| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUDDIG sud3ig2, adj.2; -are. adv. -T.
1) (numera knappast br.) motsv. SUDDA, v. 1 o. SUDD, sbst.4 1: smutsig l. smörjig l. kletig l. kladdig o. d., av suddande nedsmutsad o. d.; om person förr äv.: orenlig l. snuskig. Hwar skal iagh nu få Tröst igen, / Som haar nekat thesse goda Herrar, / Skickelige Män och redelige Karlar, / Och i then staden vthwalt migh en, / Then som är suddigh och aldrigh reen. Bedlegr. 29 (1647). Suddig om händerna. Weste FörslSAOB (c. 1817). Suddiga fingrar. Därs. Klint (1906). Cannelin (1939).
2) motsv. SUDDA, v. 3 o. SUDD, sbst.4 3, i fråga om ngt skrivet l. ritat l. målat o. dyl. l. i fråga om ngts linje(r) l. kontur(er) l. färg(nyans)er: (smutsig l. fläckig l. dyl. o. därav) oskarp l. otydlig l. oklar l. konturlös (i sht beroende på slarv l. vårdslöshet l. bristande kompetens), klottrig l. kluddig; äv. om ljus o. d.: som ger oskarpa osv. konturer o. d.; äv. allmännare: oskarp l. oklar l. otydlig l. dunkel o. d.; äv. ss. adv.: på sätt som är kännetecknande för ngt som är l. kan uppfatta(s) ss. oskarpt osv.; äv. bildl., särsk. om tanke l. föreställning o. d.: osammanhängande l. förvirrad l. vag l. ”dimmig”. HSH 7: 206 (c. 1800; om skrivande). Lätta suddiga moln drifvande tvärs öfver tunga molnmassor båda vind och regn. Balck Idr. 1: 52 (1886). (Med flera kopparplåtar) tryckta färgblad äro .. kluddiga, kompakta, orediga och suddiga i färgen. 2NF 9: 285 (1908). En och annan gran- eller furutopp, som sköt upp över mängden och tecknade sig suddigt mot den mörknande skyn. Törnblom Livsöd. 99 (1915). Avtalet mellan Ivar Kreuger och Kreuger & Toll är .. tämligen suddigt. NDA(A) 1932, nr 190, s. 1. I det suddiga och opålitliga lyktskenet gnistrade hennes svarta ögon. Kjellgren Smar. 181 (1939). Fogelström StadVärld. 112 (1968; om minnesbild).
3) motsv. SUDDA, v. 5, om ljud: otydlig l. oklar, icke distinkt; om ton äv.: oren; om tal o. d. äv. närmande sig: sluddrande. ALGeijer (1847) i Solnedg. 4: 79. (Sångerskan med rampfeber) tyckte, att hon ej kunde få fram andan, och hon kände, att löpningarna och fioriturerna blefvo suddiga. Lundquist Konstn. 18 (1890). Han (började) sjunga i en suddig ton. GHT 1896, nr 68 B, s. 3. Petersson FysUnders. 242 (1908; om hjärtton). Klä av dig — mera, sade han suddigt. Krusenstjerna Pahlen 6: 474 (1935). Hon hade ett suddigt uttal. SvHandordb. (1966).
4) (numera föga br.) motsv. SUDDA, v. 4 o. SUDD, sbst.4 4: slarvig l. vårdslös l. försumlig l. oskicklig o. d.; (överdrivet) långsam l. sölig; äv. i utvidgad anv., om tidsperiod: som förflyter (påfrestande) långsamt, långdragen l. dryg l. seg (se SEG, adj. 4 g). Suddig .. (dvs.) försummelig. Schultze Ordb. 5179 (c. 1755). Roligt var det att träffa en mängd gamla vänner, men dagen blef lång och suddig, innan alla hunno komma af. Edholm C15T 278 (1870). En suddig och dåsig köksa blefve kanske en ypperlig barnpiga. Langlet Husm. 1009 (1884). England har ett grått, fuktigt, blåsigt, jämnblidt klimat, som .. gör humöret enformigt buttert och intelligensen ovig och suddig. Steffen EnglVärldsm. 321 (1898). Olsson DiktUrv. 14 (1908). Auerbach (1913).
5) (†) motsv. SUDDA, v. 6 o. SUDD, sbst.4 5: utsvävande i uppträdande l. levnadssätt; anträffat bl. i utvidgad anv., om levnadssätt: som kännetecknar utsvävande person. Utom hans suddiga lefnads art, et onaturligit ätande och drickande, åtrå efter brännewin, med mera, wore han tölpig och icke snäller. VDAkt. 1766, nr 399.
6) [jfr 2, 5] (ngt vard.) motsv. SUDDA, v. (2), 6, om person(s hjärna o. d.): omtöcknad av l. liksom av alkohol, berusad; äv. ss. adv.: på sätt som kännetecknar person som är omtöcknad osv. Wetterberg Penning. 526 (1847). Den gemena toddyn har gjort mig en smula suddig. Nyblom Twain 2: 68 (1874). Af den sinnesrörelse han känt var hans hjärna mör och suddig som efter ett rus. Hallström Sparfv. 11 (1903). Lindqvist Herr. 367 (1917; ss. adv.). Siwertz Fribilj. 165 (1943).
1) (numera knappast br.) till suddig, adj.2 1: smutsighet l. smörjighet l. kletighet l. kladdighet o. d. Weste (1807). (Sv.) Suddighet .. (eng.) smudgy state. Björkman (1889). Cannelin (1939).
2) till suddig, adj.2 2; äv. allmännare; äv. bildl. Weste FörslSAOB (c. 1817). Dikter .. hvilka .. på grund af handstilens ohjelpliga suddighet, skulle hafva blifvit oläsliga. Wirsén i 3SAH 2: 584 (1887). Där fanns fullt av luckor och suddigheter i mitt minne. Gustaf-Janson Myl. 252 (1965).
3) till suddig, adj.2 3, i fråga om ljud, i sht tal; äv. bildl. Slarfvet i talspråket .. ger åt .. (skriftspråket) en karakter af suddighet och slapphet, som behöfver motarbetas. Samtiden 1874, s. 234. Auerbach (1913; hos hjärtljud).
4) (numera föga br.) till suddig, adj.2 4: slarvighet l. vårdslöshet l. försumlighet l. oskicklighet o. d.; sölighet. Reuterdahl Mem. 298 (1860). Somliga qvinnor .. hinna aldrig med sina göromål. Denna suddighet är måhända medfödd. Langlet Husm. 1009 (1884). Klint (1906).
5) (vard.) till suddig, adj.2 6. omtöckning på grund av alkohol, berusning. (Sv.) suddighet .. (dvs.) fylla (eng.) fuddledness, muddledness, haziness. Björkman (1889).
Spalt S 14425 band 32, 1997