Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVÄTTRA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (Meurman).
Ordformer
(skuätra (sqv-) 1741—c. 1755. skvättra (squ-, sqv-) 1740—1847)
Etymologi
[sv. dial. skvättra; av ljudhärmande urspr. (jfr SKVATTRA, v.2, SKVITTRA, v.2, SKVÄTTA, v.2), möjl. etymologiskt identiskt med SKVÄTTRA, v.1 — Jfr SKVATTRAM, SKVÄTTRA, v.3]
(†)
1) = SKVÄTTA, v.2 1; äv. om urin o. d.: rinna i skvättar l. dyl. Acrel Chir. 393 (1775; om urin). Lindahl o. Öhrling (1780).
2) = SKVÄTTA, v.2 3. Serenius (1741). Heinrich (1828).
3) = SKVÄTTA, v.2 7. Lindahl o. Öhrling (1780). Meurman (1847). jfr BORT-SKVÄTTRA.
4) = SKVÄTTA, v.2 8; i förb. SKVÄTTRA UR SIG.
Särsk. förb.: SKVÄTTRA BORT. (†) till 3: plottra l. ödsla bort (ngt) gm att köpa onyttiga saker o. d., förslösa, slösa bort; förstöra (tid) på ngt onyttigt; äv. med saksubj. betecknande egenskap som kommer ngn att handla på ett sådant sätt. Missförståndet 4 (1740; om kärlek). Sahlstedt (1773). Meurman (1847). jfr bortskvättra. —
SKVÄTTRA UR SIG. (†) till 4: låta (ngt som man bort hålla tyst med) undslippa sig, icke hålla inne med (ngt). Sahlstedt (1773). Meurman (1847).

 

Spalt S 5442 band 27, 1974

Webbansvarig