Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRINTA sprin3ta2, v.2; -er sprin4ter (jfr anm. nedan), sprant spran4t (sprunto sprun4tω2) spruntit sprun3tit2. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr SPRINT, sbst.2 Anm. I den mån ordet nyttjas i skriftspråket undviks anv. i pr. sg. Detta förhållande beror sannol. på att regionalt (dialektalt) talspr. i detta tempus använder apokoperad ändelselös form, varför en skriftspråksform på -er känns ovan l. främmande.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) med (ett) språng l. hopp förflytta sig, hoppa, skutta; jfr SPRINGA, v. I 1. Med en för sin tyngd och klumpighet ofattbar rörlighet störtade de (dvs. sälarna) sig huller om buller ned i vattnet, ”sprunto som får”, så att vattenspruten och dånet gav jägarna intryck av en väldig fors. 2SvKulturb. 1—2: 263 (1934).
2) springa (se SPRINGA, v. II 1, 2). Jakob hade gömt sig väl, jag gick ner genom hela byn och jag sprant halvvägs till Stortjärn och jag ropade Jakob in i skogen, men (osv.). Lindgren OrmVäg 65 (1982).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh. i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. i fackspr.): sprintar- l. sprintare-hushåll. jfr hushåll 3. LfF 1854, s. 159.
Spalt S 10131 band 29, 1985