Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVITTRA skvit3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SKVITTER, sbst.2
Ordformer
(förr äv. sqv-)
Etymologi
[sv. dial. skvittra; jfr nor. skvitre; av ljudhärmande urspr. (jfr SKVITTA, v.2 (se SKVÄTTA, v.2), SKVÄTTRA, v.2), möjl. etymologiskt identiskt med SKVITTRA, v.1]
1) (i vissa trakter) skvätta (se SKVÄTTA, v.2 1), stänka; äv. bildl. Hon .. öste på (med sina otidigheter), så att det skvittrade nästan tvärsöver golvet. Carlsson ÄlvTimm. 158 (1949). Han .. fiskade upp en fet, blåaktig sill (ur laken) … Så slängde han den tillbaka, så det skvittrade saltlake ut på golvet. Höijer Martin 145 (1950).
2) = SKVÄTTA, v.2 7; i ssgrna BORT-, FÖR-SKVITTRA samt förb. SKVITTRA BORT.
Särsk. förb.: SKVITTRA BORT. (†) till 2, = skvätta bort 2. Schroderus Comenius 852 (1639). Wingård Minn. 3: 163 (1846). jfr bortskvittra.

 

Spalt S 5432 band 27, 1974

Webbansvarig