| Publicerad 2001 | Lämna synpunkter |
SÄLTA säl3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an, pl. -or
1) motsv. SALT, adj. 1, om egenskapen l. förhållandet att vara salt l. smaka (l. dofta) salt, salthet; jfr SÄLSA; äv. konkretare, särsk. dels: salthalt, dels: saltdoft l. saltsmak. Om haafsens sältto, hafua åtskillighe meningar warit ibland Philosophos. Forsius Phys. 144 (1611). Recept. Tisdagssoppa: Pärlgryn sättas på elden med spad af kokt salt kött, utspädt med vatten till lagom sälta. Idun 1890, s. 123. När saltet mister sin sälta / och blommorna mister sin doft. Lindström Besegr. 69 (1927); jfr 3 slutet. Inga av sommarens jorddofter kändes än, bara en svag sälta i luften och en knappt märkbar lukt av släke, ruttnande tång. Edqvist MännÖ 11 (1971). — särsk. (†) i fråga om sjukligt tillstånd (hos blod) att vara salt. Huru nu därom är, så vet jag ingen för mig varit, som det frästat och befunnit vara godt, så väl för skiörbiugg, surhet och sälta, som ock för lungsot och blodspottande. VetAH 1744, s. 175. Sielfwa smittan är ej någon ånga ej eller någon medfödd eller tilkommen skiärpa, sälta eller syra uti blodet, utan den består uti små lefwande insecter. Alm(Gbg) 1754, s. 34.
2) konkret, om ngt som är salt; särsk. om salthaltig vätska, massa l. saltaktigt ämne o. d.; förr äv. om salt (anträffat bl. ss. förled i ssgr). Linc. Vvv 5 b (1640). Emot Lera i ben och Hofläggor, tag: Smör och smält, skuma sältan af eller skir Smöret. Salander Gårdsf. 71 (1758). På Bergs egor och Storholmen, ses ibland om sommarn en hwit sälta, likasom fjäll på någre ställen öfwerdraga landet. Hülphers Norrl. 4: 101 (1779). En dag, då han blev bjuden på kött, som hade legat i sälta sedan i november, förgick honom tålamodet. Lagerlöf Mårb. 292 (1922). Insaltad svamp bör vattläggas i flera gånger ombytt kallt vatten för att utdraga sältan. Cortin SvampHb. 15 (1937). Han fick munnen full av sältan, han fnös, hostade, trampade vatten; nästa ögonblick slog en ny sjö över honom. BonnierLM 1946, s. 539.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, 2; särsk. om ngt som uppfattas som friskt, livgivande o. stimulerande l. skarpt o. bitande o. d., friskhet l. skärpa l. sting l. udd o. d.; i sht förr äv. närmande sig bet.: bitterhet, smärta. Knapt hade jag mig wändt, för’n jag i kroppen kände / En bitter sälto, som i alla lemmar rände. Kolmodin QvSp. 1: 31 (c. 1710, 1732). Man påstår .. att värdshusflickorna i allmänhet äro en smula näbbiga. Obestridligt är att deras repliker ofta smaka af en viss sälta, hvilken är af så mycket mera stickande effekt, som man icke väntat sig den från ett sådant håll. Sturzen-Becker 2: 51 (1861). Vill fullt du lefva i hvad lifvet gaf / af ljus och natt, af sötma och af sälta. OoB 1893, s. 513. Den spänning luffaren erfar, då han färdas fram genom ett s. k. farligt distrikt, är för honom livets sälta. Walfridsson Luff. 107 (1933). Solglitter och böljeskum, tångdoft och friska brisar ge sin sälta åt dessa Sandhamnsskisser (av Strindberg). MLamm i 3SAH 50: 100 (1940). Satiren kan vara av hög sälta, då hon gör sina utfall mot underhaltiga litterära alster. JEdfelt Därs. XC. 2: 57 (1983). — särsk. i uttr. förlora l. mista sin sälta, förlora l. mista sin stimulerande friskhet l. skärpa l. kraft l. dyl. I ären Jordennes salt, är thet så ath saltit mister sin sälto huad kan man salta ther medh? Mat. 5: 13 (NT 1526). Men skämtet förlorar sin sälta och sin mening, om det inte i sitt innersta rymmer både sanning och godhet. Zetterström LyckL 111 (1935). Käre Gustaf! .. Du har alltid varit en nyttighet för landet, ett salt .. För en oändlig mängd dumma djävlar har du serverat salt. Måtte ditt salt aldrig mista sin sälta. Laurin LivKonst 303 (1937).
-PUMP. pump (på fartyg) med uppgift att avlägsna salthaltiga utfällningar i ångpanna. Ramsten 54 (1866). Björkman (1889). —
-ÄNGS-MARK. saltängsmark. Vestra kusten (av Jylland) är låggrund, på många ställen inskuren af hafvet, bildande än större vikar .. än feta, ganska gräsrika sält-ängsmarker (marschländer). Palmblad LbGeogr. 137 (1835).
B: SÄLTE-HALT. salthalt. Hafsvattnets sältehalt är på olika trakter af jorden något olika. Frykholm Ångm. 105 (1881).
C: SÄLTEN-KAKA, se A.
SÄLTIG, adj. (numera bl. mera tillf.) som har sälta, som är salt l. salthaltig l. saltaktig. Serenius Bbb 4 a (1734; om blod). (I Persien) ligger större delen af jorden ouppbrukad, ett kalt, skoglöst, sältigt betesland. Palmblad LbGeogr. 205 (1835). Här uppreste sig Skylla, och der den höga Charybdis, / Skräckfullt slukande opp hafsvågornas sältiga vatten. Johansson HomOd. 12: 235 (1844). Thiel SkrattVatt. 102 (1938).
Spalt S 16182 band 33, 2001