Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIRA svi3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.)
Ordformer
(förr äv. -w-)
Etymologi
[sv. dial. svira, svänga, leva i sus o. dus; jfr d. svire, nor. svire, lt. swīren, svärma, leva i sus o. dus, motsv. nl. zwieren; r-avledn. till roten i SVIMMA, v.2, SVINDEL, sbst.2 — Jfr SVIRA, v.1]
1) (†) svänga (omkring), skaka. (Sv.) Svira .. (dvs.) Svänga, (Lat.) Vibrare. Schultze Ordb. 5278 (c. 1755).
2) (vard.) festa (om), rumla, supa; leva i sus o. dus, föra ett utsvävande liv; jfr SVIRRA, v. 5. Thomander Shakespeare Trett. 56 (1825). Folket svirade om nätterna och om dagarne var det ingen ordning med dem. Strindberg Hems. 187 (1887). En gång i Stockholm .. hade Pelle jämte en kamrat varit ute och svirat hela natten. Hellander Teaterorig. 6 (1900). Ett lag medicinare, som betraktades med ett visst ogillande av sina ordentligare kamrater, ty de svirade mer än de läste. Carlsson MinB 35 (1912). Han tillåter .. inte .. något överdrivet svirande med brännvin och kvinnor. Lundkvist Snapph. 46 (1968). — jfr FÖR-SVIRA o. GENOM-SVIRAD. — särsk. (numera föga br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: berusad, full. Nils Sandell hade varit ”lite’ svirad”, men han hade icke varit ”vidlyftig”. TornaBaraDomb. 18 ⁄ 11 1929, Mål nr 379.
Särsk. förb. (till 2; vard.): SVIRA BORT10 4. gm att svira förslösa l. förstöra (ngt); gm att svira förspilla (ngt). Nu begynte han blifva liderlig, svirade bort hustruns pengar och skildes slutligen vid henne. Berzelius Res. 139 (1818). (Lidner) svirar bort sitt liv i en aldrig stillad brännvinstörst. IllSvLittH 2: 508 (1956). —
SVIRA OM10 4. festa om, rumla om. Ofta var han hela veckor i staden och svirade om med hertigens folk. Cavallin Storm FornTid. 16 (1897). —
SVIRA UPP10 4, äv. OPP4. festa upp (ngt), rumla upp (ngt). Hellberg FrödingM 163 (1925). Johnson GrKrilon 497 (1941; med avs. på pengar).
Ssg: (2) SVIR-BUSS. (†) om utsvävande person, drinkare, ”svirare”. (Hans) hastiga bekantskap föll mig besynnerlig, till dess jag sedermera fick .. veta, att v. Schoten är en svirbuss, men galant och artig karl. Tersmeden Mem. 2: 6 (c. 1790).
Avledn. (till 2; vard.): SVIRARE, m. ⁄ ⁄ ig. person som svirar l. brukar svira, utsvävande person, vivör; drinkare, suput; jfr svirrare. Crusenstolpe Mor. 3: 42 (1841). En suput och svirare till sergeant. Ahlqvist Gotlänn. 53 (1945). — jfr natt-svirare.
Ssgr (vard.): svirar-, äv. svirare-gille. supgille. En rucklare hvars svirare-gillen äro en visa i staden. NordT 1884, s. 229.
-tag. särsk. i uttr. vara i svirartagen, ss. beteckning för att ngn är i full färd med att svira. Sylverius såg på hans ögon att han var i svirartagen, men samtidigt låg i hans blick ett trött och tungt allvar. Thulin Heinesen Gryn. 288 (1935).

 

Spalt S 15202 band 32, 1999

Webbansvarig