165 (1918). Enckell VårCist. 9 (1931).
Ssg: SKURR-BACKE. (i Finl., föga br.) till 3: kälkbacke. FoU 15: 71 (1902).

 

Spalt S 5376 band 27, 1974

Webbansvarig