Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNILLA snil3a2, v. -ade ((†) pr. sg. -er Skråordn. 283 (1602: ifråsneller); ipf. -te TbLödöse 179 (1590: förssnellthe); p. pf. -d HFinlH 2: 298 (1550: öffuersnälde, pl.), -en PH 6: 3973 (1756: undansnillne, pl.)). vbalsbst. -AN (†, Svart Ähr. 59 (1560: försnällan), ÅngermDomb. 18/6 1632, fol. 61 (: försnilan)), -ANDE, -ERI (se avledn.), -ING (†, G1R 23: 80 (1552: försnillijng), Forsius Fosz 470 (1621: försnilling)), -NING (G1R 29: 783 (1559: försnelningh) osv.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(schnild- 1670. snel- 1559 (: försnelningh)—1567. snell- 1542 (: försnellede, p. pf. pl.)—1647 (: för snellar). snil- 1632 (: försnilan, vbalsbst.). snill- 1552 (: försnillijng) osv. snäll- 1543 (: besnälle, inf.)—1649 (: för snällar))
Etymologi
[fsv. -snälla (i ssgn afsnälla, försnilla); av mlt. -snellen (i ssgn vorsnellen, bedraga, förfördela, överraska, ssg av vor-, för (se FÖR-, prefix), o. snellen, ila, skynda, till snel, snabb (se SNÄLL)), l. av ä. t. schnellen, bedraga, förfördela, till schnell, snabb (se SNÄLL), med en urspr. bet.: handla överraskande snabbt o. oförmärkt o. d.; -i-et i stamstavelsen beror på anslutning till SNILLE. — Jfr SNILSK, adj.1]
1) (†) lura l. bedraga (ngn l. ngt); i sht i fråga om att oförmärkt o. bedrägligt fråntaga ngn (l. ngt) ngt som tillhör l. tillkommer honom (resp. det; jfr FÖRSNILLA 1); äv. följt av prep.-uttr. inlett av prep. (i)från l. av o. betecknande den l. det från vilken ngt tages; äv. i uttr. snilla ngn ngt, oförmärkt o. bedrägligt frånhända ngn ngt. (De) snilla den fattiga deras Penningar. Stiernman Com. 1: 734 (1619). (Du, Amor,) Rätt som en annan skytt i wåra skogar willa / Försåtlig löper kring, och slår de säkre diur / Med en förfalskat Sång, kan deras öron snilla. Skogekär Bärgbo Wen. 1 (c. 1650, 1680). Eneman Resa 2: 263 (1712: af). Kolmodin Rök. 56 (1728: ifrån). Den snillar icke ensam Staten, som tillgriper desz medel; äfwen den snillar Staten, som nekar göra den rätt. VexiöBl. 1811, nr 10, s. 2. — jfr BE-, FRÅN-, FÖR-, ÖVER-SNILLA. — särsk.
a) i uttr. låta snilla sig, låta lura sig. Benzelius Anecd. 4 (1710).
b) [med ordlekande anslutning till SNILLE] refl., med predikativ, i uttr. snilla sig rik, gm (slugt) bedrägeri göra sig rik; jfr c. Hedberg Sardou 65 (1866).
c) i utvidgad anv., intr., i uttr. snilla på ngt (jfr 2), gm bedrägligt förfarande göra sig oskälig vinst på ngt; jfr b. SvVapSÅ 1940—41, s. 18 (i handl. fr. 1717).
2) försnilla (ngt; se FÖRSNILLA 3); äv. utan obj.; äv. i uttr. snilla ngt (i)från l. av ngn l. ngt; äv. dels med avs. på skatt o. d.: (gm bedrägligt förfarande) undanhålla (från ngn), dels i uttr. snilla ifrån (skatt), (gm bedrägligt förfarande) undandraga sig (skatt); äv. (särsk. i uttr. snilla på ngt; jfr 1 c) betecknande att ngn stjäl l. snattar en del av det som obj. betecknar: ”tulla på l. av ngt”; äv. bildl.; utom ss. senare led i ssgrna FÖR-SNILLA o. UNDAN-SNILLA o. i den särsk. förb. SNILLA UNDAN numera bl. ngn gg elliptiskt för: undansnilla. At snilla tijonde ifrå presterna, hafwer förorsakat Gud, at straffa landet med torko och dyr tid. Swedberg SabbRo 1062 (1690, 1712). Jag hafwer snillat 30000 Ducater af krigzfolcketz sold. Isogæus Segersk. 1234 (c. 1700). När någon Köpman ej fick låf, at snilla ifrån min (dvs. kungens) Skatt, så skreko alla .. på sin frihet. Dalin Vitt. 3: 233 (c. 1735). Man såg, du (dvs. husbonden) gerna sof, allt huset sof då med, / Om tjufven ej steg upp att snilla på din säd. Bergklint Vitt. 25 (1772). Du (dvs. Leopold) får (i det medsända talet) se att jag (dvs. J. A. Lindblom) är fri från den andel(iga) plattituden .. samt äfven har några skönheter, som jag antingen ärligen borgat el. i mjugg snillat ur ditt Tal öfver Sleincour. BrinkmArch. 2: 410 (1797). På grefvinnan Gruffiakins villa / Se’n i morgse — o, hur det ser ut! / af den sista dagen må man snilla / ej blott timmarna, men hvar minut! Sturzen-Becker 3: 161 (1861). AB 1970, nr 317 A, s. 41 (i p. pf., om undansnillade pengar). — jfr AV-, BORT-, FÖR-, TILL-, UNDAN-, UNDER-SNILLA. — särsk. (†) i utvidgad anv., utan nedsättande bet., i uttr. snilla ngt av ngt, avskilja ngt från ngt. BoupptSthm 1670, s. 491.
Särsk. förb.: SNILLA BORT10 4. till 2: snilla undan (ngt); äv. (i vissa trakter): förlägga l. tappa bort l. förlora (ngt). Lind (1749). Nu har jag snillat bort mina glasögon igen. SvHandordb. (1966). jfr bortsnilla. —
SNILLA IFRÅN. (†) till 1, i uttr. snilla ngn ifrån ngt, lura ifrån ngn ngt. Ekman Siönödzl. 57 (1680). jfr frånsnilla. —
SNILLA TILL10 4. till 2, refl., i uttr. snilla till sig ngt, förr äv. snilla sig ngt till, lura till sig l. bedrägligt tillägna sig ngt. Johansson Noraskog 2: 324 (i handl. fr. 1567). StrRäkensk. Klagomålsreg. 5/4 1593 (: snellet sig .. Skattehemen till). En mamsell Arfvidsson .. (hade) länge snillat till sig penningar genom spådomar i kaffe. Adlerbeth Ant. 1: 60 (c. 1792). jfr tillsnilla. —
SNILLA UNDAN10 32, äv. 40. till 2: bedrägligt tillägna sig (ngt som tillhör l. tillkommer en annan l. andra), försnilla (se d. o. 3), undansnilla; förr äv. i uttr. snilla ngt undan ngn, undansnilla ngt för ngn; förr äv. med avs. på tull: undandraga sig att erlägga. UUKonsP 12: 74 (1676). (Styresmännen för Hôtel-Dieu i Paris) hafva under sig en myckenhet småfolk, som vanhederligen rickta sig af det de snilla undan de sjuka. Ferrner ResEur. 407 (1761). Tull åt Kronone gif, och sök ej snilla den undan. Nicander GSann. 42 (1766). Hedberg Prins. 220 (1936). jfr undansnilla. —
SNILLA UNDER SIG. (†) till 2: oförmärkt o. bedrägligt tillskansa sig l. lägga under sig (ngt). 3SthmTb. 2: 252 (1599). Dalin Arg. 2: 73 (1734, 1754). jfr undersnilla. —
SNILLA UTAV. (†) till 1, i uttr. låta ngn snilla utav sig ngt, låta ngn lura av sig ngt. Högström Anm. 54 (1741).
Avledn.: SNILLARE, m. (†) till 1: bedragare o. d. Rydelius Sed. 40 (1731). —
SNILLERI104, sbst.1, n. (numera bl. tillf.) till 2: försnillning. SUFinlH 4: 75 (1612: snillerj; rättat efter hskr.). Afzelius Sag. XI. 2: 129 (i handl. fr. 1716; bildl.).

 

Spalt S 8107 band 28, 1980

Webbansvarig