| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVIMMA svim3a2, v.2 -ade (Lælius Bünting Res. 2: 14 (1588: svijmade, ipf.) osv.) ((†) pr. sg. -er Messenius Sign. 41 (1612: beswijner; felaktigt för beswijmer). — ipf. -de Forsius Fosz 101 (1621: beswijmde, i vers)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (†, Linné Nem. 194 (c. 1770; uppl. 1968), Kellgren (SVS) 5: 374 (1791)), -NING (se d. o.)
1) (†) betecknande att ngn förlorar sin normala läges- l. rumsuppfattning l. känner l. får svindel; svindla; äv. (se slutet): förorsaka svindel(känslor) (jfr SVIMNA 1); utom i slutet anträffat bl. dels ss. vbalsbst. -ande, dels med subj. betecknande person l. ngns huvud, dels i p. pr. (jfr slutet): yr i huvudet l. förvirrad. När .. (de främmande sändebuden) haffwa först kommit för Hans K. Maitz. (dvs. G1) til audientzie, haffwa the bleffwet så häpne och swimmande, att them haffwer förfallet sinne och minne, mood och taal. Svart Ähr. 68 (1560). Och wore thesse Torn heller Tinnar på Templet så höghe, at then som här vth före sågh, han swijmade, och honom tycktes all ting löpa omkring. Lælius Bünting Res. 2: 14 (1588). Schroderus Dict. 113 (c. 1635; ss. vbalsbst.). Mit hufwud swimar. Serenius (1741). (Sv.) Swima .. (t.) schwindlicht werden. Dähnert (1784). — särsk. i p. pr. (jfr huvudmom.) i mer l. mindre adjektivisk anv., om mattighet l. vällust l. lycka o. d.: som förorsakar svindel, som kommer det att svindla för ngn, svindlande. Om aftnar och morgnar påkom omsider svimmande mattighet, och äfven ibland efter middagsmåltiden. VetAH 1790, s. 294. Hans ögon äro slutna, hans läppar förvridas i smärta, men i svimmande vällust också att känna blodet flyta ur såret, och lifvet fly med det. Hallström ItBr. 179 (1901).
2) (på grund av otillräcklig blodtillförsel till hjärnan) (bli yr o.) falla i vanmakt l. förlora medvetandet (för kort tid), mista sansen; jfr DÅNA, v.2, SVIMNA 2. Han svimmade av skräck. Svimma av hunger. Hon var nära att svimma av värmen. UUKonsP 1: 44 (1628). (Sultanen) wardt waarse en maijestetelig yngling i hwijt klädnat .. (vilken hotade honom med orden): Sij medh thetta Swärd wil jagh döda tigh; Hwaraf han förskräcktes, swijmade och doog litet ther efter. Isogæus Segersk. 970 (c. 1700). Af den stora blodförlusten svimmade hon hvar fjerdedels timme. Hygiea 1842, s. 116. Män och qvinnor svimma ofta, ja till och med dö stundom, i följd af en plötslig och häftig glädje eller sorg. Lovén Huxley 55 (1871). Asteniska barn och personer ha lätt att svimma och känna yrsel. Dahlberg SjSamh. 1: 153 (1934). Kanske att han inte hittat något att äta och har svimmat av hunger, sade Dorinda. Hultenberg Linklater BlåsMån. 115 (1945). Tunström Julorat. 326 (1983). — jfr AV-, BE-, BORT-, FÖR-SVIMMA. — särsk.
a) (skämts.) i hyperboliska uttr., om djur. Så hett, att tuppen inte orkade gala, och flugorna svimmade. Reutersvärd Minn. 10 (1922). Jag blåste så råttorna flydde och tjuren svimmade sade gårdspigan. Alfvén 1Sats. 82 (1946).
b) (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som är i svimningstillstånd l. som är nära att svimma (av rörelse). Sånggudinnorna drogos svimmande ifrån Dalins graf, för at gråta vid Fru Nordenflychts. GFGyllenborg Vitt. 2: 26 (1773, 1795); möjl. till 1.
c) (numera föga br.) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): som är i svimningstillstånd, avsvimmad; äv. i substantivisk anv. Lind (1738). Linné Diet. 2: 149 (c. 1750; substantiverat). Hon dignar, svimmad. Atterbom SDikt. 1: 254 (1837).
d) (†) ss. vbalsbst. -ing konkretare, om tillstånd då ngn är avsvimmad, svimning; svimningsanfall; särsk. i uttr. få svimming, svimma. (Kvinnan som dödat sitt utomäktenskapliga barn) får, då hon en gång brygger, svimming, faller i bryggkiätelen och kokas till döds. Linné Nem. 194 (c. 1770; uppl. 1968). En ovanligt lång svimming. Kellgren (SVS) 5: 374 (1791).
3) (†) försvinna. Vid en sång af Minnenas dämoner / Svimmar hän min lutas melodi: / Blott i älskarns stumma känslotoner / Finns den enda rena poesi. Phosph. 1811, s. 476.
1) (numera föga br.) till 2: svimma av, svimma. SkrVSocLd 22: 140 (c. 1685). Somlige äre så fasande för åderlåtning, at the dåna och swimma bort. Lindestolpe SuurbrFr. 44 (1718).
2) (†) till 3: om känsla: försvinna bort. Jag dör; ach, Chloë! glöm hvad djerft jag kunnat våga. / Min känsla svimmar bort: min kropp är redan kall. Lenngren (SVS) 1: 42 (1777). Almqvist Amor. 165 (1822, 1839). —
Avledn.: svimfärdighet, r. l. f. (mera tillf.) om förhållandet l. tillståndet att vara svimfärdig. Östergren (1951).
SVIMMELSE, r. l. f. (OxBr. 11: 94 (1639), Schultze Ordb. 5269 (c. 1755)) l. n. (Afzelius Sag. VIII. 2: 51 (c. 1640)); best. -en resp. -et; pl. (ss. r. l. f.) -er. [fsv. svimilse (i ssgn besvimilse, svindel l. svimning); jfr. d. svimelse, svimmelse] (†) till 1, 2: svindel l. svimning(stillstånd); jfr besvimmelse. Näglikorne tiäna emoot Machtlöösheet, Hiertabäffning, Swimmelse, Slagh, Sömpnsott (osv.). PJGothus Martini 84 (1608). En, som brukte gammal snustobak, fick deraf swimmelse. Linné Diet. 2: 128 (c. 1750). Schultze Ordb. 5269 (c. 1755). —
SVIMMIG, adj. (†)
1) till 1: som framkallar yrsel, som kommer ngn att bli svimfärdig. En svimmig tökna sig för hennas ögon drog. Celsius GVasa 136 (1774).
Spalt S 15132 band 32, 1999