| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄDLING ä3dliŋ2, m.; best. -en; pl. -ar (G1R 1: 29 (1521) osv.) ((†) -er G1R 14: 259 (1542), Bureus Påw. D 2 a (1604)).
(i sht i skildring av ä. förh.) (ung) man av ädel börd, (ung) adelsman; äv. om man som är ädel (se d. o. 2) till sitt sätt; förr särsk. i uttr. riksens ädlingar; äv. (numera bl. tillf.) bildl., om ngt som är bland det bästa i sitt slag; jfr JUNKER 1. The inlenskæ riddare riddarmandz mæn oc rikisins ædlinga. G1R 1: 29 (1521). (Kristian II) hvilken .. loth .. aflifve en stor del af the förnämste riksens rådh och infödde ädlinger, andelighe och världzlighe. RA I. 3: 379 (1594). Fächta, Sliunga, Boghan spänna, / Skiuta, Simma, medh Häst ränna, / War Ädlingars daghligh öffning. Messenius Sign. 6 (1612). För att visa, att kung Sancho / Ingen ädling är, då våldsamt / Han från systern röfva söker / Arfvet, som dess fader gaf. Oscar II I. 2: 96 (1859, 1886). Djupt gripen af en ohejdad, våldsam torrhosta sträfvade den gamle ädlingen bort emot deuxbattanterna. Wallengren EnHvarProf. 34 (1894). En fin Bokhara hör till ädlingarna bland mattor. Sterner o. Kinch OrientMatt. 154 (1929). (Närmast kungen) stå sachsiska och thüringska ädlingar och riddare, som bilda konungens hird. Skådebanan 1933, nr 6, s. 11. — jfr HÖG-, SKEPPSBRO-ÄDLING.
Spalt Ä 22 band 39, 2023